– speciellt Spanien, Portugal och Grekland, men också Italien – har hört till dem som dragit den största nyttan av EU, både ekonomiskt och som stöd för den demokratiska utvecklingen. Det är ju inte så länge sedan Spanien och Portugal var diktaturer och Grekland hade sin militärjunta. Inte heller i Italien har demokratin och ett rationellt styre ännu riktigt hunnit stabilisera sig efter fascismen.
– Efter Romano Prodis seger har vi samarbetat med Italien – under Silvio Berlusconis tid stod Italien politiskt sett utanför EU, liksom Spanien under José Maria Aznars tid stod närmare George Bush än Europa. Medelhavssamarbetet är inte institutionaliserat som det är i Norden, men det är ändå ett politiskt samarbete som pågår oberoende om det är konservativa eller socialister som sitter i regeringen.
Spaniens nytta
av EU har varit stor, bekräftar Carlos Carnero. Från region- och jordbruksfonderna har betydande anslag gått till Spanien, och Carnero vill betona att de till 95 procent använts på rätt sätt.
– De har använts för hela landet och bidragit till att utjämna skillnaderna mellan å ena sidan Madridområdet och Katalonien, å andra sidan Andalusien och Extremadura.
Men det handlar inte bara om pengar:
– EU-medlemskapet 1986 innebar för spanjorerna demokrati och modernisering. Vi klarar inte en utveckling utan EU – ju starkare EU är, desto starkare är Spanien. Den första folkomröstningen om EU i Spanien gav 77 procent ja. Vi vill ha ett djupare EU-samarbete inom politiken, ekonomin o.s.v. När det gäller stora frågor som migration, energi, klimat, säkerhet och kampen mot terrorism beror mycket på EU:s kapacitet att tackla dem, enskilda länders kapacitet räcker inte till.
För att tackla migrationen
samarbetar Spanien med Italien och Malta, konstaterar Carnero. Man vill få övriga EU-länder att inse att migrationen är ett europeiskt problem, inte något som angår bara de tre. Vid senaste EU-toppmöte gick man in för att utarbeta en europeisk migrationspolitik och stärka gränsmyndigheterna. Men det räcker inte, enligt Carnero:
– Vi borde få den europeiska konstitutionen att träda i kraft. EU har inte kompetens eller makt att göra tillräckligt mycket på området. Nu har unionen kompetens beträffande asylsökande, men inte beträffande legal migration. Man borde öppna dörrarna till de europeiska konsulaten i Senegal o.s.v. för dem som är intresserade av att komma till Europa för att arbeta. De behövs. Immigranternas insats för att höja Spaniens BNP har varit mycket viktig.
Framför allt rör det sig om mänskor från Ecuador, Peru och Senegal.
– Immigrationen är inte ett problem utan en möjlighet. Ålderspyramiden i EU är sådan att välfärdssystemen inte fungerar utan insatser utifrån. Utan dem blir vi allt äldre. Spaniens regering beslöt för två år sedan att ge de 700 000 invandrare som illegalt arbetade i landet amnesti. Nicholas Sarkozy, då fransk inrikesminister, stämplade beslutet som oansvarigt. Men det skulle ha varit oansvarigt att hålla dem utanför.
– För 30 – 40 år sedan behövde Frankrike immigranter från Spanien, Portugal och Italien. Utan den utländska arbetskraften är det omöjligt att förstå utvecklingen. Att i den globaliseringsprocess som nu pågår försöka stoppa immigrationen är dumt.
I Afrika söder om Sahara
är situationen mycket svår. Mänskor söker sig till Europa för att klara livhanken.
– Det är inte fråga om vi kan göra något – vi måste göra något. Vi måste öppna dörrara för legal immigration, och det kan bara göras inom ramen för EU. Vi spanska socialister har introducerat en debatt om saken, och resultatet har varit mycket positivt. Vi är nöjda med Europaparlamentets position. Parlamentet har bl.a. bett rådet vidta åtgärder för att gränsmyndigheterna ska få mer pengar för att organisera immigrationen.
– Flera delegater från Europaparlamentet reste till Spanien för att kontrollera situationen i lägren för illegala immigranter och kom till att inget annat land har en så bra politik på området. Vi struntar i trycket från höger och bryr oss mera om de illegala immigranternas situation och situationen i de afrikanska länderna.
EU:s konstitution
är en viktig fråga för den spanska vänstern.
– Vi behöver ett större och bättre Europa med mera demokrati. För det behöver vi en konstitution. Det är nödvändigt att fördjupa unionen och ge Europaparlamentet en starkare ställning än nu. Når vi det är det bra.
Ett av problemen för EU är de fattiga länderna i öst utan en konsoliderad demokratisk struktur, säger Carnero.
– Efter 40 år av ”realsocialism” var situationen katastrofal. Det ger situationer där demagoger har en öppen dörr. Det har vi sett i Polen, Bulgarien, Rumänien. TjeckiensVáclav Klaus är också ett exempel. Vi ska inte stänga dörren för dem, men nog kämpa för demokratin.
Största nettomottagaren
för penningströmmarna inom EU har Spanien varit, och det har skapat en dynamisk ekonomi. De nya marknaderna för jordbruksprodukter har också betytt mycket, konstaterar Esko Seppänen, finländsk europarlamentariker. Enligt honom uppgår den invandrade arbetskraften i Spanien till fyra miljoner, till större delen afrikaner. Till stor del arbetar de i jordbruket.
Turismen är en annan starkt växande näring. Sedan man tillät utländskt ögande har atalet semesterbostäder i utländsk ägo vuxit starkt.
Esko Seppänen konstaterar att kvinnans ställning förändrats så radikalt i Spanien att t.o.m. extremkatolska Opus Dei fått lov att öppna sig, så att en kvinna kunde högtidstala vid Opus Deis´ universitets dimissionsfest.
– Polen har däremot ännu framför sig den kvinnornas revolution som skett i Italien och Spanien. Också i Portugal finns det starka krafter som vill hålla fast vid det gamla.
I Italien och Spanien är inställningen till EU enligt Seppänen speciellt positiv. Också Frankrike är huvudsakligen positivt. Att folkomröstningen där fällde konstitutionsförslaget berodde på att starka sociala krafter ville ha ett annat EU än det nuvarande. I Tyskland är EU speciellt den politiska elitens projekt, medan det i Polen är tvärtom. Folket kunde ha godkänt konstitutionen, men inte parlamentet. Jordbrukarna är tacksamma för stödet från EU, medan det finns en stark nationalism inom eliten. Unionen har utnyttjats som ett tillhygge i inrikespolitiken och inte bara i Polen, utan t.ex. också i Estland. Där handlar det mycket om inställningen till ryssarna.
– När president Toomas Hendrik Ilves allierat sig med sin kollega Mikhail Saakashvili i Georgien är det två amerikaners allians mot ryssarna – båda har ju vuxit upp i USA. När Ilves satt här i Europaparlamentet bedrev han en ytterst antirysk politik. En sådan säljer bra i Estland, även om det finns de, som Edgar Savisaar och Arnold Rüütel, som inte vill bryta relationerna till Ryssland.
Peter Lodenius
