904
Catharina Gripenbergs senaste diktsamling sätter urtexter i gungning.
Catharina Gripenbergs nya diktsamling Ta min hand, det vore underligt, den tredje i ordningen, ägnar sig till större delen åt diskurskritik. Urtexter sätts i gungning. Först Edith Södergran, sen Bibeln, sen de antika myterna. I sektionen ”Gubbar och blad” tecknas några porträtt av kända (Robert Walser, Virginia Woolf, Jurij Gagarin) och okända (Eugen Hind, Käckas Doll) hjältar.
Mitt intryck av projektet är lite blandat. Lekfullheten är lite väl lekfull. Ta dekonstruktionen av ”Landet som icke är”. Den känns liksom begärslös, med spexiga rader som:
Catharina Gripenbergs nya diktsamling Ta min hand, det vore underligt, den tredje i ordningen, ägnar sig till större delen åt diskurskritik. Urtexter sätts i gungning. Först Edith Södergran, sen Bibeln, sen de antika myterna. I sektionen ”Gubbar och blad” tecknas några porträtt av kända (Robert Walser, Virginia Woolf, Jurij Gagarin) och okända (Eugen Hind, Käckas Doll) hjältar.
Mitt intryck av projektet är lite blandat. Lekfullheten är lite väl lekfull. Ta dekonstruktionen av ”Landet som icke är”. Den känns liksom begärslös, med spexiga rader som:
Men våra önskningar
är underbara. Det var underbart
att önska dem. Nu ska vi inte
önska mer. Det önskar jag.
är underbara. Det var underbart
att önska dem. Nu ska vi inte
önska mer. Det önskar jag.
Upprepningarna, både av ”underbar” och ”önsk”, trampar rätt mycket vatten. Liksom överklivningarna, närmast effektsökande i sin pausering.
Eller ta den tvåfaldiga beskrivningen av hur Apollon jagar nymfen Dafne, som istället förvandlas till ett träd. Man får bägges perspektiv. Men man bibringas inte ingången till inlevelsen: varför berättas det här?
Däremot är ovissheten mer påfallande och mer påträngande i den avslutande avdelningen. Jaget står på spel på ett helt annat sätt. Först tre läskiga sagor, sen det sorgtyngda kärleksbokslutet ”Ärmen, hjärtat”, med starka kopplingar till de pyrande paradoxerna i en annan dikt, ”Brandtal”.
Och så till slut den uppfordrande sviten ”Blyerts och mörker”, som liksom bearbetar frågan: Vad ska man som skrivande, som intellektuell, göra med all denna obegränsade frihet vi åtnjuter?
Slutraderna i hela boken känns som ett beslut att övergå från ett alltför konceptuellt tänkande till nånting mera öppet och väglett. Den komplexa formuleringen signalerar möjlighet och framtid på ett sätt som blir rent stärkande: ”Och vem är det som följer dig längs raden, / skriver så och längtar? / Det är / handen, / lägg ett märke / i mig innan du sluter mig / så jag vet varifrån jag ska / börja.”
Slutraderna i hela boken känns som ett beslut att övergå från ett alltför konceptuellt tänkande till nånting mera öppet och väglett. Den komplexa formuleringen signalerar möjlighet och framtid på ett sätt som blir rent stärkande: ”Och vem är det som följer dig längs raden, / skriver så och längtar? / Det är / handen, / lägg ett märke / i mig innan du sluter mig / så jag vet varifrån jag ska / börja.”
Catharina Gripenberg: Ta min hand, det vore underligt. Schildts/Norstedts. 2007.
John Swedenmark
