Till skillnad från Finland, så har Sverige ett växande antal unga författare som på ett eller annat sätt har släktrötter utanför landets gränser. Med Jonas Hassen Khemiri i spetsen skriver dessa författare in sig i den rikssvenska, litterära traditionen och bidrar med sina verk till att utöka och berika den.

Mohamed Omar, som redan har två diktsamlingar bakom sig, är född år 1976 i Uppsala. Han är alltså utan tvivel helsvensk, men titeln på verket, Faraos förbannelse, och författarens namn ger mig vissa signaler redan innan jag öppnar boken. Signalerna visar sig inte vara missvisande. Redan efter ett par sidor kan jag konstatera att diktverket innehåller inslag av islam, beskrivningar av muslimer i det svenska samhället, samt en viss transcendental mysticism, alla de ingredienser som jag som läsare på förhand har förväntat mig. Det intressanta ligger sedan i vad poeten gör med dessa beståndsdelar.

Tre konvertiter

Den första muslim läsaren stiftar bekantskap med är Sidi Zayd i den allra första dikten. Sidi Zayd, vilket också är titeln på den tvådelade minisviten, är konvertit. I noterna på bokens sista sidor heter han Tage Lindblom, föddes i början av förra seklet, och var mystiker samt konservativ filosof. Då dikten utspelar sig är Tage Lindblom redan död. Det intressanta är att diktens berättare, som nästan uteslutande omtalas i jagform, identifierar sig med Sidi Zayd. Berättaren beskriver en scen där Sidi Zayd och berättaren själv drack sig berusade tillsammans och verkade smälta samman, så att de slutligen talade med varandras röster. Identifikationen med Sidi Zayd är det första tecknet på ett slags assimilation, ett insmältande av svenskt och muslimskt som går likt en stig genom hela verket, och vår guide på den stigen är ingen annan än Carl von Linné.
”Vår vänskap når längre än tiden./ De svartsjuka, ja olyckligt kära/ hävdar att de förstår dig bättre/ och känt dig längre.”, skriver diktjaget om sin relation till Sidi Zayd, och redan där tas ett av de viktigaste elementen i hela verket upp, nämligen tiden och de olika funktioner tiden genomgående kommer att tilldelas. Diktjaget verkar dessutom redan från de första sidorna få en uppgift, som sedan följer honom genom de olika dikterna i verket.
Den tredje dikten i verket heter Adb al-Muqsits grav, och här stöter vi på den andre av tre konvertiter. Abd al-Muqsit heter egentligen Kurt Almqvist, och var också han född i början av det förra seklet, också han har nyligen dött. Han var muslimsk mystiker, religionsfilosof och diktare, samt doktor i romanska språk.
Redan i de tre första dikterna har Mohamed Omar lyckats föra fram tre av de mest centrala tematiska beståndsdelarna; det svenska kontra det muslimska, tidens ringa eller stora betydelse, samt kontrasten mellan olika religioner. Det sistnämnda beskrivs effektfullt i Abd al-Muqsits grav, då diktjaget besöker den framlidne mannens änka, och de tillsammans står invid makens grav: ”Vi ställde oss intill graven.Hon knäppte händerna, jag öppnade dem och läste ett stycke ur Koran.” Med ytterst små medel, bara en gest, lyckas Mohamed Omar visa på något väsentligt, och utan vidare förklaringar går budskapet fram och sätter igång en associationskedja hos läsaren.

Tiden som försvann

Ställvis kan jag tycka att Mohamed Omar blir övertydlig, som om han inte litade på läsarens fattningsförmåga. I Abd al-Muqsits grav beskrivs det hur diktjaget, så länge han kan minnas, har plågats av en sten i skon. Stenen är inte någon normal granitflisa. Den är grönaktig och kublik, och den återvänder då man slänger bort den.
Tankarna går osökt till islam, eller till religion överhuvudtaget, speciellt med tanke på diktens religiösa tematik. Då diktjaget besöker helgonet Abd al-Muqsits sista viloplats finner han att graven är täckt av små, grönaktiga kublika stenar, och som läsare drar jag omedelbart parallellen till stenen i skon, men sedan skriver Mohamed Omar det mig på näsan. Liknande drag står att finna också i en del av de andra dikterna, men speciellt irriterande blir det när det gäller hela det centrala resonemanget om tiden som upplöses och försvinner.
Diktens ”jag” letar ständigt efter något. Den första dikten i verket fungerar som startknapp, och sedan fortsätter letandet genom en stor del av alla de trettiofyra dikterna. Diktjaget försöker med hjälp av de döda, drömmar och absurda företeelser, samt gamla svenska fornlämningar, hitta något, och medan han letar märker han att tiden i egentlig mening upphör att existera. I stället verkar det som om all tid existerar parallellt. Det kan jag som läsare räkna ut själv, men mot slutet av diktsamlingen, då upptäckarglädjen redan har knuffat mig mot höga höjder, kommer jag till diktenStenröset och rullar ner i besvikelse. Författaren skriver i klartext det som jag har tillbringat en stor del av läsningen till att lista ut: ”Det verkar som om forntiden pågår här och nu.”
Eftersom läsningen tills dess har varit fascinerande är besvikelsen desto större. Mycket god poesi ger inte färdiga lösningar. Till exempel Gunnar Ekelöf, som författaren själv citerar i början av verket, var inte rädd för att utmana läsaren.

Stigfinnaren Linné

I Carl von Linné ligger diktsamlingens egentliga gåta. Författaren har valt den svenska botanikens döde fader som guide genom detta drömlika och främmandegjorda Sverige där inga andra än somalierna står som symbol för människans ursprung. Flera av dikterna utspelar sig i Gottsunda, som anses vara exceptionellt rikt på fornlämningar, och där finns också Linnéstigen som leder till uråldriga hällristningar, av vilka en del föreställer Profeten och anses vara ristade långt innan Profeten föddes.
I den utomordentliga diktsviten Om somaliern skriver Mohamed Omar: ”Det är jag, Linnés siste apostel, utsänd av Honom för att ge varje ting dess rättmätiga namn. Nu skriver jag till er att ni må tro på allt det underbara jag sett och hört medan jag vandrade med Honom.”
På sidan innan det återger författaren en del av en sura ur Koranen. Denna sura beskriver hur Gud lärde Adam namnen på alla ting. Om Linné i egenskap av botaniker kunde namnge alla ting, så sätter det Linné i Guds position, och däri ligger också faraos förbannelse: att människan har gjort sig själv till Gud. Det är ett intressant och högaktuellt argument som får betydligt större slagkraft i och med att författaren använder svenska platsnamn och svenska personer som stöd för sina tankar. Det bekanta blir främmande, vilket gör läsningen till en mera provokativ upplevelse.
Stilmässigt är Mohamed Omar relativt klassiskt postmodern. Språket eller strukturen ger inte precis något nytt, men det spelar liten roll eftersom fokus ligger på det som texterna vill säga. Samlingen håller helhetsmässigt hög klass, även om de enskilda dikterna i slutet av samlingen blir och hänga en aning löst.
Det som jag är mest tacksam över är att Mohamed Omar inte försöker förklara sig eller moralisera. Religionen finns som ett inslag i texterna bland andra inslag, och också andra religioner än islam får plats. Eftersom religionen i sig inte är det viktiga i diktsamlingen känns dess plats berättigad och naturlig, och den vackra drömlika stilen, ställvis mycket uppfriskande konkret, gör samlingen till en subtil läsupplevelse.

---

Mohamed Omar: Faraos förbannelse, Ruin förlag 2007.