756
I Finland betraktas ”pappafrågan” ofta som ett attitydproblem. ”Det skulle ha betraktats som konstigt om jag lämnat min chefsställning och blivit hemmapappa. Det skulle ha tolkats som ett klart tecken på minskat intresse för jobbet” säger en avdelningsdirektör i telekombranschen, intervjuad av STAKES-forskaren Johanna Lammi-Taskula i den nya nordiska antologin Män i rörelse. Enligt undersökningen tar de flesta pappor inte ens upp möjligheten till föräldraledighet till diskussion på sin arbetsplats för de tror att arbetsgivaren ogillar frånvaro på grund av barn.
Eftersom de finska mammorna inte låter sig hindras från att ta ut föräldraledighet förefaller pappafrågan på något vis vara knuten till idéer om förhållandet mellan manlighet, yrkesarbete och barnomsorg. Då är väl vägen framåt att skriva insändare, bedriva upplysningskampanjer och föra debatt. För de ansvariga politikerna i Finland har tesen om att pappafrågan är en fråga om attitydfostran blivit ett bekvämt skäl att skjuta konkreta reformer på en obestämd framtid. Medan åren går, barnen växer och en generation av pappor hålls kvar på jobbet.
Men det är inte idéer om manlighet som hindrar män från att fylla sin plats i hemmet och barnomsorgen utan sociala och ekonomiska strukturer, hävdar den isländske sociologen Ingólfur V. Gíslason i sitt bidrag till Män i rörelse. Papporna är gärna hemma med barnen bara det inte står i konflikt med det försörjaransvar de upplever.
De isländska kvinnornas ökade lönearbete och den berömda isländska föräldraledigheten (tre månader för mamman, tre för pappan och tre att fritt dela på) med åttio procent av lönen för en pappa som är hemma har revolutionerat det isländska faderskapet. När försörjningsbiten väl är på plats upplever inte isländska män diskning eller blöjbyte som hotfullt mot deras manlighet.
Enligt Gíslason har det visat sig att de isländska männen inte heller behöver brottas med andras nedvärderande kommentarer. En överväldigande majoritet även av arbetsgivarna säger sig vara positiva till att män använder sin föräldraledighet. (Däremot lever negativa attityder kvar på Island till kvinnor som ”för tidigt” går tillbaka till jobbet och lämnar ungarna hemma med pappan.)
Provokativt hävdar Gíslason att könet för det mest inte är en drivkraft bakom mäns och kvinnors val i dagens individualistiska, icke-traditionella nordiska samhällen. I det dagliga livets problem söker kvinnor och män för det mesta de lösningar som ter sig rationella, inte de som är i överensstämmelse med ”kvinnlighet” och ”manlighet”. Han skriver: ”Förändringar i samhällets ramar och strukturer kan snabbt ändra den arbetsdelning som länge har varit rådande med hänsyn till barnaomsorg och ansvar för hemmet.”
Finland är inte Island, och finska arbetsgivare är mest berömda ute i världen för uttrycket ”management by perkele”. Men i sak tror jag Gíslasons teser visar vägen framåt även i Finland. Det är bakvänt att vänta med reformer av föräldraledigheten under förevändning att man först måste få till stånd en attitydförändring. Mycket av det vi tror är attityder eller rentav biologiskt inneboende skillnader mellan könen är bara konsekvenser av sociala strukturer och ekonomiska incitament.
Pappafrågan kan alltså lösas med politiska beslut. Varför vågar riksdagen inte fatta dem? Är det kanske just där attitydproblemen faktiskt finns?
Men det är inte idéer om manlighet som hindrar män från att fylla sin plats i hemmet och barnomsorgen utan sociala och ekonomiska strukturer, hävdar den isländske sociologen Ingólfur V. Gíslason i sitt bidrag till Män i rörelse. Papporna är gärna hemma med barnen bara det inte står i konflikt med det försörjaransvar de upplever.
De isländska kvinnornas ökade lönearbete och den berömda isländska föräldraledigheten (tre månader för mamman, tre för pappan och tre att fritt dela på) med åttio procent av lönen för en pappa som är hemma har revolutionerat det isländska faderskapet. När försörjningsbiten väl är på plats upplever inte isländska män diskning eller blöjbyte som hotfullt mot deras manlighet.
Enligt Gíslason har det visat sig att de isländska männen inte heller behöver brottas med andras nedvärderande kommentarer. En överväldigande majoritet även av arbetsgivarna säger sig vara positiva till att män använder sin föräldraledighet. (Däremot lever negativa attityder kvar på Island till kvinnor som ”för tidigt” går tillbaka till jobbet och lämnar ungarna hemma med pappan.)
Provokativt hävdar Gíslason att könet för det mest inte är en drivkraft bakom mäns och kvinnors val i dagens individualistiska, icke-traditionella nordiska samhällen. I det dagliga livets problem söker kvinnor och män för det mesta de lösningar som ter sig rationella, inte de som är i överensstämmelse med ”kvinnlighet” och ”manlighet”. Han skriver: ”Förändringar i samhällets ramar och strukturer kan snabbt ändra den arbetsdelning som länge har varit rådande med hänsyn till barnaomsorg och ansvar för hemmet.”
Finland är inte Island, och finska arbetsgivare är mest berömda ute i världen för uttrycket ”management by perkele”. Men i sak tror jag Gíslasons teser visar vägen framåt även i Finland. Det är bakvänt att vänta med reformer av föräldraledigheten under förevändning att man först måste få till stånd en attitydförändring. Mycket av det vi tror är attityder eller rentav biologiskt inneboende skillnader mellan könen är bara konsekvenser av sociala strukturer och ekonomiska incitament.
Pappafrågan kan alltså lösas med politiska beslut. Varför vågar riksdagen inte fatta dem? Är det kanske just där attitydproblemen faktiskt finns?
Øystein Gullvåg Holter (red.): Män i rörelse. Jämställdhet, förändring och social innovation i Norden. Gidlunds förlag, 2007.
Anders Ahlbäck
