858
Munkarna ansåg att de unga pojkarna skulle uppfostras till att lyda. Men Mario ville inte lära sig att lyda utan att tänka fritt. I brist på andra vapen mot ordningsmakten använde den unge pojken sabotage. Med jämna mellanrum gled tallrikar, glas och koppar ur hans händer och förvandlades till skärvor mot det hårda stengolvet. Toaletterna stoppades upp med hjälp av toapapper till munkarnas irritation. Men olydnaden hade sitt pris. Munkarna straffade sabotören på sitt speciella vis: slag över huvudet med tumme och fingrar hoptryckta till en spets.
Efter sex långa år slapp pojken ur sitt fängelse/internat och kunde börja tänka fritt utan att få munkhänder i skallen. Året var 1930. Först tio år senare hade minnena bleknat något och Mario kunde åter beträda gatan Bartolomé Mitre i Buenos Aires, där internatet San José ligger.
Mario blev så småningom journalist och kommunist. Kombinationen tvingade honom i exil fyra gånger under Argentinas våldsamma 1900-tal. De tre första landsflykterna spenderade han på andra sidan La Plata-floden, i Uruguays huvudstad Montevideo.
Den fjärde exilen orsakades av generalen Jorge Videla och hans anhang i mitten av 70-talet. Efter fem år i argentinskt fängelse flydde Mario återigen från sitt land. Men denna gång styrdes även Uruguay av militärer och han hamnade på andra sidan Atlanten, i Sverige.
Så småningom fick Mario veta att han har en sak gemensam med Jorge Videla: San José. Några år efter att Mario lämnat internatet, anlände den unge Jorge till samma institution för att lära sig att lyda. ”Han gillade nog skolan”, är slutsatsen Mario drar sjuttiofem år efter att ha sluppit ur munkarnas grepp.
Mario är i dag en fri man och lever växelvis i Argentina och sitt andra hemland Sverige. Den föredetta diktatorn Videla sitter i husarrest i norra Buenos Aires, en halvtimmes busstur från San José.
Den unge Mario grät varje natt, från sex till tolv års ålder. Han grät därför att han inte kunde komma överens med de baskiska franciskanermunkarna som drev internatet San José i Buenos Aires, där han bodde och studerade.
Munkarna ansåg att de unga pojkarna skulle uppfostras till att lyda. Men Mario ville inte lära sig att lyda utan att tänka fritt. I brist på andra vapen mot ordningsmakten använde den unge pojken sabotage. Med jämna mellanrum gled tallrikar, glas och koppar ur hans händer och förvandlades till skärvor mot det hårda stengolvet. Toaletterna stoppades upp med hjälp av toapapper till munkarnas irritation. Men olydnaden hade sitt pris. Munkarna straffade sabotören på sitt speciella vis: slag över huvudet med tumme och fingrar hoptryckta till en spets.
Efter sex långa år slapp pojken ur sitt fängelse/internat och kunde börja tänka fritt utan att få munkhänder i skallen. Året var 1930. Först tio år senare hade minnena bleknat något och Mario kunde åter beträda gatan Bartolomé Mitre i Buenos Aires, där internatet San José ligger.
Mario blev så småningom journalist och kommunist. Kombinationen tvingade honom i exil fyra gånger under Argentinas våldsamma 1900-tal. De tre första landsflykterna spenderade han på andra sidan La Plata-floden, i Uruguays huvudstad Montevideo.
Den fjärde exilen orsakades av generalen Jorge Videla och hans anhang i mitten av 70-talet. Efter fem år i argentinskt fängelse flydde Mario återigen från sitt land. Men denna gång styrdes även Uruguay av militärer och han hamnade på andra sidan Atlanten, i Sverige.
Så småningom fick Mario veta att han har en sak gemensam med Jorge Videla: San José. Några år efter att Mario lämnat internatet, anlände den unge Jorge till samma institution för att lära sig att lyda. ”Han gillade nog skolan”, är slutsatsen Mario drar sjuttiofem år efter att ha sluppit ur munkarnas grepp.
Mario är i dag en fri man och lever växelvis i Argentina och sitt andra hemland Sverige. Den föredetta diktatorn Videla sitter i husarrest i norra Buenos Aires, en halvtimmes busstur från San José.
Martin Garat
