När Bush gissade fel
När George Bush hörde att gissningsleken gällde en bok om en av hans favorithobbyn, demokratiseringen av Mellanöstern, lovade han att fundera på saken. Men först då programledaren berättade att författaren har studerat Bibelns lärdomar sedan barndomen och senare undervisat i dem i 20 år, hade presidenten gått med på att delta i programmets gissningslek.
Programledaren berättar att författaren, låt oss kalla honom C, varit en mycket högt stående politiker som flera gånger besökt Israel. På många resor hade C:s hustru fungerat som hans sekreterare och gjort noggranna anteckningar från de toppmöten som är centrala i boken. ”Jag avundas författaren” säger Bush.
Sedan börjar programledaren läsa utdrag ur boken. Utan att nämna Israel-lobbyn vid namn hänvisar C till ”starka politiska, ekonomiska och religiösa krafter” i USA, vars verksamhet försäkrar att Israels regerings beslut sällan ifrågasätts. Enligt honom får amerikanerna sina nyheter om det heliga landet via Israel, de flesta amerikaner har ingen aning om hur Israel styr på sin bakgård, de ockuperade områdena.
Bush ständiga leende slocknar till slut – i tjänstens tecken – då C lyfter fram följderna av USA:s omfattande stöd till Israel (USA har med sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd stoppat över 40 resolutioner om fördömanden av Israel). C påstår att bosättningarna på palestinska områden varit det största hindret för att skapa två stater i Palestina, en målsättning som också Bush sagt sig stöda, samtidigt som han liksom sina föregångare massivt har stött bosättnings-apparaten. C anser också att det att USA favoriserat Israel och försummat strävandet efter en lösning på Palestinafrågan är huvudorsakerna bakom all anti-amerikansk verksamhet och terrorism i Mellanöstern och den islamiska världen.
När Bush hör att C citerar en bred opinionsundersökning från 2003, där invånarna i 15 europeiska länder säger sig se Israel som det största hotet mot världsfreden, börjar han som svar på gissningsleken erbjuda de europeiska toppolitiker som hårdast har motsatt sig kriget mot terrorismen.
För att lugna Bush ger programledaren honom ett tips: skribenten är en före detta president. ”Säkert nån marionettregent från det kommunistiska Östeuropa” lyder Bush slutsats, speciellt då han hör hur C med sina ordval har skymfat USA:s strategiska bundsförvanter.
Eftersom tiden börjar ta slut ger programledaren Bush ett fem-poängs-tips: skribenten har fått Nobels fredspris.
Det självsäkra grinet återvänder till Bush ansikte.
– Nå den där terroristen förstås. Och att döma av de där citaten ni läst upp borde han isoleras som skadlig för demokratiseringsprocessen i Mellanöstern … vilket Israel i tiden gjorde. Mina judiska rådgivare har lärt mig att känna igen en antisemit, men det där med bibelstudier förvillade mig. Nå, den där terroristen ville tydligen förstå sin kristna fru bättre. Hette hon SuhaArafats fru?
Programmet avslutas med att Bush skakar hand med Carter som har stigit fram ur kulisserna.
De påståenden Jimmy Carter kommer med i Palestine, Peace not Apartheid sitter dåligt hos en amerikansk president – också en före detta – och de har ivrigt bortförklarats och ogiltigförklarats. Att det bakom Carters gediget kristna fasad skulle gömma sig en antisemit har varit det främsta slagträet i kampanjen. Sådana påståenden har speciellt framförts av företrädare för den amerikanska Israel-lobbyn.
Carter blir naturligtvis en farlig kristen för att han försöker förstå båda parterna i arvsstriden om Palestina. En Israel-vän med äkthetsintyg av Israel-lobbyn ska bara få en stat att rymmas i Palestina, en som är lovad blott och bart åt judarna.
Carters boks värde ligger inte i närhistoriska tolkningar, eller i avslöjanden på toppnivå. Men också den lågmälda kritik han yttrar mot Israel och dess förhållande till USA, ljuder imponerande tack vare hans egen historia.

Jimmy Carter, Palestine, Peace not Apartheid, Simon & Schuster, 2006

Mikko Zenger

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.