I JONS deltog Tomas Tranströmer i det möte med författare som biblioteket i Dalsbruk brukar ordna i samband med Baltic Jazz. Hans blotta närvaro var ett under. Jag och många andra sörjde ju hans död 1990. Men här var han livs levande om än med med sviter av hjärnblödningen för sjutton år sedan, som gjort att han inte kan tala (han hade lyckats forma en mening: “Det är mycket bra”, men vad det var som var mycket bra förstod vi inte). Men han kan spela piano med vänster hand, den högra är förlamad och vilar som en skadskjuten fågel på hans bröst.

Vi fick höra Tranströmer läsa sina dikter från uppläsningar på CD, svenska original lästa av hans fru, Monica Tranströmer, och finska tolkningar av Kaj Westerberg i ett tvåspråkigt samspel.

Och folk ställde frågor till Tranströmer som om ingenting hade hänt. Monica Tranströmer tolkade vad han tyckte och tänkte och ibland pep han i protest, oftare nickade han bifall. Det hela gav en hoppfull inblick i hur handikapp och skröplighet kan förenas med värdighet och fortsatt kreativitet och dessutom i ett förhållande, som nästan illustrerar den kyrkliga vigseln om att stå vid den andras sida i vått och torrt, vilket man vanligen ler misstroget åt. Carin Ståhlberg beskriver det vackert i Dagens Nyheter (9.6.2007): “Monica Tranströmer är hans tolk; hans bindestreck till omvärlden”.

Det kändes litet som när en vän till mig kommenterade nyheten att Nelson Mandela och Graca Machel hade gift sig: det ger en hopp.

Två diktsamlingar har Tranströmer gett ut sedan hans stroke, mödosamt skrivna:
Sorgegondolen och den 13 juli i år hans tolfte diktsamling, Den stora gåtan.

Tomas Tranströmer är min favorit bland Sveriges poeter. Han är lärd men ingen snobb. Hans bilder är suveräna. Hans ord är mejslade med kärlek till språket. När jag upptäckte att han också var en hel hop andras favorit, blev jag litet tveksam ett tag, för jag tycker inte om att tycka om samma som alla andra tycker om, fast jag inte är släkt med Jörn Donner, vad jag vet. Nå, sen har jag svalt förtreten att höra till majoriteten och instämmer i den kör som ropar: Nobelpriset till Tranströmer! En del säger att han hör till världens främsta poeter och så kan det vara, fast jag personligen inte läst all världens poesi och får avstå från bedömning. Han är bara bra.

En gång läste jag Tranströmers diktbok Östersjöar för måsar och trutar på Hamnholmen vid Gullkronans rand en augustikväll, och de skrek alla bifall. Några tärnor skränade visserligen emot, men det brydde jag mig inte om. Tärnor är sådana. Jag hade paddlat ut med min kajak mot Gullkronan, men tagit iland på Hamnholmen, betryggande nära Ölmosstranden på Kimito-ön. Jag trodde jag var ensam på ön, men när jag strax därpå klev i en kopannkaka fick jag revidera hypotesen. Korna var dock inte intresserade av min högläsning av Tranströmer på strandklippan, men måsar och trutar ville uppenbarligen ha mer, så jag läste hela boken, till slut med stjärnhimlen som tak och till ljuset av ficklampan, som skulle förhindra fler klavertramp på vägen till tältet.

Och så läser jag att Tranströmer skulle ha kritiserats från vänstern då och då för att ha varit opolitisk. Jaha, så där hörde jag inte till majoriteten ens i min egen minoritetsgrupp. Hur man å ena sidan kan hävda att allt är politiskt och å andra sidan att någon inte är politisk övergår mitt förstånd. Trutarnas och måsarnas, ja till och med tärnornas, kommentarer var intressantare.