TOMRUM FYLLS ALLTID – ELLER HUR?

Med ordagrann översättning heter Pertti Joenniemis artikel i NT 20/07 ”Finland – en tom historia”.  Ydin, där den också ska ingå har inte utkommit då jag skriver detta, så jag har uppgiften från Perttis brev till mig där han också inbjuder till kritik.
Vad jag då vill säga är komprimerat det, att det är både otidsenligt och ohistoriskt att eliminera den svenska tiden från vår identitetsbild. Jag hoppas och tror att grundskolan numera undervisar även om tiden före 1809 och att den perioden är slut då man av ”fosterländska skäl” negligerade den tiden. Åtminstone finns det nu i bokhandeln trevliga läroböcker om de olika historiska perioderna. T.ex. Matti Klinge har påpekat hur havet var av förenande betydelse under tidigare tider då landförbindelserna var körvägar och ridstigar.
Handelsförbindelserna över Bottenviken och Ålands hav var livliga, finnar koloniserade Värmland och Dalarna, i Sverige-Finlands riksdagar deltog lantdagsmän från alla stånd.
Å andra sidan har man överdrivit betydelsen av det första korståget och den östra rikshalvans förmenta kristnande. Orden pappi, risti och kirkko har slaviskt ursprung och visar att Karelen hade fått sin religion från Novgorod. M.A. Castrén kom i tiden till att det finska språkets urhem låg i trakten av Uralbergen varför man under finsknationalismens hetaste tid försökte få det till att grekerna var närmare släktingar än tjeremisserna. De götiska/gotiska överdrifterna förekom ju även i Sverige, men om de finsknationalistiska får man en rolig läsning i Derek Fewsters avhandling från 2006:Vision of Past Glory.
Kyrkans krav på läskunnighet har givetvis haft sin betydelse för en utveckling mot demokrati, men hos oss har man gjort mycket större affär av bibel-översättningarnas betydelse för skriftspråket än man haft anledning till i Sverige. Därav kanske den starka och omotiverade koppling mellan stat och kyrka som vi senast sett i samband med riksdagsjubileet. För vår trots allt relativa närhet till den övriga Norden har den svenska lagstiftning vi fick behålla sin betydelse. Domarreglerna i 1734 års lag är alldeles utmärkta idag som är. Märgfulla och lättfattliga.
Vi finlandssvenskar har minsann tillräckligt länge anpassat oss till det finska Finland och som fennomaner uppoffrat inte bara egna privilegier utan också de enspråkiga s.k. kustsvenskarnas intressen. Nu vore det dags för ett större tillmötesgående från den finska sidan. Detta är inte så fräckt, som det kanske låter. Vad jag åsyftar är ett sådant medgivande av våra tidigare generationers insatser att vi skulle kunna känna oss helt accepterade och slippa mötas av ”Hurrit ulos Suomesta” och liknande budskap på synliga ställen i stadsbilden eller på nätet.
En fråga är också terminologin. På svenska säger vi finländsk med en inkluderande term. I Lönnrots och Cannelins tjocka lexika fanns parallelltermen ”suomenmaalainen”, men den försvann från språkbruket under intryck av fennomani och/eller nationalism. Att göra en skillnad mellan det nationella och det kulturella borde inte vara svårt och det skulle gälla inte bara finlandssvenskar utan även romer, samer och nya invandrare.
Till Nokia, Sibelius och vinterkriget tycker jag att vi ska foga den nordiska gemenskapen samt förstärka den. Den anglosaxiska dominansen inom EU kunde väl minskas genom att flera politiker skulle göra sig mödan att kommunicera på franska. Inte för Sarkozys utan för t.ex. Voltaires skull och för att ta distans till den krigiska B-axeln.
Bästa Pertti, är det inte dags att glömma A.I. Arwidsson? Om inte säger jag: Finnar är vi inte, rikssvenskar vill vi inte bli, så låt oss vara finländare!

Gun Winter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *