Platsen är den svenska riksdagens första kammare. Datumet är 19 juni 1942. Ämnet är förlängningen av lagen om upplösning av vissa sammanslutningar. I talarstolen står riksdagsman Nils Wohlin från Bondeförbundet, centerns föregångare. Han bemöter ett långt anförande från SKP:s ordförande Sven Linderot mot planerna på att förbjuda SKP. Wohlin svarar:
– Det går icke för Herr Linderot att genom de sofistiska utläggningar, som i stort sett upptogo hans anförande, försöka med all sin möda och all sin flit tvätta en neger vit. Jag har därför tillåtit mig att såsom en rent personlig mening – och jag hoppas, att detta icke kan anses otillbörligt – uttala den uppfattningen, att upplösningslagen redan borde ha tillämpats på det kommunistiska partiet.

Sveriges kommunistiska parti, SKP fick sina möjligheter att verka hårt beskurna under stora delar av det andra världskriget. Det var en behandling av ett riksdagsparti som saknar motsvarighet under Sveriges historia som demokrati. SKP:s press belades med transportförbud, värnpliktiga kommunister internerades i speciella arbetskompanier, kommunister fick inte väljas till förtroendeuppdrag i fackföreningarna och polisen undersökte kommunisters hem i en landsomfattande razzia. Det var också mycket nära att SKP förbjöds som parti genom beslut i riksdagen.
Kraven på att förbjuda SKP hade rests av Högerpartiet, moderaternas föregångare, flera gånger under 30-talet. De fick stöd för kravet från inte minst Bondeförbundet. I många länder runt om i Europa förbjöds samtidigt kommunistiska partier som ett led i en fascistisk eller auktoritär samhällsutveckling. 1933 startade riksdagen en utredning om förbud mot statsfientliga partier och 1935 lades ett betänkande fram i frågan. Samtidigt drev Högerpartiet kravet på förbud mot kommunisterna via motioner i riksdagen. 1937 lades ett förslag till lag om att upplösa statsfientliga partier fram för beslut i riksdagen. I den första kammaren antogs förslaget med siffrorna 63-49. I andra kammaren röstades förslaget ned med siffrorna 89-72. Därmed föll tanken om att förbjuda och upplösa SKP denna gång, inte minst tack vare socialdemokraternas motstånd mot förslaget.

Häftiga svängar

30-talet var en period av hårda klasstrider och hög arbetslöshet i Sverige. SKP gick i spetsen för de mest militanta protesterna som de i Ådalen 1931 och sjömansstrejken 1933. Flera kommunister dömdes till fängelse för att de lett protester och hållit tal. SKP var en del av den kommunistiska internationalen, Komintern, och bedrev under 30-talets första hälft en sekteristisk politik där hårda attacker riktades mot socialdemokratins ledning. Den politiken omprövades 1935 till en folkfrontsstrategi där kommunisterna istället försökte inleda samarbete med andra progressiva krafter för att försöka hindra fascismens framväxt. Inte minst i arbetet för den spanska republiken under inbördeskriget arbetade kommunisterna vägledda av denna folkfrontstanke. Partiets isolering bröts och det växte i styrka.
1939 blev ett mycket besvärligt år för de svenska kommunisterna. Den 23 augusti ingicks Molotov-Ribbentrop-pakten, uppkallad efter Sovjets och Tysklands utrikesministrar. Den innebar att Sovjet slöt en icke-angreppspakt med det nazistiska Tyskland. Plötsligt var Sovjet, kommunisternas föredöme och ledstjärna, i förbund med den fascistiska fiende som partiet hade ägnat år åt att bekämpa. När det andra världskriget bröt ut med Tysklands invasion av Polen förklarade SKP och andra kommunistiska partier att kriget var en strid mellan olika imperialistiska krafter. Man ville inte ta ställning i konflikten och röstade emot höjda försvarsanslag i riksdagen.
Men det som hade varit en riktig antimilitaristisk ståndpunkt inför det första världskriget var en ståndpunkt som var mycket svår att försvara i ett krig som fördes mellan demokratier som Storbritannien och Frankrike och det nazistiska Tyskland. För många, i och utanför partiet, var det orimligt att på detta vis omvärdera den fascistiska huvudfienden. Sovjets bevekelsegrund för pakten var taktisk, tack vare den kunde landet stå utanför kriget i några år. Men de förklaringar som kommunistpartierna gav till alliansen var krystat politiska.

”Halvfascistiskt Finland”

När Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 växte kritiken mot SKP till en orkan. SKP försvarade i praktiken Sovjets anfall och hävdade att den av Sovjet upprättade ”röda regeringen” i Terijoki var Finlands legitima regering. De flesta svenska kommunister såg Finland som halvfascistiskt och minnena av terrorn mot de röda efter det finska inbördeskriget var färska.
I Sverige bildades en samlingsregering den 13 december där alla riksdagens partier, utom SKP, ingick. Vid den nya regeringens bildande krävde Högerpartiet åter att SKP ska förbjudas. Socialdemokraterna kontrade med att man i så fall även borde förbjuda nazistiska partier, men det ville inte högern göra.
Under vinterkriget vidtogs en rad åtgärder riktade mot SKP. Den 10 februari genomfördes en landsomfattande razzia av polisen riktad mot SKP i vilken mer än 1 000 hem och partilokaler genomsöktes. En omfattande åsiktsregistrering inleddes liksom övervakning av post och teletrafik. På många arbetsplatser trakasserades kommunister, en del tvångsförflyttades från sina arbeten. Det första fånglägret för värnpliktiga kommunister inrättades i Storsien i Norrbotten. För att tysta kritiska tidningar antog riksdagen en lag om transportförbud som i praktiken främst riktades mot den kommunistiska pressen.
I den svenska militärledningen fanns en vilja att träda in i kriget på Finlands sida. Mot dessa planer sågs kommunisterna, inte minst i Norrbotten, som ett hot. Den upphetsade stämningen ledde till en rad övergrepp. Den 3 mars utsattes den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå för en mordbrand där fem personer, var- av två barn, dödas. Bland de ansvariga fanns en ledande polis i Luleå och flera militärer. Planeringen för dådet hade skett i högertidningen Norrbottens Kurirens lokaler.

Med stor majoritet

När vinterkriget avslutades den 12 mars var kommunisterna hårt tillbakapressade. Många medlemmar hade lämnat partiet. Förslaget om partiförbud blev åter aktuellt. Den 17 maj 1940 lade samlingsregeringen fram proposition 260 ”angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet”. Även om lagförslaget formellt inte pekade ut SKP var det ingen tvekan om vilket parti det främst riktade sig emot. Lagen var tillfällig, den måste förlängas årligen. Det var i samband med dessa förlängningar som riksdagens debatter hölls.
Lagen gjorde det möjligt för riksdagen, eller regeringen i väntan på riksdagens bekräftelse, att förbjuda ett parti eller en organisation. Det upplösta partiets egendom kunde förverkas och förtroendevalda och tjänstemän som tillhörde det upplösta partiet kunde avsättas. Den som bröt mot lagen kunde dömas till straffarbete i högst två år. Som exempel på liknande lagar i andra länder angavs i propositionen de lagar som förbjöd kommunisterna i Finland, ett land där den radikala arbetarrörelsen hade varit hårt förföljd.
Fullmaktslagen om partiförbud antogs av riksdagen 8 juni 1940. Debatterna inför beslutet visade hur känslig frågan var. Den 21 maj 1940 debatterades förslaget till lag för första gången i andra kammaren. Hilding Hagberg, riksdagsman från Luleå och blivande ordförande för SKP, argumenterade emot att SKP skulle kunna skada Sveriges förbindelser med främmande makt, i praktiken det nazistiska Tyskland: ”Jag vill erinra om att vi voro de enda som försvarade den pakt som ingicks mellan Sovjetunionen och Tyskland”. Hagberg angrep också socialdemokraterna för att deras systerpartier i Storbritannien och Frankrike hade röstat för kriget mot Tyskland.
Samma dag diskuterades förslaget till lag även i första kammaren. Partiordföranden Sven Linderots argumentation skiljde sig från Hagbergs både till ton och till innehåll. Linderot påpekade att man hade använt Finland och Francospanien som förebilder för lagförslaget och såg det som ett led i avskaffandet av demokratin.
Den mest omfattande debatten om lagen hölls på dagen för beslutet, den 8 juni. Hilding Hagberg försvarade i sitt inlägg den av Sovjet tillsatta Kuusinenregeringen som Finlands lagliga styre. Enligt honom var den en tidigare finsk regering som drivits i landsflykt i samband med det finska inbördeskriget. Han påpekade att även socialdemokraternas program  innebar att de ville ändra samhällsordningen. Därmed kunde lagen även riktas mot dem.
I bägge kamrarna antogs lagförslaget med stor majoritet. Nu var det fritt fram för regering eller riksdag att ta ett beslut om att förbjuda SKP. Frågan splittrade samlingsregeringen.

Råd från Tyskland

Efter det finska vinterkrigets hårda press mot SKP återhämtade partiet sig steg för steg. I fackföreningarna förde kommunisterna en kampanj emot partiförbudet som fick viss effekt.
Sommaren 1941 förändrades SKP:s situation dramatiskt när Tyskland, med stöd av finska och rumänska allierade, anföll Sovjet-unionen. Partiet riktade all kraft på kampen mot fascismen och Tyskland. Samtidigt ökade åter pressen på partiet. Tyskvänligheten i den svenska högern var stor. Ö.B. Thörnell argumenterade för att svenska förband skulle delta i angreppet på Sovjetunionen. Kung Gustaf V gratulerade Hitler och önskade honom lycka till i anfallet i ett telegram. Som ett led i anpassningen till Tyskland internerades åter värnpliktiga kommunister i fångläger.
Även Tyskland uppmärksammade SKP och försökte förmå Sverige att vidta åtgärder mot partiet. Midsommaren 1941 lade Gestapochefen Himmler fram en rapport till den tyska regeringen i vilken SKP pekades ut som ett av Kominterns farligaste nationella partier. Den svenska polisen samarbetade med sin tyska motsvarighet, inte minst i kampen mot kommunisternas antifascistiska arbete. SS-officeren Hans-Hendrik Neumann, som placerats i Stockholm för samarbetet med svensk polis, överlämnade i september 1941 ett detaljerat PM till den svenska polisen om hur förbudet mot SKP borde genomföras, bl.a. borde övervakningen av ”de internerade i koncentrationslägren”, d.v.s. de inkallade i arbetskompanierna, skärpas.
I samlingsregeringen väcktes åter frågan om att förbjuda SKP. Den skapade stora spänningar i regeringen hösten 1941, men socialdemokraterna vägrade att böja sig för högerns krav på förbud mot SKP.

Detaljerade planer

När förlängningen av lagen om upplösning av vissa sammanslutningar debatterades i juni 1942 märktes det att vinden hade vänt. Den tyska krigslyckan har börjat vika och stödet för kommunisterna växte snabbt. I debatten kritiserade Sven Linderot riksdagen för dess tidigare lättsinne i frågan. Kommunister hade setts som ett ”pack” som inte behövde behandlas som andra. Han lyfte fram de enstaka socialdemokrater och folkpartister som hade varit modiga nog att gå emot förslaget vid tidigare behandlingar. Linderot förde också ett utförligt principiellt resonemang om demokratin. Han påpekade att en demokrati också måste tolerera sina fiender och att kommunisterna verkade inom de lagar som fanns. ”Det går icke att bevara demokratin genom att avskaffa densamma!” menade han.
Lagen om att upplösa organisationer användes aldrig även om det nog var mycket nära, vid flera tillfällen, att SKP förbjöds. Polisen hade förberett sig för ett partiförbud. Runt om i landets alla kommuner fanns detaljerade förteckningar över kommunister, sorterade efter farlighetsgrad, och konkreta planer på hur de skulle gripas och fängslas.  SKP var förberett på ett partiförbud. En illegal organisation var uppbyggd inom partiet med hemliga kommunikationer, adresser och tryckerier.
SKP samarbetade nära med andra kommunistpartier i exempelvis Norge, Danmark och Tyskland i deras motståndskamp mot nazismen. Kommunistiska svenska sjömän smugglade motståndsmän och material till Tyskland. En betydande del av ledningen för den tyska kommunistiska motståndskampen var placerad i Sverige under delar av kriget. Man var inom SKP förberedd på att samma typ av kamp skulle kunna bli nödvändig i Sverige. En del av det hemliga arbetet var militärt. Den militära organisationen inom SKP bestod av två från varandra väl skiljda delar. En del av sabotagegruppernas verksamhet avslöjades i den s.k. Wollweberhärvan – bl.a. hade partimedlemmar förberett sprängning av viktiga installationer i Malmfälten vid en tysk invasion. Flera av de inblandade dömdes till långa fängelsestraff. Wollwebers organisation låg också bakom en rad attentat mot tyska transporter. Den andra delen, den förberedda partisanrörelsen, råkade aldrig ut för motsvarande avslöjanden. Däremot dömdes en av organisationens radiotelegrafister i Göteborg till fängelse för att ha rapporterat om tyska trupptransporter till Moskva.
Sverige undgick tysk invasion och lagen om att upplösa organisationer användes aldrig. Den upphörde helt enkelt att gälla när den inte förlängdes av riksdagen 1944. Då hade den politiska konjunkturen vänt. I östra Europa besegrade den röda armén de tyska trupperna. De svenska kommunisternas popularitet på hemmaplan steg i takt med de sovjetiska framgångarna på slagfältet. I riksdagsvalet 1944 uppnådde SKP sitt dittills bästa valresultat, tio procent av rösterna.
Var SKP ett hot mot Sveriges oberoende och frihet? Svaret på den frågan beror sannolikt på vilka åsikter man själv har. Helt klart är att dåtidens SKP i grunden var lojalt med den sovjetiska politiken. Under det finska vinterkriget trodde många att Sovjet kunde bli ett militärt hot mot Sverige om det finska försvaret kollapsade. Det är inte svårt att inse hur upprörda de flesta svenskar var över SKP:s oförmåga att ta avstånd från Sovjets överfall på Finland. Men steget från att vara upprörd till att inskränka demokratin och att begå allvarliga övergrepp mot kommunisterna borde ha varit längre än vad det visade sig vara.
Förslaget om partiförbud behandlades i riksdagen efter att vinterkriget var avslutat. Kraven på att förbjuda SKP var istället som starkast när det nazistiska Tyskland var som mest segerrikt. Det är därför svårt att se diskussionen om partiförbud som något annat än en del av den föga ärorika svenska politiken av anpassning gentemot Nazityskland under kriget.