Ny Tids chefredaktör Patsy Nakell är tillbaka efter sitt omvälvande år vid Harvard i USA. Bland hennes kolleger fanns allt från Pulitzerprisvinnare till dissidenter i landsflykt och bland föreläsarna namn som Margaret Geller, Bob Woodward, Seymour Hersh och Noam Chomsky.

Walter Lippman heter den eminente amerikanske journalisten, tänkaren och tvåfaldige Pulitzerprisvinnaren som myntade uttrycket stereotyp för att beskriva de förutbestämda mallarna som bl.a. journalister förlitar sig på istället för på objektivt fakta. Han hjälpte dessutom president Woodrow Wilson att författa sina berömda Fjorton punkter och ingick i fredsförhandlingsdelegationen i Versailles efter första världskriget. När Nieman Fellowship-programmet grundades i slutet av 30-talet vid Harvards universitet, där Lippman hade studerat, var han en av dem som gav programmet dess form.
Därför är det också hans namn som pryder ingången till det vita 1800-tals trähus som står framför mig. Det dunkar i öronen när jag för första gången går uppför trapporna till The Walter Lippman House där Nieman Foundation är inhyst.
Lyckligtvis är det glada Chris med treårige sonen Caleb i armarna som möter mig i tamburen. En korpulent kille från Maine, Chris blev snabbt känd som den trevligaste ”fellown” i gruppen. Också andra fellows var redan på plats: Damakant och frun Rupa från Nepal, Gail från Sydafrika, och Tangeni från Namibia. Och alla såg lika nervösa och förbryllade ut som jag.
Efter ett par veckors orientering där vi lotsades runt campuset och instruerades i hur allt fungerar på Harvard, startade programmet på allvar.
Nieman Fellowship-programmet är ett av tre liknande program i USA, avsedda för arbetande journalister (de andra två finns på universiteten i Michigan och Stanford). Nieman är inte enbart det äldsta och mest prestigefyllda, det är också känt för att vara det mest fullspäckade. Mycket tid för oss själva hade vi inte. Ibland kändes takten för hård med veckovisa soundings, där var och en av oss fick berätta om sitt liv och arbete, workshops, gästföreläsningar och så själva kurserna på universitetet, som ju inte direkt är de minst krävande i världen.

Bäst att inte tävla

Fellowship-delen av programmet, m.a.o. kamratskapet kollegerna emellan, var central och betonades hela tiden av personalen. Idén är ju att skapa ett nätverk av journalister från olika delar av världen som i bästa fall består livet ut. Det sociala umgänget åt därför upp en stor del av vår tid.
En ödmjuk inställning och sund jagbild var båda oumbärliga för att klara sig i gruppen med självrespekten i behåll. Bland mina kolleger fanns trots allt bl.a. två Pulitzerprisvinnare, en grävande journalist som egenhändigt fick hela sydamerikanska kontinenten att ändra på sin lagstiftning, en dissident som levde under dödshot i sitt hemland och aldrig mera kunde återvända dit, en ledarskribent som kunde stoltsera med närmare 600 miljoner läsare, och så stjärnreportern från New York Times som hade sålt rättigheterna till en av sina artiklar till Hollywood-skådisen Tom Cruise.
Inte för att man hade något att skämmas för – kollegerna var t.ex. ärligt imponerade av det jag berättade om Ny Tid – men det var bäst att inte ens försöka tävla med höjdarna.
Lyckligtvis blev vi ständigt påminda av kuratorn Bob Giles om att inga misstag hade begåtts heller den här gången. Alla hade vi valts för att vi hade något värdefullt att bidra med till en grupp som skulle vara så heterogen som möjligt och som skulle inbegripa både stora och små.
Varje vecka tog vi del av universitetets unika flora av tänkare och vetenskapsmän som höll gästföreläsningar enkom för oss, som t.ex. sociobiologen och USA:s kanske mest kända intellektuella E.O. Wilson; psykologen Steven Pinker; astronomen och specialisten i mörk materia Margaret Geller; litteraturkritikern Henry Louis ”Skip” Gates Jr, känd för att ha sammanställt det första afroamerikanska litteraturkanonet; den kontroversielle pro-israeliske polemikern Alan DershowitzStephen Walt som tillsammans med John Mearsheimer författade den uppmärksammande rapporten om Israel-lobbyn som utkom i fjol, m.fl.
Intressanta besökare kom även från världen utanför Harvard, t.ex. Bob ”Watergate” WoodwardSeymour Hersh, journalisträven från the New Yorker som avslöjade massakern i Song My 1968 och tortyrkamrarna i Abu-Ghraib 2004. Alla gäster var inte direkta fullträffar, och en del var närmast bisarra. James Woolsey, som var CIA-chef under Clinton 1993 – 95 (utan att ha träffat honom mer än en gång!), hörde definitivt till den senare kategorin. Allt som pågick på Walter Lippman House är tyvärr ”off the record”, så jag får inte avslöja vad Woolsey sa. Han är i vilket fall som helst en tvättäkta nykonservativ vad gäller utrikespolitik, speciellt Mellanöstern, och detta kom tydligt fram under hans provokativa uppträdande.

Chomsky den Store

För mig personligen var höjdpunkten Noam Chomsky, som jag fick äran att presentera. Jag hade förberett mig i dagar med en lång lista frågor. Jag kom tyvärr inte längre än till fråga nummer ett – som gällde Iran – och så fick jag ingen syl i vädret efter det. Chomskys svar räckte två timmar.
En del av oss hade träffat Chomsky tidigare. Han var huvudtalare vid en tillställning på Harvard Law School för att hedra minnet av den Pakistanfödda aktivisten och tänkarenEqbal Ahmad. Jag hade träffat organisatören Elaine Bernard och fixat inbjudningar för hela Nieman-gruppen. Så fort Chomsky äntrade salen, hämtade Elaine honom till våra platser så att vi fick skaka hand och byta några ord med världens kanske mest inflytelserika intellektuella.
Chomsky är nog ingen lysande uppträdare. Han tittar sällan upp från pappret och pratar länge med låg och otydlig röst. En PR-mänskas värsta mardröm. Men Austin Hall var knäpptyst och alla lyssnade mycket uppmärksamt till varje ord han yttrade.
Chomsky svek inte förväntningarna. Han drämde till så fort han fick tala om de ”amerikansk-israeliska” attackerna mot Gaza-remsan och södra Libanon. Han beklagade sig över att det israeliska flygvapnet hade förstört ett viktigt kulturcentrum i Beirut under fjolårets krig i Libanon.
– Centret bedrev en publiceringsverksamhet som var viktig för hela arabvärlden. Det är ett av IDF:s mål att förstöra arabiska kulturarv. Israelerna tillåter enbart sig själva att ha historiska minnen.
Tillställningen ägde rum i september ifjol, då en attack mot Iran var på tapeten.
– En operation mot Iran skulle antagligen börja med oroligheter i de arabiska, oljerika trakterna i de södra delarna av landet, trodde han.
– Irans grannar Pakistan, Turkiet och Saudiarabien – alla allierade med USA – föredrar ett kärnvapenbeväpnat Teheran långt framom en amerikansk attack, tyckte han vidare.
Trots att Elaine hade bjudit alla Nieman fellows till tillställningen, var det f.ö. bara de icke-europeiska och icke-nordamerikanska kollegerna som dök upp. Inte ens Noam Chomsky får vara profet i eget land.

Libanon på tapeten

Förra hösten ordnades det en hel del tillställningar som behandlade sommarkriget i Libanon. Augustus Richard Norton, en f.d. arméöverste, numera professor i internationella relationer och en av de främsta Hizbollah-experterna i USA, höll en av de mera minnesvärda föreläsningarna, den här gången på MIT, som ligger lite längre nerför Charlesfloden.
Nytt för mig var det Norton berättade om en överenskommelse från 1993 mellan Israel och Hizbollah som gick ut på att i gengäld för att Hizbollah inte skulle angripa israeliskt territorium skulle israelerna låta bli att ge sig på infrastrukturen och civila mål i Libanon. Tre år senare blev överenskommelsen dessutom skriftlig, och ett officiellt övervakningsorgan bildades vid UNIFIL-huvudkvarteret i Naqoura i södra Libanon. Det pratades uttryckligen om att den och den incidenten var innanför eller utanför ramen för denna överenskommelse. Med andra ord litade Hizbollah ännu på att den gällde när de den 12 juli 2006 kidnappade tre israeliska soldater från det ockuperade Shebaa, menade Norton.
Publiken, vars medelålder låg kring sjuttio, nickade instämmande.
Jag lade märke till två män ett par bänkrader bakom mig. Klädda i shorts, skärmmössor och sandaler, satt de snällt med två plakat i famnen. ”Bush is a mass murderer” stod det på det ena, ”The world can’t wait” på det andra. De verkade lika hemma där som den äldre herrn i kostym och slips en liten bit ifrån.
Det är antagligen den positivaste upptäckten under mitt år på andra sidan Atlanten: att det finns en politisk medvetenhet och pluralism i USA – och inte enbart kring det intellektuella Harvard – som vi européer gärna blundar för. Självkritiken är oftast mera nyanserad och sofistikerad än den antiamerikanska retoriken i Europa, som i sin arrogans och reflexmässighet ofta blir banal.
På ett existentiellt och personligt plan kände jag mig mycket hemma med alla andra halvblodiga ”mutts”. Plötsligt tillhörde jag, om inte en majoritet, så åtminstone en mycket stor minoritet. Det är befriande att inte alltid behöva känna sig som den konstiga fågeln.

Egen forskning

Nieman fellows blir antagna bl.a. på basis av sin studieplan. Jag hade mycket specifika mål som delvis handlade om att återaktivera min klassiska arabiska (och till skillnad från personer som inte är arabisk-språkiga, behövde jag varken språkbad eller en ”kulturresa” till ett ”äkta arabland” eftersom jag redan kan både språket och kulturen, det räckte med en bra lärare och tid), dels om att studera omständigheterna kring den s.k. King-Crane-kommissionen som skickades till Palestina och Syrien år 1919 av president Woodrow Wilson. Kommissionen hade som uppgift att ta reda på lokalinvånarnas önskemål beträffande deras framtid efter det osmanska rikets fall. Den utgör en av de tidigaste studierna kring många frågor som gör sig gällande ännu idag i regionen, som t.ex. den judiska statens existens, schismen mellan muslimer och kristna i Syrien och Libanon, och förhållningen till västmakterna.
Till all lycka hittade jag professor Erez Manela, som inte enbart var Wilson-specialist, utan också välvilligt inställd till att fungera som min handledare och bollplank medan jag grävde i de dammiga arkiven på Widener Library. Mera om det jag hittade ska jag skriva om i ett senare nummer.
Jag fick gå på Manelas undergraduate-kurs om den amerikanska imperialismens historia, där jag lärde mig minst lika mycket från böckerna vi läste som av mina unga klasskamrater. Harvard är ju världens bästa universitet, och det hörde man minsann i dessa ynglingars vältaliga kommentarer och sätt att argumentera. De var de mognaste och bäst informerade tjugoåringar jag någonsin träffat.
Och behållningen efter ett så omvälvande år? Jag tror att jag skall ta ett sabbatsår till om tio år – allra senast då.


Nieman Foundation
Grundades 1938 för att ”höja journalistikens nivå” genom att varje år låta arbetande journalister studera vid Harvard
Uppkallat efter tidningsmannen Lucius Niemans änka Agnes som skänkte en miljon dollar för ändamålet
Delar varje år ut stipendier till 12 amerikanska och 12 utländska journalister
Är avsett för arbetande journalister mitt i karriären (inte ett akademiskt program)
Från och med 2006 delar man ut tre extra stipendier ur medel från Melinda och Bill Gates-stiftelsen till journalister som är specialiserade på global hälsa
Årsklass 2007 bestod av journalister från USA, Colombia, Costa Rica, Storbritannien, Finland, Tyskland, Marocko, Malawi, Gambia, Namibia, Sydafrika, Sydkorea, Kina och Nepal.

Kurserna som jag tog
USA och imperialismen (FAS Faculty of Arts & Sciences. Professor Erez Manela)
Arabisk samtidslitteratur (FAS. Khaled el-Masri)
Varför är så många länder fattiga, instabila och ojämlika? (KSG Kennedy School of Government. Ricardo Hausmann, professor i utvecklingsekonomi)
Ledarskap och etik i amerikansk utrikespolitik (KSG. Joseph Nye, legendarisk professor i statsvetenskap)
En Nieman-kurs i fiktionsskrivande. Som lärare fungerade den sydafrikanska författaren Rose Moss, som kommer till Finland i september
Gruppledarskap och teamwork (KSG. Professor Nancy Katz)
Den nationella säkerhetspolitiken i åtta länder i Mellanöstern (KSG. Professor Ahmed Hashim).

Patsy Nakell

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.