Av endel insändare i de senaste numren att döma så har Förnuftet förirrat sig i Ny Tidsspalter med avstamp i Johannes Tabermanns artikel som berörde Adorno och Horkheimer vilka hörde till huvudfigurerna i den s.k. Frankfurtskolan.

Adorno rackade inte ned på förnuftet lika lite som Kant gjorde det fast han utgav verk såsom Kritik av det rena förnuftet (som s.a.s. undersöker förnuftets gränser). Adorno och Horkheimer avslutade boken Upplysningens dialektik 1944 i USA i landsflykt undan den tyska nazistregimen, och en central frågeställning var hur en av de stora kulturnationerna kunde hemfalla till totalt barbari.
Hur kan “upplysning” slå över i sin motsats? Förenklat löper idéer en risk att övergå i ideologi (“falskt medvetande”) som i stället för att öppna perspektiv på tillvaron blir verktyg för propaganda och fördunkling av de verkliga konflikterna i samhället. Ideologi blir Sanningen till vilken verkligheten måste anpassas kosta vad det vill. Ideologiskt tänkande blir ett legitimerande av de “nödvändiga” övergreppen. Allt detta är mer än välbekanta fenomen men ett misstag är att tro att “demokratier” är immuna mot “förfall”.
Kritisk Teori och Negativ Dialektik är exempel på ansatser hos Adorno och hans grupp till ett kritiskt tänkande med syftet att avslöja motsatserna och konflikterna som ständigt hotas beslöjas av en förljugen fasad. Filosofin innebär för Adorno inte system eller grundvetenskap, utan ett motstånd för att bevara friheten mot samhällets “övermäktiga suggestioner”. För den som är intresserad finns en längre uppsats om Adorno på webben (med en kort jämförelse med Atos Wirtanen): www.netti.fi/borgbros/artiklar/adorno.pdf.

Frank Borg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.