Den finska fredsbevararens död i Afghanistan väcker sorg och medkänsla. Men för att undvika nya dödsfall, eller alternativt för att vara redo för dem som kommer att komma om engagemanget i Afghanistan fortsätter, vill jag lägga fram några nödvändiga, fastän antagligen impopulära tankar.
I internationell politik är engagemangets valuta blod. Vare sig man vill det eller inte förutsätter trovärdig beslutsamhet blodsoffer. Viljan att hålla fast vid materiella eller immateriella värden (t.ex. ett landområde eller självständigheten) återspeglas i kapaciteten att tåla de mänskliga kostnaderna för de aktioner som blir följden. Ekonomiska kostnader är viktiga, men blod är det som räknas. Stater behöver sådana uppoffringar för att visa att de beslutsamt driver nationella intressen. Det är därför som offentliga sorgebetygelser ofta används som medel för att skapa konsensus.
I sorgebetygelserna kan krigsoffer lätt omvandlas från ”följder av” till ”orsaker till” engagemang.  På en individuell nivå är det förståeligt: vi kan göra vår förlust meningsfull genom att omvandla smärta till beslutsamhet. Men hänsynslösa politiker kan utnyttja offentlig sorg för sina egna ändamål. Rapporteringen om hur en av de ”våra” dött bidrar till att konstruera ”fienden”, väcka nationella hatkänslor och fokusera aggressioner på utländska mål. När det gäller mänskor som hunnit uppleva en del kan man ofta notera vissa motsägelser. Samma terrorister som gör motstånd mot dagens ”befriare” firades på 80-talet som gerillakämpar för sitt motstånd mot de utländska (sovjetiska) ockupanterna. Är det blasfemiskt att jämföra Finlands och Natos insatser i Afghanistan med den sovjetiska ockupationen? Kanske. Men om skönheten finns i åskådarens öga är det en klok utgångspunkt att man i internationell politik aldrig ska ta rättmätigheten i en sak för given.
Enbart hat kan inte motivera detta slag av engagemang. Man borde aldrig upphöra att ställa den grundläggande politiska frågan: Vad står på spel i det finländska engagemanget i Afghanistan? Eftersom allvarligt internationellt engagemang kostar blod är det viktigt att känna den motivering som berättigar de mänskliga kostnaderna för att avgöra om mänskor dör och kommer att dö för en rättfärdig sak.

I Afghanistan verkar de allierade vara en del av problemet snarare än av lösningen. USA:s aktion utgör ingen hjälp för de finländska fredsbevararna. USA-arméns taktik är lika farlig för civila som terroristernas. Under den knappa första hälften av detta år har koalitionsstyrkorna dödat upp till 100 civila och 2006 uppgick siffran till 230. Jag är beredd att tro att finländska soldater inte är ansvariga för ett enda av dessa dödsoffer. Men kan vi förvänta oss att afghanerna skiljer mellan de tappra finländarna och deras skrupellösa allierade? I vilken utsträckning borde finländska soldater anses ansvariga för deras allierades uppträdande?
Nato är inte i Afghanistan enbart ”för att bidra till att skapa … fred och säkerhet”, som det heter på Natos webbsidor, utan också för att hjälpa USA att få en starkare kontroll över landet än vad USA ensamt skulle klara av. Det ligger inget överraskande i det: det är en historisk sanning att alliansen skapades som ett verktyg för att stöda USA:s strategiska politik i utbyte mot utfästelser från USA:s sida att stärka säkerheten i Europa. Och det kan vara förståeligt om Natoländer som Kanada och Italien betalar priset för att stärka sitt anseende i den inte alltför exklusiva klubben. Men varför Finland? Varför behöver ett land med ett redan mycket gott internationellt anseende delta i en omtvistad expedition som genomförs av en militärallians som Finland inte ens är medlem av – åtminstone ännu? Eller är det i själva verket medlemskapet det handlar om? En otrevlig misstanke säger att Finlands medverkan uppfattats som ett slags inträdesbiljett till Nato, ett sätt att skaffa erfarenheter av gemensamma operationer och politiska meriter i kommande allierades ögon.
Om så skulle vara fallet: Vilket pris är Finlands folk villigt att betala för detta? Frågan föranleder en annan fråga: Vilka är gränserna för denna insats? Vilket är det kriterium – seger eller nederlag – som skulle signalera slutet på denna utryckning? Eller annorlunda uttryckt: Vilken är den tröskel för kostnader som Finland inte har råd att stiga över?
Frågan kräver ett svar, eftersom priset för detta engagemang – vilka än villkoren för det är – kommer att stiga, samtidigt som det inte finns några tecken på att fred eller säkerhet skulle vara i sikte. Det är realistiskt att vänta sig att flera västerländska soldater kommer att dödas och att flera föräldrar, hustrur och barn ska övertygas om att offren var motiverade.
Brittiska generaler har redan varnat Downing Street och deras folk att vara redo för stora offer. Deras budskap var ett exempel på militär professionalism: Vi är redo att dö, men folket måste vara redo att stöda oss och politikerna att ta ansvar. Militärer kan tåla nederlag i utlandet, men inte hån hemma. Delvis som ett resultat av detta, och den försämrade situationen i Basra, avgår Tony Blair nu och lämnar kriget och ansvaret för det nära förestående nederlaget åt någon annan.
Eftersom militärerna riskerar sina liv, är dessa politiker villiga att riskera sina karriärer och formulera motivet för Finlands deltagande i Natos intervention i Afghanistan?
Det förflutna borde inte få binda framtiden. När det är uppenbart att kostnaderna kommer att stiga är det klokt att ompröva vikten av de intressen och värden som förutsätter offer i blod som bevis för engagemang.

Apropå värden är det ännu en fråga som bör ställas: Har olika typer av ”liv” olika värde? Det förefaller så. I internationell politik är alla liv inte lika värda – åtminstone för västliga regeringar och media. När tiotals av ”dem” dör noterar tidningarna inte det lika mycket som när en av ”oss” dör.
På de otrevliga slagfälten i ”kriget mot terrorn” är det alltför ofta fråga om att välja vilka liv man riskerar: lokala civilas eller utländska militärers? Svaret på den obehagliga frågan är känt för alla som tjänat i militären, men det kan inte publiceras.
Men hur många lokala män-skors liv är en utländsk fredsbevarares liv värt? De liv som står på spel när man försvarar viktiga värden är inte nödvändigtvis lika värda. Hur många fredsbevarare kan dö och hur många civila kan, mer eller mindre i misstag, dödas för att framtvinga fred och säkerhet?  Och vilken är den acceptabla nivån för ”collateral damage” (sekundära förluster) ovanför vilken t.o.m. frihet (vad är det?) och demokrati blir meningslösa? Det är säkert svårt att slå fast en sådan tröskel, men det måste finnas en, annars skulle en förintelse med kärnvapen vara ett effektivt sätt att befrämja fred.
Om blodsoffer kan fungera som bevis för beslutsamhet, kan vi, västerländska ”hjälpare”, sörja våra döda tillsammans med afghanerna, de ”hjälpta”? Kan offren sammanföra oss så att vi stöder deras och våra värden och föreställningar mot en fiende som hotar oss båda? Kanske. Men för att kunna sörja gemensamt måste vi först säkerställa att blodsoffret är kostnaden för vårt engagemang, inte priset för okunskap – okunskap om den politiska ramen för en militär mission, om folkets rätt att få en hederlig beskrivning av orsakerna till interventionen, om det individuella och kollektiva ansvaret för vilken den sak verkligen är för vilken liv kan komma att offras.