Lauri Astala har en för en konstnär mindre vanlig bakgrund, han är nästan färdigt utbildad elektronikingenjör. Men hans inspiration kommer från filosofin och litteraturen. Han är intresserad av existentiella frågor och försöker ge några av dem en konstnärlig utformning.

Lauri Astala drar nytta av sin ingenjörsutbildning för sina installationer där han med teknikens hjälp gör oss osäkra på vad vi verkligen ser. Som exempel kan fungera ett rum i Lauri Astalas senaste utställning Ett litet spektakel på ForumBox för några år sedan. På rummets tre väggar projicerades en stereografisk video. På en stållina mitt över rummet löpte en text och när besökaren fokuserade på den skapade den stereografiska videon en illusion av att väggarna gick i vågor.
Texten som gick genom rummet var ett citat av Jorge Luis Borges: ”…I detta rike uppnådde kartografin en sådan perfektion att kartan över en provins täckte en yta stor som en hel stad och kartan över riket en yta som en hel provins. Med tiden fann man att det ändå saknades något på dessa kartor och så skapade kartografernas samfund ett karta över riket som var i samma skala som riket och sammanföll med det punkt för punkt.”
En svindlande text, men effekten förstärktes alltså på teknisk väg, och det fick en del av åskådarna att faktiskt känna svindel.

Skapar rummet

När Lauri Astala sökte sig till Tekniska högskolan hade han varit inriktad på att få ett borgerligt arbete, men ju mer han kom underfund med vad ett ingenjörsjobb i praktiken innebar, desto mer främmande kändes det. Först övergick han till arkitektavdelningen och övade sig att rita, men det räckte inte. Han gick vidare, först till Konstindustriella högskolans kvällslinje, sedan till Konstakademin. Därifrån blev han färdig 1989, från avdelningen för grafik.
– Jag hade försökt mig också på målning, men märkt att det inte var något för mig. Men innan jag blev färdig hann  jag med några skulpturartade verk och då märkte jag att skulptur passade för mig. När man gör skulpturer behöver man inte skapa en rumsillusion, man skapar själva rummet. Man kan vidare använda material som bär på en betydelse: en liten vattensamling associerar till större vattendrag, lera som spricker upp kan stå för en öken, en trädgren representerar ett träd. Att använda riktiga material som hänvisar till sig själva är annat än att måla vatten o.s.v.
När Lauri Astala insåg detta lämnade han den tvådimensionella bilden. Samtidigt började han intressera sig för kartografins och kosmologins historia.
– Där handlar det till stor del om fantasiprodukter, och därför kan man där finna prototyper för det mänskliga tänkandet. Jag ville använda dehär modellerna och strukturerna också för annat än geografiska ändamål. När man arbetar med rummet kan det också handla om att gestalta sin egen situation.
Jordglobar och liknande element spelade en central roll i utställningen Ars Magna Sciendi(vetenskapens stora konst) år 1995.
Att ta itu med filosofiska frågor knutna till rummet är viktigt för honom.
– På 90-talet blev det vanligt med skulpturella objekt och installationer. I Finland uppfattades de vanligen som formbundna entiteter. Själv är jag inte intresserad av ett forminriktat uttryck. När jag i mina verk från den tiden använde t.ex. en snurrande jordglob var det inte en hänvisning till klotformen utan till kartografin.

Vetenskapen en religion?

Lauri Astala understryker att han nog kan göra estetiska verk. Men tanken är också viktig.
– När jag lånade strukturer från kartografiska och kosmologiska modeller handlade det om inställningen till vetenskapen: hur gestaltar vi världen, på vilket sätt styr vetenskapliga modeller vårt tänkande? De ses ofta som de enda riktiga, andra gäller inte. Jag har ingenting mot vetenskapen, och vetenskapen är säkert det bästa sättet att skaffa sig kunskap om världen – jag tror inte heller på religioner – men den har sin egen kanon. Frågor om religion och det sakrala blev ändå aktuella för mig. Alla vetenskapsgrenar grundar sig på sina axiom, som inte kan bevisas vara riktiga, de har antagits vara sanna. Man kan fråga sig om vetenskapen också är religion? Men jag är inte emot vetenskapen och jag försöker inte omkullkasta vetenskapens rön. Frågan är filosofisk, inte samhällelig eller politisk.
Detta var tankar som Lauri Astala brottades med i slutet av 90-talet. De fick honom att söka sig fortsatt utbildning.
– Konstutbildningen i Finland under 80-talet var mycket modernistisk och forminriktad, den koncentrerade sig på hantverket, medan konstens filosofi hamnade i skymundan. På 90-talet hade konsttänkandet förändrats en hel del, framför allt ute i världen, men också i Finland.

Déjà vu i Chicago

Så han sökte efter olika möjligheter i utlandet och fick ett Fulbrightstipendium för School of the Art Institute of Chicago, ett av USA:s bästa konstinstitut. Det visade sig dock att man på den interdisciplinära avdelningen för konst och teknologi mest sysslade med sådant som han uppfattade som småknåpande, medan han ville syssla med större frågor. Därför gick han över till avdelningen för experimentell film. Han gjorde ingen film, men som slutarbete gjorde han en video med rummets och erfarenhetens filosofi som tema – speciellt frågan om hur teknologin förändrar vår uppfattning av rummet.
– När jag gick omkring i Chicago kändes det ofta som om jag befann mig i en film. Ljuset, ljuden, mänskornas beteende hade jag redan upplevt i tiotals filmer eller sett på foton. Jag tillbringade två och ett halvt år i Chicago och upphörde aldrig att förvåna mig  över hur mycket bilder och filmer kan påverka våra upplevelser. Bl.a. Walter Benjaminoch Paul Virilio har skrivit om virtualiseringen av rummet. Tågfönstret eller bilens vindruta kan utgöra en filmduk där man inte ser ett exakt landskap utan snarare en upplevelse av det. Det var sådant jag började fundera på i Chicago och det har lett fram till de arbeten jag nu gör. En del videoinstallationer visade jag på utställningen Ett litet spektakel på ForumBox för ett par år sedan. Jag strävade till att skapa en hallucinatorisk dimension, där uppfattningen av rummet förändras. I några arbeten blev åskådaren en del av verkligheten i verket. En del av mina videoarbeten ställer frågan: är verkligheten sådan som bilden visar, en annan del ansluter sig till upplevelsen av rummet.
Lauri Astala hänvisar till den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot som i sin bok Den sista mänskan skriver om strävan efter att möta en annan mänska och om omöjligheten i ett sådant möte.
Det inspirerade Lauri Astala till en installation där rummet delas av en glasskiva som beroende av ljuset fungerar som en spegel eller är genomskinlig. Åskådaren sätter sig i en stol framför skivan och ser till en början sig själv i spegeln, men efter en stund förändras ljuset och en video visar en främmande person som sitter i ”samma” stol. Bilden sammanfaller med spegelbilden och resultatet blir en hybrid, med drag både av åskådaren och främlingen. Sedan börjar främlingen tala, det är en text  sammansatt av citat ur Blanchots bok om det svåra i möten med andra.

Tidsdrygt

Att sammanställa utställningen tog drygt två år, och då räknar Lauri Astala med det praktiska arbetet, att utforma konkreta idéer och experimentera med den tekniska utformningen, vilket kunde ta månader i anspråk. En del av tankarna bakom utställningen gick mycket längre bakåt i tiden.
Hans studier vid Tekniska högskolan har inte varit bortkastade.
– Sådant är nyttigt när man jobbar med teknologiska medel. Det är viktigt att inte vara rädd för teknologin och det är bra att kunna tala med ingenjörer på deras språk.
Följande utställning håller han om ett drygt år hos Heino på Nylandsgatan. Han vill ännu inte berätta om temat för den.
Lauri Astala har under de senaste åren vistats under rätt långa tider i Italien och Frankrike där han samlat material för videoverk. Speciellt intresserar honom de urbana rummen.


Tidigare intervjuer i serien om strömningar i dagens bildkonst: Minna Långström (1-2/07). Ola Kolehmainen (6/07) och Ulrika Ferm (7/07).

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.