I det retrotrendiga caféet i Medborgarhuset, Stockholm träffar jag författaren Agneta Klingspor för en intervju bland en massa pratsamma människor som intresserar sig för ordets makt. Här pågår under veckoslutet 21-22.4 den alternativa Textmässan, där också Ny Tid och Tidskriftscentralen finns med bland utställarna, som består mest av tidskrifter och små förlag med intressant, särpräglad – och ofta radikal – utgivning.
Agneta Klingspor är numera heltidsförfattare med ett väl tilltaget och långvarigt stipendium för litterär verksamhet. Hennes litterära produktion omfattar ett tiotal romaner med den mycket omtalade – och i tiderna tydligen inte så lite chockerande –Inte skära bara rispa som debut år 1977, om en ung kvinnas utlevande sexualitet med många olika män. Romanerna omspänner allt från självbiografiska betraktelser till surrealistiska experiment och uppgörelser med samhällsproblem. Nyligen har Maria Jönsson doktorerat på Agneta Klingspors författarskap med avhandlingen Som en byracka: Självbiografi, estetik och politik i Agneta Kling-spors författarskap.
Precis innan intervjun har Agneta Klingspor uppträtt på Textmässans scen med att läsa några avsnitt ur den senaste romanen Går det åt helvete är jag ändå född (2006) om en kvinna som är rädd för att bli utslagen: Kvinnan registrerar, via sina positionsbestämningar, olika samtida samhällsfenomen – till exempel om hur det skrivs och berättas om mord i de svenska medierna – med kvinnan som ursinnig utgångspunkt.
Så jag undrar vilken hennes relation till feminismen är.
– Feminismen är införlivad med mig, som min ena arm, svarar hon, den sitter i ryggraden.
Men hon vill ändå undvika att se med feministiska ögon på allt och har redan tidigare valt bort organsierad feministisk verksamhet.
Svårigheten med att förena politik och konstnärlig ambition så att det blir en fungerande helhet, är ständigt aktuell i hennes skapande verksamhet.
– Tidigt när jag började skriva ville jag få ihop samhälleliga och politiska aspekter så att det känns in i själen. Den här inriktningen har drivit mig. I den senaste boken tycker jag mig ha hittat ett språk som går att förena med samhälleliga insikter. Jag har i alla mina böcker övat mig i att hitta det språket.

Fram med svärden

Ett viktigt spår i Agneta Klingspors författarskap handlar om köttslighet, om sexualitet och könsroller. Hon påpekar att allt som handlar om sexualitet förändras hela tiden, är olika i olika åldrar.
– I mångt och mycket sitter vi fast i gamla mönster och det är lika svårt för män som för kvinnor att bryta sig ur sådana könsroller och mönster. Men att se all ondska enbart i mannen är fel. Det är dogmatiskt tänkande, även om jag kan förstå att människor tyr sig till dogmatiskt tänkande som en reaktion på sårade känslor och svåra upplevelser.
Hon nämner det inom den finlandssvenska teatern nu så aktuella SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) av Valerie Solanas, som hon läste på 70-talet.
– Det hetsade upp många, gav en riktning; man tänkte: ”Nu jävlar fram med svärden”.
Men hon genomskådade också det förenklade tänkandet i demonstrationsplakaten med budskapen ”Kastrera våldtäktsmännen”.
Om utvecklandet av en självständig stil i skrivandet vill Agneta Klingspor inte säga så mycket, och det är antagligen svårt för var och en att i ord formulera det famlande och sökande som skrivandet ofta är. Hon minns att när hon började läsa vuxenlitteratur, av till exempel Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Moa Martinson, så gav de böckerna gnistan till något nytt för hennes egen del.
– Jag kände instinktivt att jag ville läsa böcker som inte är socialrealistiska, som har högst två-tre personer och ingen berättelse från a till ö. En stor inspirationskälla varAnaïs Nins dagböcker.
Med tanke på den jönssonska avhandlingens titel, Som en byracka: självbiografi, politik och estetik i Agneta Klingspors författarskap, kan jag inte låta bli att fråga om hon känner sig som en byracka. Det är en fråga om ens förhållningssätt till identitet och kategorisering, förstår jag av hennes svar. Det är något att grunna på för oss som tampas med den så kallade finlandssvenska identiteten:
– Det beror på vilket sammanhang jag är i. Jag vill undvika att fastna i en viss definition av byracka, sitta fast i den rollen. En riktig byracka tar sig friheten att gå utanför sådana bestämningar.

Starka reaktioner

Eftersom Agneta Klingspors debutbok väckte så starka reaktioner, och hennes böcker har fortsatt den ursprungliga kampen genom att undersöka och omvandla ett självbiografiskt projekt, undrar jag hur hon egentligen klarar av att stå ut med att människor blir förbannade på det hon skriver.
– Eftersom jag genom att skriva böcker är en offentlig person har jag varit tvungen att skaffa mig elefanthud. Jag gick genom mitt stålbad vid debuten.
Man anar ändå svårigheterna, att det är en kamp att skriva, att formulera sig i ett politiskt-estetiskt projekt, så som Agneta Klingspor gör i sina texter. Skrivandet utgår i alla fall från en känslighet.
– Varje bok, även om den inte handlar om mig själv, är en uppfläkning, säger hon.
Till slut, eftersom Agneta Klingspor har funnit en så egenartad och fascinerande stil med surrealistisk känsla i flera av sina verk, frågar jag om den här tendensen i hennes skrivande.
– Surrealismen mötte jag på 70-talet. En surrealistisk grupp tog kontakt med mig och sa: ”Du är surrealist”. Jag var med i många år, lärde mig av lekarna där. Sedan gjorde jag uppror, när jag kände att gruppen satt fast i en surrealistisk tradition. De blev tydligen skitförbannade, tog inte kontakt med mig mera.
Här kommer hon faktiskt in på de frågor om stil som jag försökte nå i början av intervjun:
– Surrealismen har betytt mycket för leken i språket: Att hitta olika lekar för att släppa logiken. Som metod har surrealismen varit viktig för mig under en viss tid och utvecklingsfas.
Vi avslutar intervjun och går upp till utställningshallen för att ta några bilder i solskenet som strömmar in genom fönstret. En färgstark författarpersonlighet poserar vant i en miljö som är ett myller av idéer, inriktningar och initiativ.