Nyss hemkommen (och sådär på riktigt hemkommen, med grejorna i frakt nånstans på världshaven med destination Helsingfors) har jag åter börjat fundera över det här med Staden. Staden som organism, staden som grogrund för idéer, personligheter, händelser, stämningar, myter. Vi vet hur det låter – New York är så coolt, Rom så vackert, Paris så romantiskt, Tokyo så modernt.

Shanghai, staden jag reste ifrån, är kaos. Ett kaos som kräver en hel drös ord: Futurism, kolonialism, exotism, dekadens, förstörelse och förnyelse. Gamlingar i gamla gränder, gränder som mejas ner för att ge vika för skyskrapor på 60 våningar. Andra gamlingar i skraporna; människor och byggnader utan sammanhang. Stadsplanering som bygger på störst och snabbast är bäst. Trafikkaos med djungelns lag som enda rättesnöre.
Städer kunde inte vara mycket mer olika än Helsingfors och Shanghai. Det orsakar en rejäl rubbning att sätta sig på ett flygplan i den ena staden och nio timmar senare landa i den andra. Det är liksom lite svårt att förstå hur två så olika ställen kan existera samtidigt, i samma universum.
Det första jag gjorde i Helsingfors var att gå och handla mat. På vägen till matbutiken såg jag en man som vandrade runt kvarteret med en kossuflaska i näven. Därefter hörde jag en polissiren skära genom den i övrigt junitomma staden. Jag handlade, och på hemvägen mötte jag mannen med flaskan som precis påbörjat sin andra runda.
Jag vet att det är en klyscha, men Helsingfors är faktiskt så Kaurismäki.
Sen är det tystnaden. Somrarna är förstås en sak i sig, men tystnaden definierar på något sätt staden Helsingfors. Det är en tystnad som syns och känns, inte bara i avsaknaden av folk. Det är en tystnad som gör att jag blir orolig när jag går hem ensam sent på natten – en känsla jag nästan hade glömt bort i tjugomiljonersstaden Shanghai. Där fanns tanterna i dygnetrunt-kiosken runt hörnet, där fanns grannarna som minsann hörde och följde med, där fanns byggubbarna som jobbade från tidig morgon till sen kväll för att bli klara med den nya tunnelbanehållplatsen som ska öppnas runt knuten till mitt Shanghaihem.
Det är också en tystnad som kan vara skrämmande – en kall blick hos en mötande, som den främmande mannen jag inte väjde för på gatan och som därmed slog mig i bröstet, hårt.
Shanghai är allt annat än tyst. Det är stökigt, dammigt, frustrerande och tidvis otroligt irriterande – men Shanghaiborna lever i händelsernas centrum. På de fem år som gått sedan jag flyttade till staden har de finländska reaktionerna på min andra hemstad gått från Va? Flyttar du till Kina? till Shanghai, där var jag i tre dagar, det var otroligt häftigt. I Shanghai är reaktionerna motsatta men inte desto mindre begeistrade – när mina kinesiska vänner ser bilder på Sommarfinland tycker de att det ser fantastiskt lugnt och vackert ut, som i himlen.
Jag tror man med ganska stor säkerhet kan säga att medan världens mittpunkt förflyttar sig allt mer österut, kommer den aldrig att passera Helsingfors.
Men å andra sidan ligger det förstås en viss trygghet i att inse att de största förändringarna i ens hemknutar är att Seston blivit en Siwa och att närkiosken stängt.