Algeriets 1900-tals historia är krigisk. Landet hade nätt och jämt återhämtat sig från självständighetskriget mot Frankrike på 1950- och 1960-talen när inbördeskriget bröt ut 1991, efter att islamisterna gick mot en seger i parlamentsvalet.
– Min generation lärde sig redan som barn den här våldsamma historien. I mitt fall handlade det om en beundran för befrielsekrigets hjältinnor, säger den 1950 födda algeriska regissören Djamila Sahraoui.
Och fortsätter:
– Dessa kvinnor avbröt ofta sina studier för att ta värvning som outbildade sjuksköterskor, klädde ut sig till herdar för att smuggla information eller vapen ute på landsbygden eller tog på sig västerländska kläder för att kunna bära bomber förbi franska arméns kontrollpunkter.
Att befrielsekrigets hjältinnor (och hjältar) fått en så stark ställning i det kollektiva medvetandet i Algeriet beror delvis på en fiktionalisering. Det var Fronten för nationell frihet som initierade de första rent algeriska filmproduktionerna under kampen mot fransmännen. Titlarna till dessa under 1950-talet inspelade filmerna – till exempel Algérie en flammes (Algeriet i lågor) – lämnar knappast något utrymme för fantasin.
Bilden av dessa hjältinnor bar Djamila med sig när hon studerade litteratur i Algeriet och film i Frankrike och när hon började spela in sina dokumentärer på 1980-talet.
– Den var ju självfallet schablonmässig och jag problematiserade den aldrig förrän inbördeskriget bröt ut.
Då konfronterades Djamila för första gången med dessa kvinnor när hon mitt under pågående krig började samla in material för dokumentären La moitié du ciel d’Allah(Halva Allahs himmel). Under dokumentationen av den ”algeriska kvinnans historia” mötte hon en grupp lakoniska, ödmjuka kvinnor som haft våldet och motståndet som sin vardag men sällan gjorde några heroiska anspråk.
– Dessa hade nästan inget gemensamt med min barndoms hjältinnor. ”När man hamnar i vattnet simmar man” var den vanligaste kommentaren jag fick höra under mina intervjuer, summerar Djamila.

Nya hjältinnor

Under arbetet med La moitié du ciel d’Allah kom Djamila också i kontakt med en ny kvinnogrupp; de som gick i sina mödrars fotspår och tog värvning i någotdera av inbördeskrigets läger.
I fjol kom därför ett slags uppföljare till La moitié du ciel d’Allah, men som fiktionsfilm den här gången. I Barakat! (Tillräckligt!, 2006) som visats på flera europeiska filmfestivaler under de senaste åren väver Djamila samman dessa två kvinnogenerationers erfarenheter.
Barakat! utspelar sig under tidigt 1990-tal och följer med hur den 30-åriga läkaren Amel och hennes 60-åriga arbetskamrat Kahdidja letar efter Amels kidnappade man. I sitt letande kommer de ut på den algeriska landsbygden där islamisterna har sina läger under inbördeskriget och där Kahdidja varit med och kämpat under befrielsekriget.
– Utgångspunkten för filmen är enkel. Kriget och det algeriska samhället har traditionellt setts som männens arena och jag ville helt enkelt se vad som händer när två kvinnor tar plats på riktigt på den här arenan.
”Att ta plats” är också en av Djamilas slutsatser för att kvinnorna gett sig in i kriget/krigen i Algeriet. När samhället befinner sig i undantagstillstånd är det möjligt att omskapa givna roller. På ett liknande sätt som i Europa där kvinnofrigörelsen fick fart i samband med första och andra världskriget då kvinnorna tog över stora delar av fabriksarbetet i männens frånvaro, tog de algeriska kvinnorna plats i samhället när det fanns ett nytt utrymme.

Högutbildade kvinnor

Algeriet har i nuläget bara tre biografer och det är svårt att få sina filmer visade när man måste konkurrera med amerikansk eller fransk film. Dessutom är det egentligen bara medelklassen och uppåt som går på bio då allting dubbas till franska, som sällan talas i de lägre samhällsklasserna.
Därför har största delen av de omdömen Djamila fått om filmen kommit på de europeiska filmfestivalerna. Den respons hon fått av den algeriska publiken har egentligen bara kommit under filmens förhandsvisning, trots att filmen visats på landets biografer.
– Åsikterna har varit ganska tudelade. Vissa män har ställt sig negativa till den bild som förmedlas av dem och upplevt den som stereotypiserande och ensidig.
Bilden av ”den algeriska mannen” kulminerar i filmen i  en krogscen där obehaget går att smaka i luften. I scenen omringas Amel och Kahdidja som enda kvinnor på en krog av män som om de var köttstycken.
– Det yttre tillhör männen i Algeriet och man ser bara män på gatorna, säger Djamila, och styr in samtalet på sysselsättningspolitik. Hon börjar med berätta att det visst finns kvinnor som jobbar men att de är få och fortsätter med en statistisk utläggning om männens dominans.
Till slut kan jag inte låta bli att replikera med min samlade kunskap om algerisk jämställdhetsstatistik (siffran som alltid figurerar i internationella jämförelser som positivt exempel):
Hur går det här ihop med att över hälften av läkarna i Algeriet är kvinnor?
Men möts bara av en oförstående blick:
– Det är ju bara en förlängning av den moderliga omsorgen och vården, konstaterar Djamila korthugget.
– Det är helt enkelt en kulturskillnad, lite som med lärarna i Europa. Hur många manliga lärare har du egentligen haft?