UPP TILL KAMP FÖR KULTUREN

Endast sådana utfästelser som dels är tidsbestämda och där kostnaderna för förverkligandet anges (samt varifrån pengarna tas) är värda att ta riktigt på allvar. Också sådana löften finns i programmet.I programmet talas det om att stödja skapande fantasi och verksamhet. Tyvärr lyser kreativt tänkande med sin frånvaro i själva texten. Det jag mest saknar är en övergripande helhetsvision av kulturens och konstens roll och betydelse i ett snabbt föränderligt samhälle i en värld där den globala frihandeln (globaliseringen) får allt starkare regionala och lokala återverkningar (glokaliseringen) .Hittills har ju Finlands mest dragit nytta av handelns ökade friheter (“rävens frihet i hönsgården”) genom att erövra nya marknader, främst i Asien och Sydamerika. Men idag börjar också för oss de negativa följderna att bli allt smärtsammare. Arbetsplatserna försvinner till regioner med billigare (slav)arbetskraft som dessutom ligger närmare de stora marknaderna. Det här gäller främst den materiella varuproduktionen, högteknologin inberäknad. Och samtidigt åderlåts vårt samhälle på högutbildade hjärnor som väljer att forska och göra sina innovationer i länder med frikostigare resurser.Att i den här situationen inte gripa tillfället och inse vilka möjligheter kulturen och konsten har att utveckla och bredda skapandet av konstnärliga produkter – musik, bildkonst, arkitektur, design, film, mode, videokonst, litteratur, teater – är sannerligen att försitta ett unikt tillfälle att generera nya arbetstillfällen och att marknadsföra och exportera våra kvalitativt högstående kultur- och konstprodukter. Kulturens och konstens arbetstillfällen rymmer inte iväg till Kina eller Indonesien – de hålls här hemma och skapar sysselsättning, välstånd och livskvalitet. Men automatiskt, utan vår aktivitet och beslutsamhet sker det inte.Ändå är det inte några underverk som skulle behövas. En konkret och resolut kulturpolitisk linjedragning bara. En klar insikt och övertygelse om att det är möjligt att öka konstens och kulturens resurser genom en ny och fördomsfri kultursyn; genom att förverkliga en kultur- och konstsyn där samhällets alla olika områden, alla ministerier och institutioner alltid beaktar konsten och kulturen vid sin planering och beslutsfattning. Relativt enkelt kunde konstens och kulturens resurser mångdubblas och på det sättet kunde betydligt fler konstnärer och kulturarbetare än idag få möjligheter att utöva sin verksamhet.
Eftersom den borgerliga regeringen tycks gilla att befria de rikaste från bl.a. förmögenhets- och arvsskatt borde det inte vara omöjligt att driva igenom skattelättnader också för sådana donationer eller sponsorpengar som gynnar kulturen. Det skulle åtminstone komma hela samhället, inte bara Krösusarna, till godo.
Vi skall komma ihåg, att kulturen, konsten och media idag omsätter enorma penningbelopp, i USA dubbelt mera än hela bilindustrin.
Men en sådan visionär, beslutsam, humanistisk och optimistisk konst- och kulturuppfattning får man söka förgäves efter i det borgerliga regeringsprogrammet. Det är så synd.

Men i programmet finns också  positiva utfästelser.
Konstnärernas och andra kulturarbetares katastrofala brist på social trygghet, på socialskydd, pensionsskydd, trygghet vid arbetslöshet och sjukdom, lovar man äntligen avhjälpa. Det skall ske genom att alla stipendier skattebeläggs så att de , likt andra löner, berättigar till pensions- och socialskydd. Det som inte säjs rent ut, men som är en förutsättning för reformen är, att för att stipendiernas nettosummor inte skall sjunka måste de höjas med cirka 30 procent. Det kostar en aning och det har man vid regeringsförhandlingarna synbarligen räknat med. Socialskyddet skall förverkligas f.r.o.m. början av 2009.
Positivt är också att kultursedeln äntligen skall tas i bruk. Sedeln var klar redan för två år sedan, men stoppades av Finansministeriets skatteavdelning, som inte beviljade sedeln skattefrihet. Sedeln fungerar enligt samma principer som lunch- och motionssedeln. Arbetsgivaren står för kostnaderna och arbetstagarna kan med sedeln fritt besöka kulturevenemang av olika slag, utställningar, konserter och förhoppningsvis också filmer. Det här är en klart demokratisk reform som kommer att göra det lättare för jobbande mänskor att söka sig till kulturen. Men kanske också pensionärer, barn och arbetslösa skulle behöva en egen sedel?
Dessutom lovar man höja anslagen för att stöda inhemsk film. Det är utmärkt. Liksom att man lovar trygga biblioteken och speciellt närbiblioteken.

Vad som är mindre bra, eller rent av katastrofalt, är planerna på att överföra upphovsrättsfrågorna från Undervisningsministeriet till det nya superministeriet i vardande, Arbets- och näringsministeriet. Upphovsrätten är själva grunden till att konstnärerna garanteras ersättning för sitt arbete. Det har varit naturligt att Undervisningsministeriet haft hand om frågorna, eftersom det här gäller konstens och kulturens innehållsliga del. Nu kräver många storkoncerner, som SanomaWSOY och MTV Ab, liksom också  Näringslivets centralorganisation samt diverse storbolag som Nokia och Elisa, att upphovsrätten skall omhändertas på businessbasis av det nya superministeriet.
Konstnärerna och kulturfolket förbereder sig på att kämpa om sina rättigheter. Det handlar bl.a. om att tidningsutgivare och förläggare kräver att det som journalister skriver när de är anställda vid en tidning eller ett förlag skall betraktas som arbetsgivarens egendom.
Vid Riksdagens frågetimme ställde jag frågan om upphovsrätten till Handels- och industriminister Mauri Pekkarinen och kultur- och idrottsminister Stefan Wallin. Till min förvåning svarade statsminister Vanhanen först på min fråga. Han betonade att inga avgöranden ännu fattats och att saken ska utredas. Lika slingriga och undvikande var de båda andra ministrarnas svar. Planerna är illavarslande. Bered er alltså på kamp för kulturens och konstnärernas sak!