Såg häromkvällen en av den gamla skräpfilmgenren spaghettiwesterns riktiga klassiker, en film som försöker resa sig över alla spaghettifilmer och erbjuda något mer och finare än ”vanlig” pulp fiction, spaghettiwestern som fin konst, högkultur, opera. Filmen ärSergio Leones Once Upon a Time in the West (1968), på finska med en mer talande titel, Huuliharppukostaja (munspelshämnaren).
Ansiktena. Kameran är nyfiket intresserad av ”det heliga monstret”, Harmonica,Charles Bronson, vars ansikte är ärrat, ”räfflat” som en gammal revolver eller ett ökenlandskap. Detta samtidigt gamla och ungdomliga ansikte ställs i kontrast till skurkarnas ansikten. Den viktigaste av skurkarna är den gamle, sadistiske revolverhjälten Frank, magnifikt spelad av Henry Fonda. Fondas släta, blänkande hy, blixtrande vita tänder och blå ögon får honom att framstå som en avatar av alla westernfilmens mer eller mindre beryktade skurkar. Filmens andra bad guy, den penninghungrige järnvägsbaronen Morton (spelad av Gabriele Ferzetti), är en fysiskt handikappad affärsman med ett ansikte badande i svett och kallsvett omvartannat, vars främsta uppgift i filmen tycks vara att bli förödmjukad på alla tänkbara sätt.
Också den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, Claudia Cardinale, blir liksom Ferzetti, förnedrad. Filmens mansgrisighet är sällsynt oförtäckt, för att inte säga tillspetsad. Hon blir i praktiken våldtagen av Fonda i en lång och psykiskt mycket krävande scen. Hon blir också ”tämjd” av det heliga monstret Bronson (beteckningen heligt monster är inte mitt påhitt utan en beteckning som getts Bronson i Frankrike). Framför allt blir hon exponerad av Leones närgångna kamera som söker sig in mot alla tänkbara öppningar i hennes “kostymering”. En stripteasens ordning blir rådande. Cardinales “tomma” , uttryckslösa ansikte kommer nära stereotypen babydoll.
Det ändlöst repetitiva. Allt i filmen ser ut som någonting man sett tidigare, i andra westerns och i andra filmer. Främst bland dessa färdiga mallar är slutuppgörelsen, duellen mellan Fonda och Bronson. I just döendet, sättet att dö visar filmen sin obönhörliga inre struktur, där människorna beroende på om, hur och i vilken ordning de dör kan grupperas i olika klasser. I den största klassen kommer att ingå all de som dör blodigt, osnyggt, anonymt, badande i sitt eget blod ute i sanden eller inne i järnvägsvagnarna. Det är en samling blivande döda kroppar som snurrar runt liksom i en medeltida dance macabre.
Ärkeskurken Frank (Henry Fonda), egentligen en antihjälte, med alla de mörka egenskaperna samlade i sin persona, dör inte som de andra skurkarna anonymt, fult, blodigt. Nej, han dör som hjälten i ett romantiskt drama, vackert, stiliserat, lugnt, utan att en droppe blod syns, utan några grimaser. Innan han dör får han ett munspel instoppat i munnen av Bronson, den mystiske hämnaren, som är en Deus ex machina: ingen undkommer sitt öde. Rättvisan måste ha sin gång.

Sven-Erik Klinkmann

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.