För tolv år sedan deltog jag i en internationell teaterskolekongress där de olika skolornas mål och metoder presenterades och diskuterades. När rektorn för en engelsk skola förklarade att merparten av de skådespelare han utbildar aldrig får fasta skådespelarengagemang, att han ser dem som en resurs i skolundervisningen, i socialarbetet och terapin, blev jag upprörd.Hur kan man utbilda människor i åratal till ett yrke välmedveten om att de flesta inte kommer att utöva yrket i vedertagen mening?Nu har trenden nått oss. Den känns inte längre upprörande, men uppfordrande. Vilka är framtidsutsikterna? För de skådespelare som arbetar med drama i mer eller mindre terapeutiskt syfte? För de skådespelare som packar ner stora samhällsproblem i små kappsäckar och drar omkring på skolor, dagisar, fängelser och föreningar? För de beställande och betalande instanserna? Glädjer sig dessa åt att ha fått ännu en underbetald vårdpatrull att skicka ut till de överstora klasserna, de ensamma åldringarna, de många utslagna? Eller anstränger de sig för att kunna öppna dörrarna för nya upplevelser, stimulans, vidgade vyer?

Det är inget fel på att skådespelare engagerar sig i aktuella samhällsfrågor och använder sin kreativitet och sitt yrkeskunnande till att finna en attraktiv form för budskapet. Det blir fel när deras verksamhet inte bara är underbetald utan dessutom ses över axeln – ”aj ska ni ha betalt också?” Det blir fel när byråkratin sätter krokben för kreativiteten och det går mera tid åt till att fylla i blanketter och springa med dem till olika luckor, än till att repetera. Det blir fel om skådespelarna inte får tid och råd att ägna sig åt en kontinuerlig utveckling av sig själva och sin konst – skådespelaren är sitt eget material och var hon än framträder kräver materialet omsorg.

För närvarande är den politiska teatern den synligaste – alltså politik som teater, inte teater som politik. Mycket av det maktpolitiska spelet har i alla tider kallats teater och gett ordet dess pejorativa betydelse, men aldrig har väl teaterspelandet frodats som nu när realitysåporna ger politikerna tillfälle att gestalta sig själva samtidigt som de inrangeras i någon nödtorftigt tillyxad intrig. När Niinistö spelar sig själv i en reklamteveserie har varken han eller rollen någon trovärdighet – men både tittarsiffror och röstsiffror ökar…
Faran finns att folket får alltför litet, eller alltför mycket, av både bröd och skådespel.
Faran finns att både publiken och politiken sviker teatern som konst, som emotionellt drabbande och intellektuellt utmanande blixtbelysning av livet. Den faran förefaller mig just nu större än den upphaussade faran för bristande jämställdhet mellan könen på scenen.
Inte så att jag skulle förneka den senare – tvärtom har jag sedan 70-talet på olika scener i repertoarval och uppsättningar fört fram kvinnoroller, kvinnliga författare och kvinnliga perspektiv. Jag har försökt visa manliga kolleger att det finns andra pjäser med kvinnoroller än Lorcas Bernarda Albas hus – och det som inte finns går att finna fram. Däri ligger grunden för en ökad jämställdhet mellan könen på teatern: att söka, skriva, beställa, dramatisera och stimulera. Där är teaterchefer, dramaturger och regissörer i en nyckelposition. Men att, som man nu gör, kräva att det tas in 50 procent flickor och 50 procent pojkar vid varje elevintagning till Teaterhögskolan, ter sig lite löjligt. Visst skall skolan på långsikt se till att könskvoten jämnas ut, men inte kan man i konstnärliga frågor förfalla till så enkel matematik. Visst måste det rådande underskottet på kvinnliga dramatiker och dramatik med intressanta kvinnoroller balanseras. Visst är det rätt och nödvändigt att de kvinnliga skådespelarna kräver sin plats och underbart att de får stöd i kampen av – vissa av – sina manliga kolleger.
Visst är det viktigt att det kommer nya kvinnliga regissörer – och det gör det. Som ett naturligt led i en tradition, kvinnliga regissörer har det funnits i vårt land i generationer, till och med före mig som ändå är uråldrig.(Inte som subjektiv upplevelse, men ur fältperspektiv).
Jag kan inte påstå att jag som regissör, rektor eller teaterchef diskriminerats på grund av kön. Däremot fick jag mig nog på pälsen för att jag var ung när jag var ung. Det var nämligen ett fel på den tiden, liksom det nu är ett fel att vara gammal. I det avseendet har min generation, som i mångt och mycket haft stora fördelar: studieplatser, arbetsplatser, framtidstro inte minst, fallit mellan två stolar. Men tiden i luften har varit rik på syre och erfarenheter.

Det finns en aspekt på kvinnligt och manligt som inte beaktas tillräckligt i kampen om rollerna. Jag tänker på värderingarna – de stereotypt genusförankrade kontra de (allmän)mänskliga. Att Ibsens Ett dockhem fortfarande spelas överallt och oavbrutet måste ha andra skäl än att Nora är en önskeroll. Vi väntar fortfarande på den manliga Nora – mannen som vågar bryta sig ut ur förväntningarna på den maskulina modellen av makt, styrning och kontroll – och får med sig halva världen i sin sorti mot friheten.
Dagens stora utmaning är den ändring av livsstil som krävs om vi skall klara miljöproblemen – och det är lätt att se hur den utmaningen påverkar snart sagt varje sfär av liv och yrkesutövning. Det är lätt att se – och framhålls ofta – att den nödvändiga ändringen kräver nytänkande, kreativitet, innovationer.
Det är också lätt att se – men framhålls sällan eller aldrig – att traditionellt ”kvinnliga” värden som omsorg och ödmjukhet är de som mest behövs i den nödvändiga förändringen. Ödmjukhet inte inför makten utan inför människan, omsorg inte om maktens offer i efterhand, utan om framtiden på förhand. Ödmjukhet inför den andliga dimension vi inte klarar av att definiera och därför ömsom förnekar, ömsom monopoliserar. Omsorg om den natur vi har i stället för om den profit vi kunde få.

Det har länge varit knepigt att förena försök till en ekologiskt hållbar livsstil med teaterverksamhet.
En resa tll Berlin nyligen satte saken på sin spets. Först då färdmedlet: båt + tåg tar för lång tid – alltså flyg. Hittills har jag försvarat mina flygresor med att de är så få, nu börjar en försmädlig röst pipa nånstans i bakhuvudet: vem mäter tiden och behoven? Så jag tystar pipet med att betala en flygskatt till Jordens Vänner – men måste medge att frågeställningen kvarstår.
Sedan ser vi teater, god teater, lysande teater, värd resan. För första gången på mycket länge upplever jag intensivt drabbande teater på en stor tittskåpsscen. Påkostat var det, effekterna hisnande – men skådespelarna i högsta grad i fokus, deras fysiska uttryck (inklusive rösten!) tjänade tillsammans med i varje detalj utarbetade scenografi- och kostymelement en glasklar analys som fått både tid och resurser att mejsla ut en bärande helhet, präglad av personlig vision och stark samhällsmedvetenhet.
Men sen börjar pipet i bakhuvudet igen: vad är det som sist och slutligen skulpterar fram denna helhet? Jo, ljussättningen! Magnifik. Visst. Jag räknade i en litet tråkigare passus under en av föreställningarna till 52 extra strålkastare bara från sidoscenerna, den ordinarie apparaturen inte att förglömma. Och?
Ni kan själva räkna ut elförbrukningen kväll efter kväll, här och där, på teatrar och showscener och varför inte under Eurovisionsveckans ljus-och ljudeffektsmaximering. Vem mäter strömmen och behoven?
Kanske hade den engelska rektorn rätt – kanske är det en oanat mångförgrenad teaterverksamhet med nya hybrider som motsvarar framtidens behov – så länge de är småskaliga, lätt flyttbara och energisnåla i allt utom människan. Och så länge de nya hybriderna inte glömmer skådespelarens gamla konst – som magiker, förvandlingskonstnär, självutlämnande helig dåre, farlig provokatör, gisslande komiker… i alla sina former oberoende av genus.