– Flickor är speciellt eftertraktade i flottan, för de är ännu ganska få, säger Ane Anderssen, 19. Hon gör som bäst sin värnplikt vid sjöstridsskolan Nordsjälland Auderød.
Som många av sina jämnåriga ville Ane hålla ett mellanår mellan studentskrivningarna och fortsatta studier.

– Det är viktigt att lära sig något om världen och sig själv, säger hon.
Idén att ta värvning i armén föddes när hon fick ett reklamblad på posten. Hon anmälde sig för intervjun, gjorde intelligenstestet och genomgick läkarkontrollen.

– Egentligen fanns det inte lediga platser, men eftersom jag är kvinna ordnades det plats.
Grundutbildningen i flottan är fyra månader, i andra förband nio. Armén är frivillig för kvinnor i Danmark, medan män väljs genom lottdragning. Rekryterna får ca 800 euro i skattepliktig inkomst och ca 540 euro i skattefri matpeng per månad. Efter skatt och mat blir det ca 950 euro i handen varje månad. Det passar Ane väl, eftersom hon ville till flottan.

– Flottan är cool! Det är spännande och annorlunda. Man får resa och dessutom ser det bra ut i CV:n, menar Ane.

Ane Anderssen är hemma i en liten landsortsby på södra Jylland, där horisonten syns i alla väderstreck och landskapet kännetecknas av fähus och väderkvarnar. När hon är hemma under permissionerna lever hon som förut: sjunger i kyrkan, rider på sitt varmblod, köper kläder och träffar kompisar.

Hon är nu halvvägs genom grundutbildningen.

– Eventuellt stannar jag ännu ett år i flottan, spekulerar hon. Sedan börjar jag studera agroforstvetenskap vid Köpenhamns universitet.

Enligt Ane finns det fortfarande en stor outnyttjad potential i u-länderna och hon drömmer om att jobba i tredje världen och göra livet lättare för människorna där.

Erfarenhet av arbete på landsbygden fick Ane redan under skoltiden då hon under veckosluten arbetade på grannens bondgård. Erfarenhet av biståndsarbete fick hon å sin sida genom att arbeta ett par månader på Karantinas barnhem i Kenya, där hon lekte med barnen och byggde uthus av halm och lera. Ane gillade att få göra något konkret och därför trivs hon också ombord på fartyget.

– Det roligaste är praktiska övningar: jogging, skjutövningar, självförsvar och överhuvudtaget allt som man får ta tag i med krafttag, räknar hon upp.

Natosamarbete

Anes fartyg har fyra sergeanter och en besättning på 70 soldater i utbildning, av vilka fyra är flickor. I hennes egen pluton finns 18 soldater och hon är den ena av två flickor. Ombord har flickorna en egen hytt och egna tvättutrymmen och behandlingen är mycket bra enligt Ane.

– Det finns inga ordningsproblem på grund av vårt kön. Man får inte röra oss! Att vara kvinna är egentligen en fördel. Vi kan till exempel säga ”sorry, det där gör vi inte för vi är flickor!”

– I själva verket är vi privilegierade. Vi beskyddas extra mycket och behöver inte vara lika fysiska och snabba som pojkarna. Dessutom får vi själva föreslå vad vi skulle vilja lära oss. Med en annan flicka föreslog vi till exempel fallskärmshoppning, men det skulle ha blivit för dyrt. Så i stället valde vi dykning. Det får man intyg på och dessutom får man pröva sina gränser, säger Ane.

– Ännu har vi inte fått någon undervisning i politik, men det finns nog på programmet innan tjänstgöringen är över. Vi har till exempel fått se en video om amerikanska soldater som skämtar om talibaner och som blint lyder order utan att ifrågasätta något. Det var ett exempel på hur man inte ska agera. Det poängteras hela tiden att man aldrig ska försumma eget förnuft, säger Ane.

Att resa hör till de bättre sidorna med flottan, säger Ane, som har rest mycket med sina föräldrar sedan barndomen. Direkt efter intervjun ska hon iväg på fem veckors specialträning på ett annat fartyg som heter Oifert fischer. Korvetten deltog i Gulfkriget 1991, och rustas nu upp för en Natomanöver.

– Mina kompisar kommer nog att sakna mig, säger Ane vemodigt med tanke på sitt beslut.
Först ska de till Skottland, därefter har de en fem veckors manöver på öppet hav och på veckosluten besöker de Göteborg och Glasgow.

Jag får en bestört axelryckning till svar.– Absolut ingenting, säger hon nästan lite förvånat som om Nato inte hade något med saken att göra.

– Jag vet ingenting om Nato och har aldrig varit intresserad av att göra det, fortsätter hon korthugget och vill uppenbarligen helst inte tala om hela saken.
Men dotterns eventuella medverkan i ett Natosamarbete får Anes mor på panikens brant. I smyg för Ane ringde hon genast upp en bekant som jobbar i armén. Modern lugnade sig först när hon hade övertygats om att det inte fanns orsak till oro.

Krig ingen hotbild

År 2002 beslutade Danmarks regering att gå med i den USA-ledda koalitionen i kriget mot terrorismen.

– Som soldat spelar det ingen roll vem fienden är, säger Ane med pregnans, och fortsätter:

– Vi är legosoldater och får bra betalt. Men jag skulle ändå inte säga att jag strider för amerikanerna även om vi skulle bistå dem i krig. Allt jag gör, gör jag för Danmark. Personligen gillade jag inte att Danmark deltog i kriget i Irak.

– Vi har själva valt vår högerregering, så vi är tvungna att acceptera dess beslut. Vår regering trodde på en ”god sak” även om den i slutändan visade sig vara falsk. Sedan gick vi med en gång till efter påtryckningar (från USA?). Antagligen ville de vara mr Bush till lags, funderar Ane. Bara vi blir kvitt högerregeringen och får en ny som hoppeligen inte orsakar problem för Danmark genom att skicka oss ut i krig.

Krig är inte någon reell hotbild enligt Ane.

– Flottan kan utnyttjas till annat. Danmark har som bäst några fartyg på övervakningsuppdrag i Libanon. I dag är det inte längre fråga om några omfattande sjöslag. Men om det egna fartyget drar ut i krig ska besättningen följa med.

– Det värsta som Danmark kan råka ut för i framtiden är en katastrof orsakad av global uppvärmning. Danmark är ett lågland knappt ovanför  havsytan. Om havsytan stiger … Ane avbryter sig själv och suckar djupt. Sedan fortsätter hon sakta:

– Man vet inte hur världen kommer att se ut för mina barn.