Söndagen den 8 april halshöggs den afghanske journalisten och tolken Ajmal Naqshbandi av en grupp talibaner efter en dryg månads fångenskap. Naqshbandi, den italienske journalisten Daniele Mastrogiacomo och deras chaufför, Sayed Agha, hade tillfångatagits vid en talibansk trafikspärr. Agha mördades tidigare, medan Mastrogiacomo frigavs sedan regeringen i Kabul gått med på att frige fem fängslade talibaner.

I ett uttalande från talibangruppen under Mullah Dadullahs ledning meddelades att ”Vi mördade Ajmal idag därför att regeringen inte mötte våra krav.”
Det vill säga alla terrorgruppers monotona logiska kullerbytta när de mördar: ”Det var egentligen inte vi som mördade, utan myndigheterna, som tvingade oss till det.”
Ajmal Naqshbani blev 25 år.
Turerna kring affären ställer svårigheterna att rapportera från krishärdar runt om i världen i blixtbelysning. Vid sidan av riskerna som enskilda journalister måste ta för att bibringa oss nyheter, ställer utvecklingen frågor om hur rapporteringen påverkas.
– Bevakningen av krigshärdar är i Sverige skamligt dålig, säger Martin von Krogh.
Liksom Naqshbandi är von Krogh 25 år. En fotograf som hunnit med att täcka konflikten på Västbanken, Acehprovinsen och kriget i Irak. Vid sidan om är han styrelseledamot för den svenska avdelningen av organisationen Reportrar utan gränser.

Brickor i allas spel

Vi träffas hemma hos honom, i en etta på Södermalm i Stockholm. Innergården utanför fönstret badar i ett milt solljus denna lördagsförmiddag i mitten av april. Det är ungefär så långt bort man kan komma från krigets Bagdad eller den afghanska verkligheten.
– Många medier vill inte längre ta ansvaret att skicka ut journalister till krigshärdar. Den svenska rapporteringen har alltmer kommit att bli en slags statistikjournalistik, där man ägnar sig åt att upprepa andras siffror på antalet döda.
Kan du jämföra med hur situationen såg ut förut? Själv har jag en känsla av att journalister har förvandlats från fridlysta till högvilt i många konfliktzoner.
– Jag är egentligen för ung för det. Men det är uppenbart att journalister har förvandlats till spelbrickor som alla inblandade parter vill utnyttja för sina egna intressen. Som när jag besökte Sadr City och blev eskorterad av Mahdigerillan. Det är klart att dom ville visa upp sin bästa sida, och säkert undanhöll de sådant de inte ville att jag skulle se och rapportera om.
Ungefär på samma sätt som USA:s sätt att visa upp fånglägret i Guantánamo, där man som journalist möts av en charmoffensiv av öppenhet och beredvillighet, samtidigt som man på intet sätt får se allt.
– Jo, jag har bekanta som varit i Guantánamo, och visst är det så.
Du har jobbat både som inbäddad och som fristående journalist. Kan du beskriva vad som händer när man är inbäddad?
– Helhetsbilden försvinner som inbäddad. Det beror lite grand på vad man ska göra. Det finns väldigt många bra reportage av inbäddade journalister, och jag ser inget fel i sig med att man jobbar på det viset. Men det är klart att om jag åker ut till en irakisk by och intervjuar befolkningen så kan jag ju inte lita på vad dom säger om jag har en tungt beväpnad amerikansk pluton bredvid mig.

Kontakterna kostar

Är du ofta rädd när du arbetar?
– Jag är rädd hela tiden.
Hur tror du det påverkar din rapportering?
– Slutprodukten påverkas inte, men allt tar längre tid på grund av alla försiktighetsåtgärder man måste vidta. Och ibland blir det för farligt för att fortsätta. Jag försökte till exempel komma in och plåta på bårhuset i Bagdad, men efter en månads försök fick jag ge upp.
Hur ser det ut rent praktiskt när du jobbar? Det klassiska sättet att jobba som fristående journalist är ju att man går ut och pratar med folk, samlar in deras uttalanden och skapar sig en bild av situationen.
– Jag måste jobba med mitt kontaktnät. Mina kontakter kan vara vilka som helst, grannen till en bekant som känner en imam i en viss stadsdel och som kan fixa en intervju. Men man får vara försiktig för ibland har fixarna sin egen agenda, och vill kanske visa upp en förödelse som en militär aktion när det egentligen handlade om en gasexplosion. Sådant tar också tid att upptäcka.
Hur får du tag i dina kontakter?
– Man betalar för sig. Reportaget i Sadr City kostade mig 1 400 dollar som jag betalade till en person, som sedan mutade oss vidare in i området. Det är mycket besvärligt för frilansade journalister som normalt inte har så mycket pengar att röra sig med.
Tror du att det här ger slagsida åt rapporteringen, då bara resursstarka mediabolag har råd att betala för sig?
– Visst är det så. När mediejättarna kommer till ett område trissas priserna på information upp och utesluter i princip fristående rapportering.
I västerländska media uppmärksammas ofta fall där just västerländska journalister råkat illa ut. Men är det inte så att dina kontakter och lokala journalister är betydligt mer utsatta?
– Jo, en av mina fixare blev till exempel nyligen tvungen att fly från Irak eftersom han hade jobbat med några danska journalister, som är illa sedda efter historien med Muhammedbilderna. Jag kan alltid åka hem om det skulle bli problematiskt; dom lever med svårigheterna och måste lämna sina liv, sina släktingar och vänner, om något skulle hända. Det finns inga proportioner på riskerna lokala journalister måste utstå.
För att tala om statistik. Har du några siffror?
Martin von Krogh lutar sig framåt, tittar ut på sin idylliska bakgård, och ler flyktigt.
– Nej inte så där. Men vi kan ju titta.
Han slår upp Reportrar utan gränsers hemsida och listan på i år mördade journalister runt om i världen. Kanske finns där 40 namn. Ett klingar engelskt, i övrigt finns bara arabiska namn. Det finns, som von Krogh säger, inga proportioner.
Fallet med Ajmar Naqshbandi, Sayed Agha och Daniele Mastrogiacomo är inget undantag, utan en normalitet.