Finlands historia går i separationens tecken. Tidigare sattes gränserna mot Sverige eller Ryssland medan man i dag gör upp gränsdragningar speciellt mellan finländskhet och europeiskhet.

Vilken är den Stora berättelsen eller grundmyten ur vilken man gång på gång plockar fram ingredienserna för säregenheten. Antropologerna, t.ex. Pertti Anttonen iElektoloristi, har kommit fram till att vi i Finland inte har någon för oss särpräglad Stor berättelse. På Nationalmuseet finns fragment ur många berättelser, men man har aldrig lyckats fånga någon genomgående grundberättelse. Vi saknar i motsats till t.ex. USA, Frankrike eller Grekland historien om oss själva och i stället skapas vår historia ur hur gränserna ritats och livet levts innanför dem. Med andra ord; vår historia skapas av allt det som vi inte är och inte haft tillgång till.
Folkloristerna påstår samma sak; alltså att finländarna som folk och nation saknar berättelsen om sig själva. Vi har ingen av egna ingredienser skapad subjektivitet eller positiv historieskrivning utan är snarare någon annans skugga och rudiment. Finland är en negation: vi är inte det där men inte heller det här, ”låt oss alltså vara finländare”.
Just en sådan ofta i A.I. Arwidsson mun placerad kommentar upprepas alltid när det gäller att pregnant uttrycka den finländska essensen och placera oss bland andra folk och nationer.
Inte-Finland är dock ett barn av sin tid, då åtskillnad, motstånd och försvar hör hemma i den klassiska maktpolitikens tidevarv. Behovet av försvar var då så uppenbart att man blint kunde fixera sig vid denna strävan och glömma bort vad det egentligen är vi försvarar och vilka som är Finlands egna utgångspunkter. Rörelsen blev ett självändamål.
Via åtskillnaden uppnådde Finland ett eget geografiskt rum. Samtidigt blev dock den nationella identiteten fattig på substans när finländarna inte hade någon annan berättelse om sig själv än vem de åtskiljts från och hur landet försvarats och mot vem. Till berättelsens problempunkter hör också att den fokuserar på det förflutna. Vinterkrigets hjältefolk sitter fortsättningsvis fast i gårdagen och blickar snarare bakåt än framåt.

Sägnerna innefattar dock också berättelser om uppbyggnad, skapande och en förmåga att bidra i internationell växelverkan. Redan J.W. Snellman pläderade för bildningens och ekonomins betydelse när Finland skulle bli en nation bland nationerna. Enligt hans uppfattning behövdes speciellt förmåga och kreativitet för att Finland skulle bli en del av ”världsanden” och hans sanna Finland fanns i järnvägar, kanaler och egna pengar. Det innebar att ”det egna” skulle sättas i ordning och förtroenderelationer skapas till andra nationer.
Märkbart är ändå att inga av dessa positiva egenskaper politiserades eller lyftes upp som egenskaper i den Stora berättelsen på samma sätt som åtskillnaden och motståndet. Bonden Lalli och soldat Rokka är fortsättningsvis urtyperna i det nationella galleriet emedan Saarijärvis Paavo har förblivit en museal stofil. Paavo har aldrig aktivt återkallats eller gjorts till en ikon som tjänar nationens syften i dag på samma sätt som t.ex. marskalk Mannerheim på sistone. Med poetens ord: ”När dörrar öppnas och murar fälls, börjar osynliga gränser leva” (Kari Ilmonen, Merkkien sade). Det tycks vara fallet också för Finland.
Ännu under kalla kriget stödde motsättningarna åtskillnad som nationell grundberättelse och Finland kunde på ett trovärdigt sätt uppträda som ett opartiskt mellanrum.  Vi var varken en del av öst eller väst utan den obundna aktören mittemellan – ingendera av de två utan en ur dem åtskild tredje.
Som obundna tog vi inte heller ställning till relevanta innehållsmässiga frågor. Finland fungerade inte som en domare, då vi saknade eget omdöme, utan profilerade sig i stället som medlare, brobyggare och den internationella politikens agenda-aktörers tjänare.
I dag är dock motsättningen mellan öst och väst ett minne blott och obundenhet – det åtskilda tredje – har tappat sin fixpunkt. Det är inte ändamålsenligt att fortsätta med inte-Finland och som ett EU-land endast förmedla och tjäna. Vi kan inte heller fortsätta med att definiera oss genom att exkludera och genom negationer för identitet skapas genom att inkludera, delta, bidra och genom att dra sitt eget strå till stacken.

Att bryta banden till de tidigare så betydelsefulla nationella berättelserna kommer ändå inte att vara lätt. Några av de traditionella berättelserna – speciellt beträffande försvarsteknik – har uttryckligare understrukits och fått en dominantare position. Värnplikten håller på att försvinna ur Europa, medan vi i Finland fortsätter som förr. Den centrala hotbilden för oss är en omfattande invasion trots att resten av Europa ser risken för krig som obefintlig. Personminorna har plötsligt fått ett värde bortom allt tvivel; de skyddar oss mot den hotfulla andra vi själva inte är. Motståndets, åtskillnadens och gränsdragningens symboler lever och mår bra.
I EU strävar vi mot kärnan, men finns det i denna strävan över huvud taget en vilja bidra med vår egen linje eller grundsyn? Försöker Finland som t.ex. Frankrike införliva sin egen Stora berättelse bland de andra nationella berättelserna? Så tycks inte vara fallet, snarare tycks det vara frågan om att i kärnan fullfölja det traditionella tjänaruppdraget. Strävan mot kärnan definierar vår politiska ram medan innehållet lämnas åt andra.
I det här avseendet förblir Finland tomt och skapar fortsättningsvis sig själv utgående från någon annans strävanden. Den nationella berättelsen som bygger på eget innehåll väntar ännu på sina författare.
Det envetna upprätthållandet av maktpolitikens försvarsläror – det förändrade omständigheterna till trots – handlar i grund och botten om en bristande förmåga att förnya den nationella grundberättelsen. Det är enklare att sitta kvar i “poteron” än att erkänna att vår grundberättelse är tom och öppna sig för nya för konstituerande historier.