Samlingspartiet hade uppenbarligen inte räknat med att få ansvaret för statsfinanserna efter valet. Nu hamnar partiordföranden och finansministern Jyrki Katainen i den ena pinsamma situationen efter den andra när han blir påmind om samlingspartisternas vallöften. Ilkka Kanerva, nu utrikesminister, får lov att förklara sina löften om att det brutna indexet för pensionerna skulle avskaffas, ett projekt som är motiverat men som finansministeriet knappast kommer att acceptera.

Men framför allt tvingas Katainen fundera ut hur partiet ska kunna backa ut från sitt vallöfte om en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse i jämställdhetens namn (tasa-arvo tupo har det kallats på finska, svenskan är inte lika slagkraftig). Förslaget var överraskande, eftersom det på borgerligt håll funnits ett tydligt motstånd mot trepartsförhandlingarna, staten ska inte blandas in i arbetsmarknadsorganisationernas angelägenheter. Nu skulle staten alltså göra en storsatsning för att höja de eftersläpande kvinnolönerna inom den offentliga sektorn. Problemet är verkligt, men åtgärdsförslaget är på flera sätt problematiskt. Högern vill höja lönerna enbart för högutbildade kvinnor, som om inte lönerna för lågutbildade kvinnor skulle släpa efter lika mycket. Eftersom det i huvudsak rör sig om kommunalt anställda kompliceras relationerna mellan stat och kommuner ytterligare, men kanske de redan är så trassliga att detta inte nämnvärt förvärrar situationen. Att förslaget skulle kosta 3,8 miljarder under tiden 2008–2015 kan också vara ett litet problem för Katainen, även om det ur helhetens synvinkel är en satsning som måste göras.
Men varför den satsningen skulle göras som en del av en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse är svårare att se. Där är logiken den att lönepåslag inte ska överskrida produktivitetsökningen i branschen. Tillämpar man den logiken på den offentliga sektorn blir det inte nödvändigtvis några stora löneförhöjningar. Dessutom brukar man på borgerligt håll vilja hålla löneförhöjningarna överhuvudtaget så låga som möjligt.
Någon inkomstpolitisk helhetsuppgörelse blir det tydligen inte i år. Katainen har dock all orsak att för nästa års budget utveckla en modell för en jämlikhetspott för den offentliga sektorn. Men han borde nog också fundera på vilken roll staten har i avtalspolitiken