STADIGT PÅ SKÄLVANDE MARK

av Heidi von Wright

Nina Hemmingssons kvinnor står stadigt, ofta utan skor, på skälvande mark. Hennes serier uttrycker ofta ångest, ensamhet och illamående men hoppet finns där, om än många gånger väl dolt.

>Nina Hemmingssons serier kan ses som en blandning mellan bildkonst och poesi. Hon är utbildad konstnär från Konstakademin i Trondheim. Efter examen år 2000 flyttade hon tillbaka till Sverige och bor för närvarande i Uppsala och är serietecknare på heltid. Hennes seriealbum Jag är din flickvän nu kom ut 2006. I den boken ingår både längre serier och små korta berättelser på en eller ett par rutor.
– Jag har alltid tecknat och skrivit och en kompis sa att jag borde börja rita serier. Nuförtiden tecknar jag mest hela tiden, säger Hemmingsson.
Efter en hel del måleri, performande och videokonst blev det småningom alltså serier.
– Jag var lite trött på konstvärlden och hade ett behov att dra mig tillbaka en tid. Mina serier blev publicerade i seriemagasinet Galago och jag blev uppmuntrad att rita och skicka in flere serier.
Efter att Hemmingsson fått in foten fick hon förfrågan om att bli publicerad ett antal tidskrifter. För tillfället kan man hitta hennes enrutingar i bland annat Aftonbladet och svenska Elle. Men det är med blandade känslor hon kallar sig etablerad serietecknare.
– Serier tas på allvar och det är bra. Men nu vet jag också vad läsare förväntar sig av mig och det kan vara hämmande.
Hemmingsson påpekar att hon inte är serietecknare utan konstnär.
– Jag har aldrig lärt mig rita serier. Mycket i mina serier är poesi och jag vill att det skall få vara poesi.
Hemmingsson berättar att hon sätter ner mycket tid på att skriva texterna i pratbubblorna, det skall bli exakt rätt, synonymer testas, ord stryks eller läggs till.
Vad är det då serierna handlar om? Jo, ensamstående mammor, självsäkra kvinnor på puben och gamla tanter som stickar till exempel. Gemensamt för dem alla är att de är verbala och uttrycker sina åsikter rakt och hårt. Där det svenska progg-pop bandetDoktor Kosmos sjunger om att tala för högt på offentliga platser ritar Hemmingsson kvinnor som talar just tillräckligt högt på offentliga platser.
– Jag ser rutorna som scener. Jag omorganiserar för att placera karaktärerna på rätt ställe, så att stämningen blir rätt. Så tycker jag om att rita träd och fåglar och försöker få in dem lite här och där, säger Hemmingsson och skrattar.

Går över gränser

Utkasten till hennes serier ät ofta fullklottrade och på många finns det påklistrade lappar med rättelser i texterna.
– Det är också väldigt viktigt att det tydligt framgår hur man skall läsa serien, att pratbubblorna är placerade på rätt plats.
Nina Hemmingsson inspireras av det som händer i livet, mycket av de teman som dyker upp i serierutorna är saker hon själv funderar mycket på. Inspirationen kommer mer inifrån än utifrån.
– I serierna går det liksom att testa nya roller. Jag lever ut i mina serier, går in i dem. I serierna går det att säga sådant som kanske inte är socialt acceptabelt i verkligheten.
Kvinnan som ofta är huvudperson i Hemmingssons serier är ett slags alter ego.
– Min huvudperson går över gränser och accepterar inte att livet inte är bra. Man får inte bli bitter. Om man blir bitter, då har man gett upp. Det går att leva och må dåligt i perioder men om man ger upp, då blir det inget bra liv. Bitterhet är svårt, säger Hemmingsson.
Nina Hemmingssons serier har klassats som vulgära och groteska.
– Ibland får jag kommentarer av människor som tycker att jag ritar fult. Jag tycker att det groteska är fint. Om det jag ritar blir vulgärt och groteskt, då går jag vidare med det temat i just de bilderna. Jag försöker aldrig vara eller rita på ett visst sätt, till exempel rita groteskt bara för sakens skull, säger Hemmingsson allvarligt
– Jag tänker inte att jag skall rita en politisk eller feministisk serie, men när serierna möter publiken blir de politiska och feministiska. Det är dessutom lite synd att det inte behövs mer än att en serie har en kvinna som huvudperson för att den skall betraktas som feministisk, säger Hemminsson och avser att begreppet överanvänds.
Nina Hemmingsson säger att det hon inte vill bli i sina serier är patetisk.
– Det är en smal gräns mellan det som är löjligt och det som inte är löjligt. Det är där jag rör mig.
Hon vill inte heller stagnera i sitt ritande.
– Man måste utsätta sig för osäkerhet ibland för att inte ha full koll.
Som ett exempel på det säger hon att hon nuförtiden ritar med stålpenna och flytande tusch, istället för med vanliga tuschpennor, för att det inte skall bli för lätt.
För att nå allra bästa resultat måste hon vara avslappnad men samtidigt koncentrerad. Fastän hon talar om den koll hon vill ha i sina serier, anser hon inte sig ha samma självförtroende när det kommer till språket som när det gäller tecknandet.
– Men jag skulle gärna också testa på att skriva.

Frustrationen att vara människa

Hemmingsson säger att hennes serier på sätt och vis fötts ur frustrationen som kan finnas i att vara människa och att de serier som kommer ur de jobbigaste känslorna är de som människor skrattar åt mest.
– Ibland fungerar serierna och enrutingarna som ett slags samvete. När jag ritat något har jag ju sagt något. Och när jag sagt det kan jag inte riktigt ta det tillbaka.
Den litteratur Hemmingsson läser är skriven av författare som Kristina Lugn eller Inger Edelfelt eller Tove Jansson. Bland serieförebilderna finns Max Andersson, Gunnar Lundqvist och Sara Olausson. Tillsammans med den sistnämnda gav hon 2004 ut seriealbumet Hjälp!. Japanska skräckfilmer är en annan favorit och också animationer, speciellt Hayao Miyazakis animationer, hör till hennes favoriter.
– Folk känner igen sig mer än jag trodde att de skulle i mina serier, det är roligt, säger
Hemmingsson och bläddrar i sitt album Jag är din flickvän nu.
Jag kommer ihåg alla de här bilderna. Jag har en speciell relation till var och en av dem, det finns en historia bakom varje. Vissa är mer viktiga än andra.
Till den närmaste framtidens projekt hör för Nina Hemmingsson att rita enrutingar, fokusera på en konstutställning och rita teckningar utan ord.

Intervjun gjordes under litteraturdagarna i Mariehamn.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.