Upplösningen av Belgien
Nu vill Leterme överföra också sysselsättningen och hälsovården till regionerna. I Flandern är arbetslösheten låg och man vill inte betala arbetslöshetsersättning åt vallonerna, som man anklagar för att vara arbetsskygga. Man har också gått in för en neoliberal ekonomisk politik, medan man i Vallonien försvarar välfärdsstaten. (Flera anglosaxiska nyhetsbyråkorrespondenter uttrycker det så att man i Flandern tillämpar en ekonomisk politik av det slag som man de senaste åren gått in för på många håll i Europa. Kanske det ska tolkas så att Reagans och Thatchers idér sent omsider nått kontinenten?)
En delning av Belgien mellan flamländsk-(holländsk-) talande och fransktalande skulle kanske redan ha skett, i stil med den mellan Tjeckien och Slovakien, om inte Bryssel hade varit så attraktivt för vardera parten. Bryssel ligger visserligen inte långt ifrån Vallonien, men ändå på den flamländska sidan, trots det har staden en övervägande fransktalande befolkning. Ställningen som
EU:s huvudstad gör förstås Bryssel ännu mera omistligt för både flamländare och valloner. En gallup i mars visade att 93 procent av flamländarna och 98 procent av vallonerna ville att Belgien skulle fortsätta att existera i någon form, äver om bara 40 procent trodde att Belgien skulle finnas kvar om 50 år.
Fast det verkar vara något som inte stämmer, det extremnationalistiska partiet Vlaamse Belang, som uttryckligen kräver att Flandern ska lösgöra sig från Belgien, fick nästan 20 procent av rösterna i söndagens val och blev näststörsta parti i Flandern. (Mer om de centrifugala krafterna i Belgien på nästa uppslag.)
Nederländerna har inte några sådana problem. Där-emot chockade landet för ett år sedan EU-gemenskapen genom att rösta nej till konstitutionsförslaget.
Musen som röt
gjorde det mycket oväntat – ännu en månad före folkomröstningen var intresset för hela frågan litet. Framför allt var det socialistpartiet som genom sin kampanj vände opinionen. En av Europaparlamentets arbetsmyror är Erik Meijer, som också en fredag när en stor del av hans kolleger redan befinner sig i hemlandet har sin dag fylld av palavrar. Han berättar i omgångar mellan palavrarna om hur det gick till. Han har sin akademiska examen i socialgeografi, vilket märks i hans sätt att resonera.
Han konstaterar att Nederländerna är ett litet, tättbefolkat land.
– Genom EU kan vi vara en del av en stormakt. Vi är inte i periferin, utan i centrum. Det gör oss inflytelserika och stärker vår ekonomi. Vi har dragit nytta av EU-medlemskapet. Därför har det aldrig hos oss varit möjligt att bygga en rörelse mot EU, som i Sverige och Storbritannien. För oss har EU varit ett stort Nederländerna. På 50-talet försökte kommunistpartiet mobilisera mot EU som man såg som ett redskap för västlig integration, men alla andra partier var för.
Den situationen har förändrats under 80- och 90-talen. När det blev känt att Nederländerna var unionens största nettobetalare per capita minskade det EU:s popularitet.
– Nu är EU så mycket större, EU är inte längre ett stort Nederländerna. Inte är det någon som kräver att vi ska lämna EU, men EU är inte längre så populärt att man inte skulle kunna kritisera det.
I det ursprungliga EU ingick tre stora stater och tre små, men de tre små kunde hävda sig genom sitt nära samarbete inom Benelux. Nu är EU mycket större och situationen har förändrats radikalt.
– Tyskland är det enda riktigt stora landet, sedan kommer Frankrike, Storbritannien och Italien, därpå Spanien och Polen. Dehär sex stora kan tillsammans rösta ut de 22 medlemsländerna. Representanterna för de sex stora ser sig själva som en permanent ledningsgrupp, fast det inte finns någon formell status för en sådan – så uppträder de ändå. Det är svårt för de andra att komma med egna initiativ.
Fortfarande är det ändå axeln Frankrike-Tyskland som är den avgörande, förslag de inte enas om går inte igenom. Italien försöker höra till den inre cirkeln, likaså Spanien och Polen. Kring konstitutionen fördes en häftig debatt i Polen – landet vill ha lika många röster i rådet som Tyskland. Spanien hade ursprungligen samma krav.
Holländarnas inställning
till EU hade alltså svalnat. Ändå kom det som en skräll när de med klar majoritet röstade ned förslaget till ny konstitution för EU. Nederländerna har ingen tradition av folkomröstningar – den föregående hölls år 1797 och gällde förslaget till ny konstitution efter franska revolutionen. Förslaget tillbakavisades enligt Erik Meijer eftersom det skulle ha skapat en centraliserad stat – ”lite i samma stil som den EU-konstitution som nu fick nej”.
– Det var tre partier i regeringen som gick in för en folkomröstning om saken, de trodde att det skulle bli en stor majoritet för konstitutionen och att det skulle stärka EU. Till en början var intresset litet, bara 20 procent trodde att de skulle rösta och av dem var en stor majoritet för. Vi drog i gång en kampanj för att göra folk intresserade av frågan. Ännu en månad före omröstningen var en tredjedel för, en tredjedel mot och en tredjedel osäker och valdeltagandet såg ut att bli lågt.
Men socialistpartiet drev en effektiv kampanj, i viss mån i samarbete med det andra nej-partiet kristliga unionen – partierna står dock i andra frågor så pass långt från varandra att det samarbetet inte blev särskilt intimt.
– Unionen är ursprungligen en utbrytning ur kristdemokraternas höger, men står nu till vänster om dem. Partiet är konservativt i andliga frågor, men till vänster i fråga om den sociala välfärden. De skulle gärna samarbeta med socialdemokraterna, men dessa är för homoäktenskap, aborter, eutanasi för obotligt sjuka – sådant som unionen är starkt emot. De har ungefär samma inställning som Bush i dessa frågor.
– Vår kampanj gick ut på att göra folk intresserade av frågan. Det lyckades, vi hade ofta fullsatta hus. Framför allt tog vi upp konstitutionens neoliberala karaktär – den bygger ju på fri konkurrens och en allt längre gående liberalisering av tjänster. Det handlar till större delen om synpunkter som är legitima i debatten, men som vi inte accepterar att skrivs in i konstitutionen. I konstitutionsförslaget utgår man också från en fortsatt upprustning i medlemsländerna.
Erik Meijer – med en bakgrund i det gamla pacifistiska socialistpartiet – är nöjd över att strävandena att göra EU till en supermakt med ett gemensamt utrikesministerium inte lyckats.
– Vi ser EU som ett samarbete mellan självständiga stater med egna regeringar, egen utrikespolitik o.s.v. Vi är glada över att Tyskland och Frankrike kunde stå emot trycket att att EU skulle delta i kriget mot Irak. Det var klart att vi inte skulle kunna stoppa USA från att starta kriget. Storbritannien uppträder alltid som USA:s
51:a delstat och kunde ha fått resten av EU med sig. Det är omöjligt att isolera Storbritannien från amerikansk politik, oberoende av om det det är labour eller de konservativa som är vid makten. Om man har en stor medlemsstat som alltid följer USA:s linje och några som tidvis följer den – som Spanien och Italien då gjorde – är det inte möjligt att utveckla en egen europeisk utrikespolitisk linje.
Resultatet av kampanjen
blev ett högre deltagande i folkomröstningen än i EU-valet. 63 procent deltog och av dem röstade 62 procent nej.
Kampanjarbetet har dessutom lett till att åsiktsklimatet förändrats. I det parlamentsval som snart följde gick alla partier som varit emot konstitutionsförslaget framåt, utom högerextremisterna, som gick starkt tillbaka.
Nu är konstitutionen på nytt en stor fråga inom EU. Socialisterna i Nederländerna anser att man överhuvudtaget inte behöver en konstitution, eftersom EU inte är en stat utan en samarbetsorganisation.
– Vi kan nog ha en konstitution, om så anses, men inte en som denna. Det behövs stora förändringar. Jag är glad om vi efter 3 – 5 år har en ny konstitution som vi kan acceptera. Den får gärna framhäva de gemensamma värderingar vi har, som nej till dödsstraff, fördelning av medel från rika till fattiga länder, miljöskydd o.s.v.
Den nederländska slätten
har inga naturliga gränser, däremot går det en klar språkgräns genom den, ända sedan romersk tid. Den löper lite söder om Bryssel, men den har aldrig varit statsgräns. I stället har gränsen mellan Belgien och Nederländerna följt religionsgränsen mellan katolskt och reformert.
Erik Meijer konstaterar att Nederländerna ursprungligen var en konfederation av små stater som också omfattade norra Frankrike, Luxemburg och Alsace. På 1500-talet kom området att lyda under ätten Habsburgs spanska gren. Den protestantiska delen lyckades dock senare lösgöra sig från katolikerna och bildade en av Europas få republiker. Det som nu är Belgien och Luxemburg kall- ades Spanska Nederländerna. Senare övergick området till en annan gren av Habsburg och lydde inte längre under Madrid, utan under Wien.
Napoleon ockuperade Nederländerna och delar av Tyskland. Han hävdade att Frankrike ägde Nederländerna eftersom floder som kom från Frankrike fört med sig sand och jord till kusten. 1809 hade Frankrike och det av Napoleon beroende Tyskland ingått ett hemligt avtal om att dela Belgien, Nederländerna och Luxemburg mellan sig. Det ledde till att Belgien hänfördes till Frankrike och Nederländerna och Luxemburg till Tyskland. Länderna själva hade inget val. Nederländerna var viktigt för Tyskland på grund av sina hamnar, speciellt Rotterdam. Belgien var ett delat land där två tredjedelar talade holländska och en tredjedel franska. Vid Wienkonferensen 1815 återförenades området under en kung. Den glädjen blev dock inte långvarig, redan 1830 blev Belgien självständigt.
Erik Meijer konstaterar att gränsen mellan Belgien och Nederländerna går tvärs över slätten, man kan egentligen inte se var den går genom det tättbefolkade området, men man måste hålla sig till gränsövergångarna.
– Detta väckte i tiden tanken på att man borde minska på dessa gränsers betydelse, som försvårat en normal samvaro. Detta ledde till fram till Benelux-samarbetet, som ledde vidare till EU.
Peter Lodenius
