741
Varje morgon söker jag mig till det där undanskymda kaféet vid Tünnel-torget. Det var ett av de flottare för två och ett halvt år sedan, ett av de sjabbigare idag. Amerikanska kaffehus har tagit över tidigare misskötta eller tillbommade lokaler. Och jag som trodde att detta land var på väg att bekänna sig till Europa – eller är det just därför: denna anglo-amerikanisering? Det kontinentalas traditioner hamnar i skuggan.
Man sitter lågt, på pallar. Katter och skoputsarpojkar smiter förbi. Mellan Venedig och Konstantinopel måste det ha funnits en hatkärlek. De bekämpade varandra och var beroende av varandra; fjärrhandeln tolererade inga järnridåer. Allt är blandat i Medelhavsvärlden; i Levanten känns det som är rent och entydigt oäkta.
Litet senare står vi på en lummigt inramad terrass. Ett bronshuvud av Gunnar Ekelöf till vänster och ett litet lutherskt kapell till höger. Det är Sveriges generalkonsulat i Istanbul, svenska statens äldsta fastighet i utlandet. Den förvärvades 1734, när riket skaffade sig en permanent ambassad vid det kejserliga hovet för att reglera skulderna efter Karl XII:s mångåriga kineseri hos sultanen. Höga portens nedgång som supermaktsregim hade inletts, men det var bara några årtionden sedan imperiet hade nått sin största utbredning. Båda rikena – det svenska och det osmanska – hade en gemensam period av förödmjukelser men egentligen aldrig några problem med varandra. Wien och Rom hade varit bägges fiender. Ekelöfs sista skaldestycken påminner på ett intressant sätt om de många svenska kontaktvägar som gick genom Bosporen.
Elektra Kostopulou är en ung grekinna som deltar i vår workshop om nyosmansk historieskrivning. Den leds av Jörgen S Nielsen, chef för Danska forskningsinstitutet i Damaskus. En enda libanesisk historiker från den osmanska provinsen kunde dyka upp; övriga fastnade i inbördesstridernas Tripoli.
Kretensarna, menar Elektra, var i grunden ett internationellt folk. Den minoiska kulturen saknar språkliga och kulturella beröringspunkter med den grekiska, så att när revolten mot det osmanska styret kom under senare hälften av 1800-talet, var det en kretensisk, inte en grekisk identitet som odlades.
Också Nikis Kazantzakis, säger Elektra, hade svårt för blodstinn frihetsretorik. Kapten Mikael i romanen Blod och frihet är bara på ytan en hjälte. För Kazantzakis var han en rå och brutal sälle. Boken skildrar en osmansk massaker på kvinnor och barn som har tagit sin tillflykt till ett ortodoxt kloster. Detta var en iscensättning. Grekerna ville lidandet; annars var friheten inte mycket värd.
Det ligger en bris över Marmarasjön. Det gör det kanske varje dag, någon gång på dygnet. Böneutroparna sätter igång vid femtiden när vi har slutat våra diskussioner. Parlaments- och presidentval förestår. Den atatürkska militär- och ämbetsmannastaten har gjort gemensam sak med västeuropeisk högerpopulism som inte tål de mörkhyade.
Författningsdomstolens veto mot omröstningsproceduren när utrikesminister Gülkandiderade till presidentämbetet saknade rättsgrund, betonar Ingmar Karlsson, generalkonsuln och workshopens medarrangör. Det var en politisk dom. Konstitutionens kvorumregel är entydig: det krävs endast en tredjedel av ledamöterna närvarande för att parlamentet ska kunna fatta ett beslut. Bojkotter beaktas inte.
I alla länder som har tagit arv efter osmanerna pågår en strid om historien och en strid om mytologierna. Och överallt har historieförfalskare varit i farten. Bulgarerna firar också en massaker, men de hittar på att den var en bestraffning för en revolt som aldrig ägde rum. Usla härskare finns det överallt. I Paris och Bryssel vill man kriminalisera förnekelsen av folkmord – först Nazitysklands på judarna (men vad med romer och slaver?), sedan ungturkarnas på armenierna? I Ukraina är det förbjudet att förneka det sovjetiska folkmordet.
Var ska detta sluta? Demoniseringen går ut över hederlig akademisk misstänksamhet. Vännerna kring bordet var alla i någon mening revisionister. I de miljöer där de befinner sig intar de ofta minoritetspositioner. Varför sprängde man Dimitrov-mausoleet i Sofia, frågade Evelina Kelbecheva. Kunde det inte åtminstone ha fått bli en pissoar?
Litet senare står vi på en lummigt inramad terrass. Ett bronshuvud av Gunnar Ekelöf till vänster och ett litet lutherskt kapell till höger. Det är Sveriges generalkonsulat i Istanbul, svenska statens äldsta fastighet i utlandet. Den förvärvades 1734, när riket skaffade sig en permanent ambassad vid det kejserliga hovet för att reglera skulderna efter Karl XII:s mångåriga kineseri hos sultanen. Höga portens nedgång som supermaktsregim hade inletts, men det var bara några årtionden sedan imperiet hade nått sin största utbredning. Båda rikena – det svenska och det osmanska – hade en gemensam period av förödmjukelser men egentligen aldrig några problem med varandra. Wien och Rom hade varit bägges fiender. Ekelöfs sista skaldestycken påminner på ett intressant sätt om de många svenska kontaktvägar som gick genom Bosporen.
Elektra Kostopulou är en ung grekinna som deltar i vår workshop om nyosmansk historieskrivning. Den leds av Jörgen S Nielsen, chef för Danska forskningsinstitutet i Damaskus. En enda libanesisk historiker från den osmanska provinsen kunde dyka upp; övriga fastnade i inbördesstridernas Tripoli.
Kretensarna, menar Elektra, var i grunden ett internationellt folk. Den minoiska kulturen saknar språkliga och kulturella beröringspunkter med den grekiska, så att när revolten mot det osmanska styret kom under senare hälften av 1800-talet, var det en kretensisk, inte en grekisk identitet som odlades.
Också Nikis Kazantzakis, säger Elektra, hade svårt för blodstinn frihetsretorik. Kapten Mikael i romanen Blod och frihet är bara på ytan en hjälte. För Kazantzakis var han en rå och brutal sälle. Boken skildrar en osmansk massaker på kvinnor och barn som har tagit sin tillflykt till ett ortodoxt kloster. Detta var en iscensättning. Grekerna ville lidandet; annars var friheten inte mycket värd.
Det ligger en bris över Marmarasjön. Det gör det kanske varje dag, någon gång på dygnet. Böneutroparna sätter igång vid femtiden när vi har slutat våra diskussioner. Parlaments- och presidentval förestår. Den atatürkska militär- och ämbetsmannastaten har gjort gemensam sak med västeuropeisk högerpopulism som inte tål de mörkhyade.
Författningsdomstolens veto mot omröstningsproceduren när utrikesminister Gülkandiderade till presidentämbetet saknade rättsgrund, betonar Ingmar Karlsson, generalkonsuln och workshopens medarrangör. Det var en politisk dom. Konstitutionens kvorumregel är entydig: det krävs endast en tredjedel av ledamöterna närvarande för att parlamentet ska kunna fatta ett beslut. Bojkotter beaktas inte.
I alla länder som har tagit arv efter osmanerna pågår en strid om historien och en strid om mytologierna. Och överallt har historieförfalskare varit i farten. Bulgarerna firar också en massaker, men de hittar på att den var en bestraffning för en revolt som aldrig ägde rum. Usla härskare finns det överallt. I Paris och Bryssel vill man kriminalisera förnekelsen av folkmord – först Nazitysklands på judarna (men vad med romer och slaver?), sedan ungturkarnas på armenierna? I Ukraina är det förbjudet att förneka det sovjetiska folkmordet.
Var ska detta sluta? Demoniseringen går ut över hederlig akademisk misstänksamhet. Vännerna kring bordet var alla i någon mening revisionister. I de miljöer där de befinner sig intar de ofta minoritetspositioner. Varför sprängde man Dimitrov-mausoleet i Sofia, frågade Evelina Kelbecheva. Kunde det inte åtminstone ha fått bli en pissoar?
Anders Björnsson
