Jag såg er teaterföreställning i lördags. Den av Anton Tjechov, som handlar om tre systrar, en bror och några till. Ni tackade mig hela tiden under föreställningen. Hela tiden. Så det är inte mer än rätt att jag nu tackar er.

Jag läste tidigare att en orsak till att ni valde att spela Tre systrar var att ni redan kunde den pjäsen. (Så stod det!) Men jag måste säga att jag tycker att den har även andra fördelar.

Att just ni clowner, med er bubblande förväntansfullhet spelar några av den västerländska dramatikens mest uppgivna karaktärer är underbart. Hela uppsättningen blir med sin blotta existens en jättelik motsättning. Och den motsättningen ger föreställningen en otrolig energi.

Ni spelar liksom med och mot på samma gång. Ni struntar i Tjechov, skriver om hans repliker när ni får lust, men sätter ändå stor möda på att få med de stora känslorna i hans pjäs. Eller i er pjäs – den linjen är lite klurig att dra. När Irina brister ut i misströstan över att det riktiga och fina i livet är något man bara kan drömma om, finns Tölö – som spelar Irina – hela tiden där som en påminnelse om motsatsen. För Tölö själv skulle nog aldrig drömma om att bara stå och se på när livet flyter förbi.

Jag minns era ögon särskilt väl. De var alla väldigt olika i uttrycket, men alla tittade, och alla såg. Det är en förvånansvärt ovanlig känsla på teaterläktaren – att känna sig sedd. Speciellt Kunos intensiva och rörande kontaktsökande bär jag med mig. Kontrasten mellan den känslige Kuno och hans roll som överste Versjinin blev enorm. Och den gjorde bägge parterna fullständigt absurda och sanslöst roliga.

Att utgå från att spela för de människor som sitter på läktaren just nu och just här har ändå sina sidor. Framförallt när det handlar om en finlandssvensk premiär. Hejandet och igenkännandet som präglar salongen vid insläpp liksom flyttas vidare in i föreställningen. Det kunde lätt skapa en väldigt uteslutande insider-stämning. Men jag tycker faktiskt att det bara är ärligt: Så här ser publiken ut, då spelar vi för er. Och om det (mot förmodan) finns någon vi inte känner så kan vi ju alltid fråga vad hon heter.

Det fina med er clowner är att ni ser det stora i det allra minsta och det lilla i det löjligt stora. Jag tror dig Ada när du säger att inget är slut och att vi ännu skall leva. För Irina har ju fel, det finns en massa i livet som är både fint och äkta. Eller hur? Alla som vill får vara Lucia och alla kommer till Moskva. Det finns hur mycket som helst som bara väntar på att mötas, upplevas och förändras. Inte minst i en teaterföreställning.

Kommer Raija att minnas alla sina “rekliker” i framtiden? Kommer Kallo någonsin att förlåta Ada? Kommer Tuta att fixa sin roll utan erfaren hjälp i publiken? Kommer publiken alltid att vara så tillgänglig? Kommer Kuno att lyckas hålla snoppen gömd hela vägen till sängen?

Tack för att ni är modiga. För att ni vågar vara de clowner ni är och dessutom fräcka nog att njuta av det. Tack för att ni sa alla de där stora fina sakerna om livets mening. Tack för att ni sjöng om att solen går upp i öster och ner i väst. Och tack för att jag fick vara i fred där jag satt.