Hennes händer rör sig då hon talar och kontakten med de bruna ögonen, så mörka att de nästan är svarta bakom de diskreta glasögonen, är intensiv. Hon viker inte undan med blicken och rösten är låg och något hes.

– Jag började skriva som så ung – jag var bara tolv år gammal och jag skrev både poesi och prosa, men den första text jag någonsin publicerade var en roman.

Sedan den där första romanen om en grupp simmare i Kairo och deras funderingar kring seger och ära, har mycket hänt. Författaren, Hala El-Badry, har vuxit till framgång, hennes romaner, tio till antalet, har blivit både översatta och uppmärksammade nationellt och internationellt, och hennes fjärde roman A Certain Woman utnämndes till årets bästa roman på Kairos internationella bokmässa år 2001. Romanen var också den första av hennes böcker som översattes till engelska, och när det gäller den internationella framgången är hon inte anspråkslös.

– Som författare vill jag naturligtvis bli läst av så många som möjligt. Att bli översatt är det enda sättet. Men först och främst vill jag nå den arabiska läsekretsen, för det är dem dessa berättelser behandlar, säger hon.

Dessutom tycker Hala att översättningen, trots sina fördelar, också har nackdelar.

– Översättaren förvränger alltid texten, oberoende om han vill det eller inte. Ett språk och en text består av många lager, och det krävs en mycket, mycket skicklig författare för att lyckas behålla dessa lager i översättningen.

Osynliga spärrar

Både arbetet som författare och som journalist har fört Hala el-Badry utanför hemlandets gränser. Nu är Hala El-Badry i Finland, både för att delta i Helsingfors festspel och i det internationella PEN-mötet för centralasiatiska kvinnliga författare. Hon är inte centralasiatisk. Hon är egyptiska, men hennes berättelse om kamp mot både inre och yttre censur, myndigheternas agerande för att förhindra författares arbete och kväsa uttrycksfriheten, är närmast universell. Den varierar från land till land, skiftar svagt från mun till mun, men grunden är densamma vare sig det handlar om en berättelse om den öppna censuren i Kirgizistan, en direkt fatwa i Turkiet eller den inre censuren i Egypten.

– Under min karriär har jag inte direkt drabbats av någon yttre censur eller något konkret hinder när det gäller att bli publicerad. På det sättet har jag haft tur, men för mig personligen är det den inre censuren som är den allra farligaste fienden. Jag är medveten om att den finns, och jag gör allt jag kan för att kringgå den, men lika ofta märker jag att den har kringgått mig, berättar Hala El-Badry och skakar på huvudet.

Den inre censuren slår upp sina osynliga spärrar då hon närmar sig något av de ämnen som fortfarande är tabu i den egyptiska offentligheten. Inom sig frågar författaren vad som skulle hända ifall hon skrev om den egyptiska armén, om krigen med Israel under 1960- och 1970-talen.
Hala sänker rösten där hon sitter vid bordet i Kulturcentret Caisas kafé. Hon mumlar nästan för att de kringströvande kunderna och hennes internationella författarkollegor inte ska höra henne.

– Speciellt fundersam är jag när det gäller den fysiska aspekten av livet, säger hon.
Sedan viskar hon nästan.

– Sexualitet och sådant. Det som hettar till och drar mellan en man och en kvinna när de attraheras till varandra både själsligt och fysiskt.

Hennes ord dränks nästan i den portugisiska världsmusiken som svävar över borden och stolarna, och hon viker undan med blicken för en liten stund. Den inre censuren är hennes värsta fiende, för den vill komma åt orden redan innan de har hunnit skrivas.

Inget offer

Under det internationella PEN-mötet fick gästerna ta del av berättelser där kvinnliga författare, ofta i ett muslimskt land, stöter på en enorm social press då de uttrycker sin vilja att bli författare. Det kan hända att mannen, familjemedlemmar och övriga släktingar fördömer det kvinnliga skrivandet med en sådan kraft, att kvinnan överger sina ambitioner och koncentrerar sig på det som hon enligt naturen ska vara intresserad av: familjen.

Hala El-Badry lever i ett muslimskt land men har aldrig upplevt något socialt ogillande av sitt yrkesval. Tvärtom anser hon att familjen har stöttat henne, och att förlagen ofta föredrar kvinnliga författare framom manliga. Hon har varit gift men är nu änka, hon är mor till två söner. Hennes far lärde henne tidigt att det lönar sig att studera och ha konkreta målsättningar. Inte en enda gång har männen i hennes liv försökt hindra henne att förverkliga sig själv eller försörja sig själv. Fördomar som folk ibland uttrycker då de träffar henne irriterar henne fortfarande.

– Kvinnan är inte ett offer. Den egyptiska kvinnan är inte heller ett offer. Personligen tycker jag att det är fel att ställa mannen och kvinnan mot varandra och förklara att de är fiender. Så är det ju inte alls. Män och kvinnor kan arbeta tillsammans, sida vid sida, för att uppnå ett gemensamt mål, säger Hala El-Badry.

Inte heller religionen, som så många använder som ett svepskäl för att hålla kvinnan hemma, för att hindra henne att uppträda offentligt eller att skriva, utgör något hinder för en författare.

– Islam vill inte hindra kvinnan att arbeta. Det har funnits kvinnliga poeter inom den islamiska traditionen ända sedan den dag då religionen grundades. Problemen uppstår, som vanligt, när uttolkare av islam förvränger originaltexterna till sin egen fördel, berättar hon.

Sedan förklarar hon att Muhammeds mål var att befria kvinnan från patriarkatet, i det som nu är Saudi-Arabien, genom att ge henne rätt att utöva ett yrke, att bestämma över sina egna inkomster och att säga nej till ett arrangerat giftermål. Efter profetens död ville beslutsfattarna beröva kvinnorna deras nyvunna frihet genom en omtolkning av texterna, med en återgång till det gamla som resultat.

Att döda en bok

I Egypten finns det ingen officiell censur av böcker eller tidningar, men det mesta som trycks övervakas och i värsta fall stryks passager som av en eller annan orsak anses vara opassande. Hala El-Badry har inte stött på den här formen av censur i någon högre grad men en mindre strykning av en scen, som på lösa grunder ansågs vara erotiskt laddad, tvingades hon göra för att hennes berättelse ”Terminal Point” skulle kunna tryckas i en bokserie som riktar sig till barnfamiljer.

Religiös censur, ledd av Al-Azher och institutionen för islamiska studier, har ökat skrämmande mycket i Egypten under de senaste åren. Detta har lett till att en fatwa har utfärdats gällande vissa böcker, som sedermera har konfiskerats och förbjudits. Det ökade trycket på författare och journalister kan innebära direkt fara, men ändå tvekar Hala El-Badry inte att närma sig ämnen som anses vara opassande. Hennes roman Not Now, som handlar om kriget och som kritiserar den egyptiska armén, ett tema som är direkt olagligt, möttes entusiastiskt av läsarna men kritikerkåren var enig. Den slöt sig i en talande tystnad, och boken varken omnämndes eller recenserades. Ändå fortsätter hon att skriva om ämnen som en del författare undviker.

– Jag måste behandla de här sakerna för jag vill förstå dem. Och för att förstå dem måste jag våga skriva om dem. Ja, det är farligt, men det är ett farligt yrke jag har valt. En författare som inte är fri att skriva vad han eller hon än vill, vare sig censuren kommer utifrån eller inifrån, kommer aldrig att bli en stor författare, förklarar hon.
Sedan skärper hon blicken tills den uppnår en nästan outhärdlig intensitet. Runt henne vilar en aura av stilla, vänlig koncentration.

– Jag ser människor. Det tror jag verkligen att jag gör. Och jag kan tränga väldigt djupt. Jag drivs av en vilja att förstå varelsen människan, och jag är inte färdig ännu.
Hennes namn Hala betyder halo. Ljuset som svalt och stilla omger månen där den står högt på himlen och ser allting.