När vi var barn skulle vi äta upp maten våra föräldrar lade upp på våra tallrikar. ”Tänk på barnen i Afrika”, förmanade de, som om överfulla barnmagar i norr hjälpte svältande i söder.
Begreppet biafrabarn har länge tyngt mig, varför skulle jag tänka på dem när jag inte orkade äta upp? Möjligen saknade jag allmänbildning men nu har jag läst romanen En halv gul sol och äntligen klarnar begreppen, några decennier för sent.

En halv gul sol skildrar ett antal ödesdigra år i Nigerias historia. Landet fick sin självständighet 1960, med gränser som var ett resultat av kolonialmaktens nyckfullhet. Regionala motsättningar mellan framför allt igbo-folket i sydost och hausa och fulani i norr, har präglat landet. En militärkupp ledd av i huvudsak igbo-officerare i mitten av 60-talet, ledde till oroligheter och massakrer på igbo. 1967 lämnade den igbo-dominerade sydöstra provinsen Nigeria och proklamerade sin självständighet. Den nyfödda republiken fick namnet Biafra, landets flagga pryddes av en halvt uppgående sol.

Få stater erkände Biafras självständighet, landet fick inget eller litet internationellt stöd och isolerades snart av det militärt överlägsna Nigeria. Få hjälpsändningar kom fram och snart var hungersnöden ett faktum. Bilder på barn med uppsvällda magar väckte bestörtning runtom i världen men ledde knappast till några större hjälpinsatser. 1970 kapitulerade Biafra, kriget var över. Men än idag lever de etniska spänningarna kvar.
En halv gul sol är något så ovanligt idag som en roman utan litterärt formsökande. En bok som på drygt 670 sidor berättar en historia om en familjs öde under ett krig. Som en gammal hederlig släktkrönika, om än förpassad till händelserna under ett knappt decennium. Det låter för enkelt och är som en smekning att läsa.

Författaren heter Chimamanda Ngozi Adichie och fyller 30 år inom kort. I intervjuer är hon strålande avslappnad. Hon skriver om Biafrakriget som om hon själv genomlevde varje bombanfall, som om hon själv knuffades med sina igbosystrar vid hjälpsändningarnas knappa matgåvor, som om det var hon som bevittnade de skövlade byarna, likhögarna, de döda släktingarna, som om det var hon som fick svälja förtreten vid Biafras kapitulation, trots att det skulle dröja sju år innan hon föddes. Den trovärdighet med vilken hon skildrar kriget är imponerande.

Listan på bortglömda konflikter världen runt blir aldrig kortare. Tvärtom. Men Chimamanda Ngozi Adichie gör allt för att rikta uppmärksamheten på en kontinent som alltför lätt faller i glömska.

Förmaningarna från barndomen ekar. Tänk så fel, tänk så mycket mer som krävdes. Kunskap och insikt till exempel. Nu startar skolorna, varför inte börja med att sätta Adichies roman i händerna på landets gymnasister?