Ett klipp, en scen, ett andetag, en pjäs. Fyrtio minuter är ingen lång tid. Det är i själva verket en mycket kort tid för en teaterföreställning. Man ska hinna komma in i den, förstå karaktärerna och uppfatta symboliken. Eller?

Joakim Groth har regisserat Harold Pinters pjäs Aska som framförs i G18:s studio av Ylva Ekblad och Johan Fagerudd. Pjäsen, en enaktare på fyrtio minuter, är som en bit ur någons verklighet som skurits loss och plötsligt placeras framför oss. Och den här verkligheten uppstår med ett skarpt ljusklipp. Lika skarpt som mannens artikulation då han med sina upprepade frågor desperat försöker bli insläppt i ytterligare en verklighet: kvinnans.

Det är runt kvinnan, Rebecca (Ylva Ekblad), som vi cirklar. Rent fysiskt; vi sitter och stirrar på henne där hon sitter alldeles stel och stilla i sin fåtölj. Mannen, Devlin (Johan Fagerudd), stirrar också på henne, när han inte går runt henne i halvcirkel. Och mentalt; hon skapar mystiken som vi vill förstå och hon sitter på svaren som han vill ha. Det är någonstans bakom henne som det brännande gömmer sig.

Devlin och Rebecca befinner sig i ett välbärgat vardagsrum med vinröd matta och rödvinskaraff. De sitter så nära varandra att den ena strax andas in samma luft som den andra nyss andades ut. Ändå befinner de sig inte i samma värld. Och det är det som ger pjäsen dess drivkraft. Hennes ytterligt starka närvaro hos sig själv blir till en frånvaro från honom. Och hans systematiska försök att få grepp om henne tar honom bara längre bort.

Jag sitter på första raden, bara en meter från det lilla podiet. Framför mig framförs en text som verkar ha potential att röra sig vitt och brett i både tid och rum och lyfta fram stora politiska frågor. Men här i studion stannar den vid vinglasen och mötet, eller icke-mötet, mellan Devlin och Rebecca. Vid hennes stelhet, korta sekunder av avslappning och så slutenheten igen. Vid hans barnsliga försök att nå henne med överlägsenhet, förakt, självömkan och uppskattning.
Rebecca bär på en upplevelse av att bli fråntagen ett spädbarn. Hon representerar dem som har varit med om den stora ondskan, våldet och lidandet. Eller så gör hon det inte. “Det har aldrig hänt mig något”, påstår hon. Upplevelsen kan lika gärna vara följden av förmågan att omfatta andras smärta. Eller så är den bara ett mycket obehagligt sätt att försöka ta sig ur en existens som redan är slut, ett liv som levande död.

Rebeccas och Devlins kontaktlöshet är uppenbar och sorglig eftersom de lever ihop. Men kan man överhuvudtaget ta sig in i en annan mänskas verklighet? Mitt nu är inte ditt nu. Mitt här är inte ditt här. Att sträva efter något annat, ett möte i samma verklighet, är inte det övermod? Eller speglar den strävan det nödvändiga hoppet som får oss mänskor att som magneter fortsätta treva efter varann?

Kanske handlar det inte om att försöka ta sig in utan om att försöka komma nära. Men för att göra det krävs risktagande. För att nå Aska måste jag riskera att inte tycka om allt jag ser. Liksom Devlin måste jag ställa mig ansikte mot ansikte med det jag vill åt. Och det som under föreställningen utgör Devlins allra mest naiva försök till kontakt, blir för mig den gest som tydligast framhåller föreställningens oförutsägbara men samtidigt undflyende karaktär.
Devlin intar positionen som förtryckare. Han blir mannen som tvingar kvinnan på knä med en gest som symboliserar makt, våld och sexualitet. Men för Devlin är positionen i själva verket den mest sårbara. Han måste trotsa all sin självbevarelsedrift, stolthet och trygghet när han ställer sig framför Rebecca. Dubbelheten är fascinerande och obehaglig, men alldeles för kortvarig. Här, bortom Rebeccas och Devlins relation, nuddar föreställningen vid något brännbart.

Men det är inte där den vill vara. Den väljer vardagsrummet, rödvinet och relationen. Och där är det redan för sent. Det är redan slut. Fyrtio minuter har gått, ett skarpt ljusklipp och fiktionen bryts. Lika plötsligt som vi slungades in slungas vi ut. Skådespelarna tar ett steg fram och bugar mot oss med rester av aska i ansiktsdragen. Ashes to ashes. Slutet skapar rundgång. Det är här, i ett pågående slut, i en ständigt återkommande död, som vi just har sett Devlin och Rebecca leva.

---

Aska av Harold Pinter. Översättning: Magnus Hedlund. Regi: Joakim Groth. På scen: Ylva Ekblad och Johan Fagerudd. G18.