Lämpligt inför förberedelserna för årets antikvinnovåldskampanj (White Ribbon) har antifeministerna och misogynerna igen stuckit upp sina fula trynen och trumpetar (grymtar?) ut hur det i själva verket är kvinnorna som är det våldsamma könet. De har samlat rubriker: Kvinna mördar sina barn, kvinna sticker ned sin man med grillgaffel, tonårsflicka knivhugger sin far, sambo sin man och fästmö sin fästman, kvinna hugger sin soffliggande man med kökskniv, hustru häller terpentin på sin sovande man och tänder på, kvinna dödar sin i lönndom födda baby, småbarnsmamma knivhugger man 22 gånger efter att han enligt henne antastat henne, svärmor låter kidnappa och misshandla svärson, hustru kör efter gräl på sin man, kvinnlig vårdare förgiftar utvecklingsstörda, för ritualmord dömd kvinna dödar man nummer två med röjkniv o.s.v.

Den här ’jämställdhetsdebatten’ har förts i den finska eftermiddagspressen. Ett av de färskaste fallen är den etniska kinesiska, gift med en finländsk man med vilken hon hade tre barn av vilka de två äldre efter skilsmässan redan tilldömts mannen och den yngsta tillsvidare henne, som i desperation inför att helt förlora barnen tar livet av dem allesammans medan de är på besök hos henne. Tragiskt förvisso. Och sjukt. Men inte mindre sjukt – eller åtmistone mycket ojämställt – är pressens sätt att slå upp detta på paradsidan medan alla män som dagligen (OK – en per vecka) tar livet av flickvän, hustru, exhustru, barn eller allihop, hamnar på insidorna under små rubriker – en hustrudråpare igen bara. Nyhetströskeln är hög för våldsamma män men saknas tydligen för kvinnor.

Hela manligheten (liksom kvinnligheten) är ju som bekant en konstruktion, ett kontrakt mellan den enskilda mannen och samhället. Oftast är kontraktet dolt eller undermedvetet eller döljs bakom rökridåer som i John Wayne’s ”a man’s got to do what a man’s got to do”. I det traditionella manlighetskontraktet ingår i alla fall att lära sig handskas med och själv utöva makt, kontroll och fysiskt våld på både det individuella och strukturella planet.

Genusforskningen har jobbat på att exponera, analysera, ifrågasätta och dekonstruera de här genuskontrakten. Den profeministiska mansrörelsen vill fråga den enskilda mannen om han verkligen varit med om att göra upp sitt eget manskontrakt och personligen undertecknat det.
Tuseneurosfrågan ifråga om jämställdhet är ju: Hur få män att inse att jämställdhet kan vara i deras intresse. Programförklaringar kan vara kontraproduktiva. På ett födelsedagskalas nyligen berättade en bekant profeminist om hur han fått en ung man att fundera över sin manlighet. Han satt vid ett stop öl på krogen när tre unga killar frågade om de fick slå sig ner. Han samtyckte och killarna presenterade sig kort med namn och handslag när de slog sig ned. En av dem anmärkte då att hans handslag inte var vidare manligt. Han bad killen demonstrera hur en man ska ta i hand och när killen gjort det frågade han varför just detta var så manligt. Killen som tydligen aldrig funderat dessvidare på sin manlighet, men var öppen, blev intresserad och när hans kompisar efter några öl ville gå stannade han kvar för att fortsätta diskussionen om manlighet. Ett frö var sått?