Eftersom jag inte flyger tog det mig tre dagar och tre nätter att nå min destination, den lilla slovenska staden Koper vid Adriatiska havet. En älskvärd röst i telefonluren hade frågat om jag har lust på att delta i ett projekt vid namn Sealines, ett utbyte av författare mellan sex tvåspråkiga europeiska hamnstäder, och för mig hade man tänkt sig detta Koper. En poet, Gasper Malej hade redan vistats en månad i Helsingfors, och skulle nu bli en av mina värdar nere i sin hemstad.
Jag studerade min atlas, och informerade mig om staden som jag aldrig tidigare hört talas om och baxnade över hur uråldrig den var. Och vad allt den hetat … Aegida kallades den dåvarande ön av de gamla grekerna, Capris, Getön av romarna, Justinopolis av bysantinarna, och Caput Histriae, (Istriens huvudstad) av Aquileias patriarker som övertog staden på 1200-talet. Därav sedan Capodistria under venetianskt styre, och för slovenerna själva detta enkla Koper. Stan hyser idag 25 000 själar, språken är slovenska och italienska.
Jag gjorde en resa, och den varade tre nätter och tre dagar, medan mina kolleger, den irländska poeten Celia de Fréine och den lettiske prosaisten Egils Venters gjorde var sitt snabbt känguruhopp och var framme redan några timmar efter att de lämnat sina hem i Galway respektive Riga.
Sålunda avnjöt jag först en sjöresa över Östersjön per M/V Finnstar. Fast så varmt på däck den 13 september …? Och då visste jag ännu inte att det i stort sett skulle vara lika varmt fem veckor senare ombord på M/V Finnmaid i motsatt riktning. Det rådde ett egendomligt kvalm trots den hårda blåsten, och sedan var det ännu mycket kvalmigare i staden Lybeck där jag hade en hel dag mellan tågen och sökte mig till först Buddenbrookhaus och sedan Günther Grass-museet. Hela familjen Mann på kaffemuggar i museishoppen, vad skulle den ironiske nobelisten Thomas ha sagt om det? Efter en natt i couchettevagn anlände jag så till München, och köpte mig en karta över stan för de fem timmar jag hade till godo fram till Ljubljana-tågets avgång . Staden överväldigade mig med sin mörka maskulina massa, sina gators bredd, sin atmosfär av fläskig välmåga. Men så, något jag inte ens sett i Bangladesh: tiggare på knä i gatudammet med armarna vädjande utsträckta mot de passerande!
Och ingen som gav dem så mycket som en blick.
Jag slog mig ner på ett gatukafé vid Prielmayerstrasse och då kyparen kom med min juice frågade jag vad det var för en pampig byggnad på andra sidan gatan, och fick till svar ”Der Justizpalast!” Så det var här de dömdes till döden år 1944, syskonen Sophieoch Hans Scholl och deras vän Christoph Probst, nyckelpersonerna i motståndsrörelsen Den Vita Rosen. Och här sitter jag i all sköns ro och smuttar på min apelsinsaft! Münchens Vita Ros … Hur de i nattmörkret smög med sina penslar och tjärpytsar och klatschade ett enda ord på väggarna : Freiheit!
Det är redan kväll då jag i Ljubljana stiger på tåget till Koper. Det är gammalt och skakigt, och nästan tomt, men jag har en kupékamrat, en pensionerad resebyrådam, Marija Gerbec, nyinflyttad i Koper och på väg hem efter ett besök hos sin dotter. ” Det är så mycket skönare vid kusten”, säger hon, ”och jag älskar att vandra på höjderna vid havet”.

Koper. Det första intrycket: Liten stad med kolossala hus. I en halvcirkel runt den antika stadskärnan med sin stora hamn ligger ett glest gytter av planlöst utströdda ödsliga klossar i den socialrealistiska stilen, gigantiska supermarkets, fabriker, obestämbara silor och hallar. Och mellan dem är alla vägar och gator packade med snabbt framrusande bilar. Sedan kommer det att visa sig att det knappt finns en gränd som går fri för plåtbaggarna, i Koper tycker man tydligen mycket om att släpa tusen kilogram plåt med sig till alla ställen. Fast ibland är man ju tvungen att krypa ur höljet. Så långt ögat når glittrar den lackerade plåten på en parkeringsplats stor som Gobi öken. Inte i mitt liv har jag sett en så många bilar, och vilka bilar sen! Allesamman fräscha som var de nybadade, kyssta och sedan kärleksfullt polerade till högglans av älskande händer.
”Det är som hemma”, småler Egils, ” efter Sovjetunionens fall blev det högsta mål i livet att ha bil, även om man inte hade mat på bordet!”
”Och du själv?”
”Ja, jag har också bil, och min fru har bil, vi bor utanförr Riga och det är dåligt med bussar.”

Vad är det vi söker bortom land och hav, om inte det andra, det annorlunda, det s.a.s. artspecifika. ”Vi tycker om att tänka på Slovenien som väldigt likt Finland”, får jag höra från mer än en mun. ”Vi är ett litet folk som ni, och har bara en kort tid varit självständiga, vi har måst leva i skuggan från de stora grannarna, men vi har rett oss, och nu trycks våra eurosedlar uppe hos er!”
Eurosedlar … Och det är ingen som sörjer över att ni snart förlorar era egna tolars?
”Nej absolut inte ”, säger Marija som jag träffade på tåget,” och så är vi så glada över att vi äntligen kommit loss från det övriga sällskapet i dåvarande Jugoslavien! Alltid var det vi som måste agera lokomotiv och dra de andra med oss. Vi var alltid de flitigaste och de mest produktiva, och så skulle vi dela med oss till de andra, hur lata de än var. Det var inte rätt.”
Celia och jag sitter vid Marijas köksbord i stadsdelen Semedela. Hon bjuder på nyplockade vindruvor och palaŠinka, ett slags slovensk kaka till kaffet. Sedan visar hon oss ett tidningsklipp med bild på en stilig ung kvinna intill ett trubbnosigt flygplan. ”Min dotter, det är ett år sen hon störtade med planet. Bara 36 år blev hon.” Marija tittar stint på bilden. ”Och vi, hennes syster och jag som var så stolta över att hon som flicka valde ett så tufft yrke, och så gick det som det gick.”

Bada i Koper? Våra värdar ruskar betänksamt på huvudet. ”Det är inte så rent … Vi hade blåalger här i somras, och kanske är de här än … Det kommer från Trieste, från alla fabrikerna där… Till sist badar jag i Koper ändå, och finner vattnet i vart fall snyggare än i Finska viken. Och så pass klart är det att jag kan se de besynnerliga fiskar som kallas kantnålar pila runt i jakt på stim av tusenbröder.
Vi äter nästan dagligen på Tavola Calda da Pepi, en liten koselig krog vid den smala gågatan Ševljarska Ulica. Bepi och hans hustru håller t.o.m. tofu på menyn. ”Så ni har vegetarianer i stan?” Visst har vi det, nickar Bepi, och syn för sägen får vi en dag nere på Pristaniška Ulica där ett par unga flickor har slagit upp ett stånd med broschyrer och böcker som propagerar mot den moderna djurhållningen. ”Vi är veganer”, deklarerar de, och på ett av deras plakat lunkar en karikerad stenåldersman i djurhud med klubba i hand. Den retoriska texten lyder: ”Vi lever i det 21:a århundradet och du äter fortfarande kött?!”
Jag köper en knapp av flickorna, och de säger ”We want people to change to … to a nuovo stile di vita, a better life style, not so cruel!”

Duino
Vi sitter på det 400-åriga kafé Loža vid Titovt Torg. Torget är stadens gotiskt-venetianska hjärta, omgjordat av härliga byggnader à la det Venedig som i många sekler härskade över staden. En stilla intellektuell prägel vilar över klientelen som sitter vid borden och prasslar med sina tidningar eller långsamt vänder bladen i en bok. Vi pratar med Andrej Blatnik, universitetslärare. Han preppar oss för ett möte med sina studenter, och berättar sedan om ett besök på slottet Duino på italienska sidan om gränsen där Rainer Maria Rilke för nära ett sekel sen undfick de första två elegierna. ”Det var dukat i parken, och hovmästarna vaktade som falkar på oss, besticken var nämligen av solitt guld …”
När vi senare besöker Duino har något gått snett och vi kommer inte ens in i parken, utan får nöja oss med en vandring upp till en utkikspunkt därifrån vi kan se det väldiga slottet, som störtar upp från en hög klippa vid havet, och sträcker sina högadliga vimplar i det ständiga draget från Adriatiska havets vidder.
”Är det gamar?” undrar Celia tankspritt då hon med blicken följer måsarna som cirklar över slottet. ”Nej änglar”, svarar Egils, ”fast de är för små för att vara förskräckliga”.
Nere i den lilla staden tar vi en drink på Café Mickey Mouse, och i ett hörn sitter en bukett lolitor i så späd och ljuv blom att de skulle fått författaren Nabokov ner på sina bara knän vid deras bord. En av dem kikar fram bak en ljus gardin av finvåfflat hår, och har sina små solbrända fötter inspärrade i sandaler under ett virrvarr av remmar. Hon ser käck och näsvis ut, och har nog skena över tänderna och ett skärt bubbelgum bakom dem. Rilkes änglar står sig tyvärr slätt mot Mickey Mouse-kaféets unga flickor av kött och blod. Verkligheten överträffar dikten.
På vägen hem sitter jag bredvid en med.stud. Veronika från Ljubljana. Hon skriver poesi, men har ännu inte publicerat något. Mellan Duino och Trieste utvecklar hon sina tankar om framtiden. Tjugo år tror hon att det nuvarande systemet kan bestå, ”sedan inträffar vår självfabricerade domedag.”
”Är det så kort tid vi har på oss?”undrar jag, som själv skulle lägga till ett decennium eller två.
”Okej, man sorterar ju nog sopor i Slovenien, men så mycket annat gör man inte.” Veronika tittar småleende på mig. ”Jag är ju nog av naturen optimist, men … Ja inte ser det särskilt hoppfullt ut. Ännu för några år sen var det på modet att tala och tänka i ekologiska banor, idag vänder alla bort huvudet och vill absolut inget höra. Inte ens unga människor bryr sig längre om problemen. Och då förstår du att det saknas press på politikerna att ta itu med saker och ting.”

Stora Venedig
och Lilla Venedig
Egils hyr en bil och en dag kvistar vi över till Venedig. Det är jämnt 20 år sen jag gick här senast, oktober var det också då, och vi, min väninna och jag blandade oss med venedigborna och hade i övrigt stan så gott som helt för oss själva.
Vi bodde i ett uråldrigt vittrande palats, degraderat till ett billigt härbärge, och låg i varsin säng och tittade upp i det höga fläckiga stucktaket därifrån en gammal kvinna kisade ner på oss. Fa la vecia, en gammal kvinnas kisande, så kallas nämligen den dallrande ljusreflexen som kanalens vaggande och solbelysta vatten slungar upp i venetianarnas tak. Och det är kanske ett inte alldeles vänligt kisande heller, för Venedig översvämmas numera 200 gånger per år, och hotas mer än någonsin under sin långa historia av bokstavlig undergång.
Översvämmad av turister är i vart fall staden numera året runt. Gång på gång tappar vi bort varandra i trängseln, och i vaporetton är vi limmade vid arga, drypande svettiga medpassagerare som alla önskar pressa händerna om nästans hals och trycka till. Då vi passerar Ca’d’Oro ser jag att entréplanet ligger under vatten fastän det inte är en “översvämningsdag.”
Tillbaka i vårt Lilla Venedig, vårt Koper gratulerar vi oss till att vara så gott som de enda turisterna i stan. Inte för att vi tänker på oss själva som sådana, utan som naturligtvis något mycket seriösare, som literatke v Kopru, scrittrici ospiti a Capodistria, writers in residence, även om residenset är en pension i industriområdet Šalara, och de tak vi blickar upp i är fläckade av blod från de infernaliska myggor som gäster före oss och sedan vi själva haft ihjäl om nätterna.
Tigermyggor, nya för i år, hitförda av det allt varmare klimatet.
Pension Lisjak har också problem med det rörtekniska. “Det är högvattnet! Och ett omslag i vädret!” skriker vår värdinna och slår ut med handflatorna från sitt öppna fönster. Vi misstänkte gasläckage och knackade på för att fråga om vi måste evakuera oss från huset. Men nej, ingen fara, utom att det naturligtvis stinker vedervärdigt då högvattnet pressar innehållet i stans kloak baklänges mot ”källorna”.

epicentrum i rum 4
Ett kärlekspar tar en kväll in på pension Lisjak. Jag uppfångar en skymt av henne: en styv ragg av karminrött hår som i en djärv båge löper ner i nacken, ögon som kastar knivar (“Vad är det för blekt förläst folk här med brillor på näsan?”), en andra hud av svart läder och stövlar med dragked där bak. Och han? En vanlig ung man … Men den natten tumlar en jordbävning pensionen! Och epicentrum finns i rum 4! Skakningarna beledsagas av dova morrningar och skärande skrik, och mot morgonnatten låter det som drogs möblerna över golvet för att sedan med full kraft slängas i väggarna. Vid sjutiden ger sig paret iväg, de skräller igen dörren efter sig, störtar utför trapporna och smattrar över asfalten till en bil, startar den i flygande fläng och är borta med en hel serie skarpa knallar från avgasröret.
Lite senare möts vi tre stillsamma ordmänniskor vid kylskåpet i hallen. Vi har knappt sovit en blund, men ler ett matt överseende leende.
– Jag har alltid undrat om det mediterrana sexlivet är så vulkaniskt som det sägs, nu har jag fått svaret …
– Ja, inte är det något för bagare, kontorister och vegetarianer …!
– Jag trodde att de skulle ramla in till mig genom väggen, och funderade på vad jag skulle säga till dem … Kanske något atletiskt.”

Eftersom projektet vi deltar i heter Morskelinije, Linee di Mare, Sealines undrar vi över våra värdars val av residens. Vi beklagar oss, säger att det dag som natt bullrar och luktar illa från trafiken, att det saknas trottoarer i trakten och att en promenad in till själva stan är en vandring värre än genom Dantes helvete. Vi nämner också tigermyggorna.
Men vad så, ta bussen … Jo tack, men den kommer inte alltid, och inte alls om lördagarna, och inte går den sent på kvällarna … Taja och Nada gör ett försök att omplacera oss i gamla stan, men då terminen redan har börjat på universitetet är alla rum redan upptagna.