Under asfalten finns en sandstrand – det var en av de mest berömda parollerna från maj 1968 i Frankrike. Man behövde inte nöja sig med den trista rådande verkligheten och den industriella tillväxtens logik, man kunde kreativt gå andra vägar, inte asfalterade.De franska studenternas revolt spred sig över världen. Asfalten bröts visserligen inte upp, tillväxtens logik var järnhård. Men världen förändrades ändå radikalt, det blev tillåtet att tänka själv. Tankesätten föryngrades i samhället när de äldres ord inte längre automatiskt var lag. Ungdomskulturerna växte sig starka. Världen blev större, men avstånden krympte, solidariteten blev internationell.

Dethär tål Nicolas Sarkozy inte. Han har lovat fransmännen en återgång till världen före 1968. Tanken är fascinerande. Kan det gå att radera ut kollektiva erfarenheter på det sättet? Suomen Kuvalehti förklarar triumferande att en ny generation kommit till makten, Sarkozy representerar en ny europeisk politik (som man tror ska slå rot också i Finland). Så frågan ställs också oss: vill vi gå tillbaka till den gamla tiden, till ett samhälle med respekt för auktoriteter, tydliga hierarkier, hyfs och pli.
Det verkar som om Sarkozy, son till en ungersk aristokrat, framför allt är bitter över att idéerna från 1968 minskat auktoritetstron. ”Arvtagarna från maj 1968 har drivit igenom föreställningen att allt går an, att det inte längre finns någon skillnad mellan sanning och lögn, mellan vackert och fult.”
Hans vision är ett Frankrike där nationen är stolt över sig själv, där eleverna reser sig när läraren kommer in, där minderåriga brottslingar straffas lika hårt som vuxna, där lag och ordning råder på gatorna.
Men det kanske viktigaste för honom är att få fransmännen att arbeta hårdare och längre. Det ska bli slut på det goda livet, som fransmännen ansetts vara världsbäst på. Övertidsarbete ska bli skattefritt och fackföreningsrörelsens makt ska beskäras. Det innebär uppenbarligen att levnadsstandarden stiger, medan livskvaliteten sjunker.
Den enda väljargrupp där Sarkozy fick fler röster än motkandidaten Ségolène Royal var pensionärerna, som inte drabbas av kravet på högre arbetsinsatser och större disciplin (och som kan ha en dragning till tiden före 1968). Det säger tillräckligt om hur ny denna nya europeiska politik är.