Om dylanologi

av Sven-Erik Klinkmann

Bob Dylans mångskiftande sångtexter lockar till sagolika tolkningar.

Denna text handlar om dylanologi. Ofrånkomligt är dylanologi ett begrepp som, ungefär som kremlologi, lätt får en lätt negativ klang, som en (överdriven) form av expertis, exeges. I detta fall är föremålet för tolkningarna Bob Dylan, och de som kallas dylanologer är människor som är mer eller mindre seriösa, alternativt mer eller mindre självutvalda experter på Dylan, på att tolka hans sånger och musik. Är själv ingen dylanolog, men sitter och försöker tolka och förstå Bob Dylans CD Time Out of Mind från år 1997. Surfar endel på nätet och kommer in på en sajt med texter av dylanologer.

En av dessa har också någonting att säga om en sång från CD:n jag jobbar med. Jag hade ingen aning om att sången ”Standing in the Doorway” kunde tänkas handla om Federico Garcia Lorca! D.v.s. jag hade inte ens tänkt den tanken innan jag läst dylanologen Christopher Rollasons opus (finns på nätet, på The Bob Dylan Critical Corner), ladda ner via denna länk:  Sólo Soy Un Guitarrista: Bob Dylan in the Spanish-Speaking World – Influences, Parallels, Reception, and Translation.

Rollason skriver bl.a. att Lorca’s sexuella orientering är välbekant (han var homosexuell). Det är därför enligt Rollason möjligt att Dylans sång ”Standing in the Doorway” kan bära på en dold referens till den andalusiska poeten. Sångens berättare säger nämligen att han håller på med att ”strummin’ on my gay guitar”.  Ytligt sett kan ordet gay (som alltså är en etablerad term på engelska för homosexualitet) här ha sin gamla betydelse, fylld av glädje, konstaterar Rollason, som dock inte ger sig så lätt. Frasen ”gay guitar” drar till sig uppmärksamhet och kan enligt honom peka i Lorcas riktning. Enligt Rollason innehåller sången en mängd detaljer som bär på associationer  till Spanien, speciellt Andalusien: “walking through the summer nights,” “under the midnight moon,” “the dark land of the sun,” “live my life on the square.” Månen är, konstaterar Rollason, Lorcas bild par excellence, och den upprepade raden “standing in the doorway crying” kan enligt honom ha en koppling till en andalusisk klagosång. Raden “Maybe they’ll get me and maybe they won’t” frammanar bilden av någon som är jagad, en efterlyst som fruktar att mördarna är honom hack i häl. Sångens zigenarkonnotationer, som Rollason menar sig ha upptäckt, kopplar det hela till Andalusien och Lorca. Dylan’s rad “eat when I’m hungry, drink when I’m dry,” som visserligen i ett första led kommer från den traditionella sången ”Moonshiner”, som också Dylan själv har gjort en version av, ska dock til syvende og sist peka tillbaka på romsk lore. Praktiskt taget samma ord uttalas av en zigenarkaraktär i Walter Scotts Quentin Durward, konstaterar Rollason, och påpekar att ”Standing in the Doorway” från en synvinkel sedd är en sång genomdränkt av den amerikanska bluestraditionen, själva titeln är också en blues-stereotyp. Men samtidigt, tillägger han, om man överväger likheterna mellan blues och flamencons känsla av duende (smärtsam, inre eld) kan sångens sista rad, “blues wrapped around my head,” också ses som en homage, en hyllning från Dylans sida till Andalusien och Lorca.

Underbara sandslott

Dylan i Barcelona 1984. Foto:  F. Antolín Hernandez C

Dylan i Barcelona 1984. Foto: F. Antolín Hernandez C

Som jag ser det är Rollasons resonemang ett skolexempel på hur det kan gå när man är “tangled up in Bob”, som en annan dylanolog, David Yaffe, träffande och dylanologiskt-ironiskt har kallat det. Det blir en massa möjligt och kanske alltsammans blir något av ett underbart sandslott som riskerar att falla ihop vid minsta stöt (kritik). Umberto Eco har ju skrivit en hel bok om sådana övertolkningar, och det är det nog tyvärr i Rollasons fall frågan om också. Därmed inte sagt att Rollason nödvändigtvis skulle ha ”fel”, den tolkning han gör är förstås fullt möjlig som en i en lång, lång rad av andra lika möjliga tolkningar. Men vad som skulle göra att hans tolkning är speciellt plausibel, annat än att han skriver en text om Dylans spanska kopplingar, kan jag inte se.

Nästan ännu häftigare än Rollasons spekulationer om låten ”Standing in the Doorways” möjliga kopplingar till Lorca, zigenarkulturen och Andalusien förefaller Ecos landsman, dylanologen Nicola Menicaccis tolkningsmodell vara (enligt recension av ovannämnde Rollason, har inte läst Menicaccis bok Bob Dylan l’ultimo cavaliere). Menicacci tolkar Dylans texter, speciellt mellan åren 1974 och 1989 (albumen Blood on the Tracks och Oh Mercy ska alltså markera periodens utkanter), som uttryck för en esoterisk religiös hållning som Dylan i hemlighet ska ha odlat under den här perioden. Rollason karaktäriserar Menicaccis syn på Dylan på följande sätt (min översättning): ”Detta system kunde på ett ungefär beskrivas som hänförande sig till den alternativa eller mothistoriska spirituella tradition som går mot strömmen av etablerad kristendom av vilken karaktär den än må vara och som manifesterats genom århundrandena i sådana rörelser eller strömmar som gnosticismen, katarerna, tempelriddarna, graal-kulten, rosenkorsarna och frimurarna, och på sådana heliga ställen som Jerusalem, Glastonbury i England och Rennes-le-Château i Frankrike.” Dylan är alltså ”egentligen” en gnostiker, enligt Menicacci. Igen: säkert kan man hitta gnostiska inslag och referenser i Dylans sällsynt rika verkkatalog. Men att utgående ifrån det utnämna honom till gnostiker tycker jag är väl långsökt. Att han är en sökare är väl helt klart, men fullt lika enkelt är det nog inte att säga vad han ”egentligen” söker. Menicaccis bok är tills vidare tillgänglig enbart på italienska, men planer på att ge ut den på engelska lär ska finnas.

Tecken, koder

Rollasons och Menicaccis svårigheter med att på ett trovärdigt sätt tolka delar av Dylans verk har att göra med att dennes arbeten är både extremt svårgreppbara och mångskiktade. Referenser, allusioner, traditioner finns i hans verk packade till bristningsgränsen, och att ur den massan av tecken och koder kunna välja ut det som känns som den mest tillförlitliga förståelseformen eller –modellen är ett grannlaga arbete där mängder av både kunskap, intuition och logisk slutledning krävs. Kanske är det också till sist omöjligt att ge en entydig eller ”slutgiltig” tolkningsmodell av verket, därtill är det alltför splittrat och komplext, paradoxalt.

Dylan själv, som väl måste betecknas som den ”egentliga dylanologen” i sammanhanget, vill ju högst ogärna tolka sina egna verk. Eller han gör det inte alls. Ändå kan man, tror jag, genom en så skenbart enkel och banal operation som att titta på vilka teman han behandlar i sin radioserie Theme Time Radio Show få början till en möjlig förståelse av Dylans verk. Temata för hans program har hittills varit: kvinnonamn, tårar, tur, musikinstrument, hår, Tennessee, mat, sömn, dans, Halloween, vapen, tid, vatten, telefon, skola, karta, bibeln, radio, vänner och grannar, hund, ögon, djävulen, rik och fattig, bilar, blommor, sommar, skilsmässa, bröllop, fader, fängelse, kaffe, baseball, drickande, moder, vädret.

Att Dylan just valt de här temata, som, förvisso speglar livets mångfald, är kanske på sitt sätt inte så upplysande. Samtidigt kan man, tror jag, genom att värdera dessa ”enkla temata” också i hans sångtexter och framför allt genom att lyssna på hans sång, bygga upp en förståelse av tyngdpunkter, nodpunkter, smärtpunkter i Dylans mångskiftande värld. Att sådant som vädret, atmosfärer, himlakropparna, ljus och skugga, dag och natt, dröm och verklighet, årstiderna är helt centrala kategorier i det dylanska kreativa universumet kan vara nog så viktigt när man ger sig i kast med detta Sisyfosuppdrag: att försöka tolka Dylan.

Text: Sven-Erik Klinkmann
Foto: Rowland Scherman, National Archives and Records Administration

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.