Nej, piratrörelsen är ingenting annat än ett slags hard core-utslag av vår tids egoism och individualism. I den mån dess eländiga ”argument” alls kan tolkas politiskt talar vi om en antivänsterrörelse. Om Mikael Brunilas hjärta klappar för en rättvisare värld, vilket jag gärna vill tro, så har han hamnat i dåligt sällskap. Men kanske han då bara fortplantar vänsterns synbarligen eviga dilemma: att trots goda avsikter gång på gång hamna så totalt fel?
Markus Sandberg
Brunila svarar
I stridens hetta kan det vara bra att stanna upp och uttrycka vad vi verkligen vill. Jag vill se ett samhälle där kunskap och konst rör sig så fritt som möjligt. Jag vill att var och en skall kunna leva och njuta av livet – inom kapitalismen är pengar tyvärr en förutsättning för det.
Markus Sandberg avfärdar min skildring av kulturella verk som både virrig och oärlig. Låt mig då spinna vidare om du inte hajade Markus.
Min kompiskrets kryllar av aktiva kultur- och idéproducenter. Av folk som går på loppis och skapar nya modeideal. Av folk som laddar ned musik olagligt för att sedan inspireras och skapa ny och hipp musik.
Genom att ”konsumera” skapar vi nya stilmosaiker som sedan kan säljas vidare av nästa modemogul eller skivpamp. Producenter blir konsumenter och tvärtom. Likaså har gränsen för vad som egentligen är arbete suddats ut.
Vi arbetar dygnet runt utan att få något ekonomiskt ut av det. Det är först när vi tar emot lönearbete som vi får erkänning, fast rätt låg sådan.
Samtidigt är det just det inofficiella arbetet vi gör som skapar mervärde i västvärlden.
Men istället för att bli belönade så kriminaliseras vi. Ett lämpligt sätt för kapitalister att både hålla kakan och äta den. Vi är kreativa för dem, men för att ha råd med skivor och monopoliserad film på Finnkinos biografer måste vi ta emot första bästa skitjobb.
Visst kan jag vara solidarisk med små indyband. Men om att se The Simpsons för min del betyder att jag måste ta emot mer lönearbete, och för Matt Groenings del betyder, ja, ingenting, så är valet enkelt. Jag väljer piratismen. Nu hötter säkert Markus Sandberg med fingret och tjatar om snatteri. Men vad är det för fel med att snatta?
Enligt mig är politik och fattigvård inte samma sak. Frihet är inget som kan ges utan den måste vinnas, om och om igen. Politik är som bäst aktiv och autonom kamp för de egna fördelarna, utan att man samtidigt glömmer att vara solidarisk. Om vi inte får rättvisa lönevillkor då är det väl bara att snatta på.
Det är bäst att Markus Sandberg inser fakta. Vi delar filer och vi är jävligt många. Vad tänker den institutionaliserade vänstern göra?
Tänker den lägga på skygglapparna just då vi står på tröskeln till en era av fritt kultur- och informationsutbyte? Eller tänker den göra det bästa av situationen? Artister skall få ersättning. Men upphovsrättssystemet är föråldrat.
Om vänstern vill gå framåt istället för att backa ut i tomma intet är utmaningen att hitta alternativa lösningar. Jag rekommenderar månatlig grundinkomst, 800 euro.
Förresten Markus. Jag skulle inte byta mitt nuvarande sällskap av pirater och snattare mot något i världen.
Mikael Brunila
