MÄNNISKOR I OLIKA VERSIONER

Människor har på ett märkligt sätt börjat dyka upp i olika versioner. Det har med det världsomspännande nätet att göra. Ta till exempel kamraten som i sin blogg säger en sak, men lite så där på sidan om, kanske över ett glas öl eller i ett telefonsamtal, säger något helt annat. Eller Sveriges utrikesminister Carl Bildt som håller en helt annan ton i sin blogg än i interpellationsdebatterna i riksdagen.
Och då ska man sitta där och försöka bringa någon sorts ordning och reda i vad som egentligen menas. När det kommer till kritan alltså. Vilken version av sin kamrat ska man lyssna på? Den på krogen eller den i bloggen? Och vilken Carl Bildt ska man lyssna på?
Inom journalistiken – där bloggkravet nu kommer med anställningskontraktet – är det än mer förvirrande. Först ett journalistiskt reportage publicerat i (pappers)tidningen, sedan en blogg om hur det egentligen gick till när reportaget skrevs. Och så vidare.
Jag har valt att lyssna på kamraten på krogen, Carl Bildt i riksdagen och det journalistiska reportaget. Inte för att jag har något emot bloggar – blogga på – men dagboksstilen och dess medföljande anspråk på att vara något Ärligt och Sant gör bloggen hopplös att förhålla sig till. Dagboksskrivandet är minst lika opålitligt som allt annat skrivande och för att slippa få motstridiga versioner av mina vänner undviker jag att läsa deras bloggar.
Jag bläddrar i min första dagbok döpt till Träningar och tabbar: 1986 och kan konstatera att min egen dagbok är en opålitlig källa om man vill veta något av värde: händelser som kan få mig att rysa än i dag har jag slätat över med någon putslustig kommentar. En tokfylla på Viking Line blir ett plumpt skämt och ett dramatiskt familjegräl som med facit i hand satte djupa spår får mindre utrymme än en för alltid glömd hockeymatch (”14/2: Match mot Pargas. 4–1. Gjorde ett mål!”).
Skillnaden mellan min gamla dagbok och en blogg är dock att den förra inte var – eller är –
offentlig. Ingen kan analysera hur jag spelat roller gentemot föräldrar, lärare och vänner eller ifrågasätta om jag verkligen var jag eller om jag i själva verket försökte vara någon helt annan när jag skrev just det eller det. Det finns heller ingenstans man kan gå in och kommentera det jag skrivit.
En bloggare sätter mycket på spel och det är inte konstigt att många av de personligt hållna bloggarna har kommit att handla om själva bloggandet där folk frågar sig varför och för vem dom skriver.
Walter J. Ong har skrivit att även dagboken är en sorts fiktion där författaren förhåller sig till en tänkt publik och att frågan vem man egentligen ska skriva för ofta leder till en ängslan som gör att dagboksförfattaren avbryter skrivandet eftersom denne inte längre ”förmår leva med sin fiktion”. Det ligger något i det.
Även den mest personligt hållna bloggen är alltså en form av fiktion.

Leo Lundberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *