Söndagens huvudnyhet i HS var att president Tarja Halonen inte bjudits in till Vita huset. Den som läst Suomen Kuvalehti har nog länge varit medveten om detta faktum, som tidigare kompletterats med upplysningen om att inte heller utrikesminister Erkki Tuomioja varit särskilt välkommen till Washington. Nu har det korrigerats genom attIlkka Kanerva fått amerikanskt godkännande.

Varför använder HS 2,5 sidor för detta? Halonen och Tuomioja har inte godkänts i Vita huset för att de kritiserat Irakkriget och då gett uttryck för en ganska allmän opinion i Finland. Anser HS, och Kari Huhta, att Finlands utrikespolitiska ledning borde ha godkänt kriget, eller åtminstone haft förstånd att hålla tyst om sin åsikt?
För Huhta är det speciellt upprörande att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt gått förbi Finlands ledare i kön av presumtiva besökare i Vita huset. Att han gjort det är inte ett skvatt förvånande, han följer en ytterligt borgerlig politik och Bush känner säkert en själarnas sympati med honom. Ännu har vår borgerliga allians inte hunnit lika långt, fast den nog är på väg.
Inom HS’ söndagsredaktion verkar det dock finnas också andra åsikter än Huhtas. I citatspalten ingick en kort kommentar av Elina Grundström som i två dagar tidigare konstaterade om den uteblivna inbjudningen till kaffe i Vita huset: ”Om det var följden av att Finland inte anslöt sig till koalitionen som krigar i Irak var den uteblivna kaffekoppen ingen förlust”.  Och Annamari Sipilä funderade i sin kolumn över varför det är så viktigt att Finland umgås bara i de bästa kretsarna, som finns i väst, däremot inte i öst eller syd. Hon såg förklaringen i en benägenhet att se Finland som en lillebror, man litar inte på hans eget omdöme, utan hoppas att han lär sig att bli folk genom att umgås i de bästa kretsar och apa efter dem. För det handlar ju knappast om en förhoppning om att Bush skulle lyssna på Halonen över denna kaffekopp och ta till sig hennes kloka ord.

Speciellt egendomligt är det att hoppas att Halonen ska få en ”photo opportunity” i Vita huset  vid en tidpunkt när det neokonservativa projektet som Bush tagit som sitt kraschat fullständigt. Huvudartikeln i senaste nummer av Newsweek slås ut redan på pärmen: ”Efter Bush. Hur återställa Amerikas plats i världen”. Det är Fareed Zakaria, en av USA:s mest inflytelserika kommentatorer, som i en grundlig och läsvärd artikel drar upp riktlinjerna för en ny, flexiblare och ödmjukare utrikespolitik. Han hänvisar till en färsk undersökning som säger att man i de flesta länder anser att Kina skulle bete sig mer ansvarsfullt i världen än USA. Resultatet är ju inte konstigt, men det motsvarar inte den amerikanska självbilden.

Söndagens huvudnyhet i Hbl var förstås SFP:s partidag och rubriken var ”Partirävar synar sfp:s bakslag i Helsingfors. Satsning på bättre kandidater skall ge utdelning i kommunalvalet 2008”. Den första granskningen har visst redan gjorts, för några veckor sedan kom ett utlåtande som i radioaktuellt sammanfattades: ”De finska väljarna svek SFP i Helsingfors”. Inte ens de svenska väljarna har förstås någon plikt att rösta på SFP, men varför de finska väljarna förutsättas göra det är ännu obegripligare.
Men visst handlar det om finska väljare. Eva Biaudet har tidigare fått ett stort stöd också på finskt håll för sin sant liberala inställning i olika frågor. Inställningen till henne har ändå varit njugg i delar av SFP, speciellt i Österbotten där man inte godkände det tvåspråkighetsprogram hon lett arbetet med. Biaudet tog sin Mats ur skolan och en massa röster försvann.
Sen handlar det väl också om inställningen till politiken. Stefan Wallin förklarade den ändring av hållningen till kärnkraft som ledningen ville driva igenom som lika odramatisk som när en tax sätter sig. Om inte politikens substansfrågor har större betydelse än så kan man undra vad man behöver partiet till.