I vilken mån ett samhälles strukturer kan blottas i vilken musik som växer ur det är en fråga som jag rekommenderar att man diskuterar på fyllan. Det har jag själv gjort, ungefär hela studietiden. Jag minns vagt en diskussion på någon lerig åker i Åbos studentby där samtalet kretsade kring huruvida jeppisreggaen var trovärdig. Minns inte vilken konklusionen var då, men idag har staden en stadig arbetslöshetssiffra och dessutom gamla knegartraditioner. Kombinera det med ett virilt musikliv och vi har fonden till det inhemska band som känns mest intressant just nu. (Tillsammans med Dom andra vars ännu outgivna material kommer att få alla som förstår att uppskatta amerikansk 80-talspunk att gråta tacksamt.)

The Journeymen kan kanske löst beskrivas som den fågel som stigit ur Jakobstads två reggaestorheter Dreadlines och Magadogs aska.
Från första låt på den självutgivna Time to grow övertygar Journeymen mig om att bandet förtjänar att hyllas med palmblad oavsett vilken stad man håller på att rida in i. Journeymen låter inte som ett nytt band; de är samspelta, engagerande och gränsöverskrivande – och på samma gång trogna reggaens rötter. Så har ju också kulturen i Jakobstad vissa jamaikanska drag, nu senast i form av föreningen ”Kulturväxternas vänner” som förmodligen förpassar oblatet tillbaka i de kyrkliga struparna. Man får säkert flera vänner med parollen ”Gud är stor” än ”legalize it” i bibelbältet.
Journeymen skiljer sig i sitt allvar från merparten av våra inhemska reggaeartister, som ofta tenderar låta som en slapp dag i parken. I stället för att sjunga om lättja tematiseras individens position i en värld där makten är fördelad lite hur det kommer sig, eller mer precist beroende på rikedom – orättvist d.v.s. Normer och lagar kan i praktiken betyda att polisen kommer och konfiskerar den buske som ger en sinnesfrid och glädje, som i låten Thieves. Texterna på Time to grow synar världen med den mans kritiska ögon som förefaller ha anständighet och kärlek som rättesnören. Trots mänskonärheten i texterna så delar jag inte varje perspektiv – det blir lite mycket om rökat. Lyckligtvis besparas man de värsta klichéerna utskrivna, typ just ”legalize it”.
Journeymen utgörs av en hel drös musikanter, utan att soundet trots det blir för packat. Låtarnas arrangemang motiveras snarare av vad melodierna kräver än av att de kunniga musikerna skulle låta narcissismen gå före musiken. Trumpeten för ibland tankarna till jazz, snarare är till reggae – och Journeymen skiljer sig från band som nog kan genrens knixkatalog, men inte mer än så. Skivan är överraskande mollstämd utan att för den skull glida in i något psykotiskt vemod. Också det här är fullständigt i enlighet med låtarnas objekt – en värld som ofta tar mera än den ger, och kärleken som motgift.
Jag hoppas att Journeymen inte sjabblas bort, det är ett för bra band för ett sådant öde, trots att budskapet i musiken knappast gör dem till skivbolagets guldkalv i första taget. Men vem skulle ens vilja ha den rollen, knappast Journeymen i varje fall.