Det sorgliga är naturligtvis att massan ofta håller med. Det är inget de universitetsanställda skulle skriva om för västerländsk konsumtion, därtill är de hindrade av politisk korrekthet. Även om de över middagsbordet kan säga vad de tänker till dem som delar den afrikanska vardagen, är den akademiska överlevnadsinstinkten alltför stark. Vissa saker debatteras inte, de är tabu. Inte här, men i Europa. När såg du senast en artikel som på allvar jämförde demokrati med andra styrelsesätt och som inte kom fram till att demokrati var det bästa? Även om vi anser att bevisen är överväldigande måste det finnas rum för avvikande åsikter. Och de bör debatteras. Det är samma, outsagda tankegångar som ligger bakom den absoluta övertygelsen bland vissa i Östeuropa när de säger att de vill ha en ”stark ledare” som garant för fred och utveckling (och bland finnarna när vi talar om Ryssland). Också de (och vi) vet bättre än att öppet flagga för nåt annat alternativ eller sjunga andra sånger än den omutliga demokratins lov. Det finns sanningar och sanningar, få vill höra dem alla. Mänskor i Europa är väldigt, väldigt övertygade om att de vet bäst. Så jag letar efter demokratins fördelar, efter slående argument, efter nya exempel. Även om man inte intuitivt är för en idé, måste man övertyga både sig själv och andra om att det inte bara är resultatet av att ha växt upp just så, att det är argumenten, inte den långa indoktrineringsperioden som talar. Fördelen med att bo så länge utomlands är att det självklara ifrågasätts.

Det som traditionellt åberopas till demokratins fördel är rena struntpratet, förutom idén om mänskans lika värde, som för det första ofta är starkt ifrågasatt, och för det andra inte automatiskt kan omvandlas till ett styrelsesätt (tvärtom är det många som har den uppfattningen att en upplyst despot vet bäst).

Det argument som biter bäst är argumentet om oxen. Det framfördes först av en brittisk forskare, Francis Galton. Galton hade i början av förra seklet en teori om hur samhället skulle hållas friskt. Det var, hävdade han, genom att överlåta styret till de få som hade begåvning för det. Största delen av hans forskning var ämnad att bevisa att den stora massan var ointelligent och olämplig att välja sina egna ledare. En höstdag år 1906 såg Galton en tävling där publiken skulle gissa slaktvikten på en oxe. Galton var övertygad om att publiken skulle gissa fel och att det vore bättre att låta experterna komma med ett utlåtande. Därför bad han efter tävlingen om att få de inlämnade svaren.  Omkring 800 personer av alla slag hade gissat rätt. När oxen hade avlivats, flåtts och slaktats mättes vikten till 1,197 pund. Medelvärdet av gruppens kollektiva gissning var 1,198 pund. Det var bättre än vad någon expert hade klarat. Galton ändrade åsikt. “Resultatet antyder att demokratiska beslut fattade av heterogena grupper kan visa sig vara bättre än förväntat.”

Det här exemplet, tillsammans med många andra, hittade jag i James Surowieckis The Wisdom of Crowds. Hans grundläggande fråga är huruvida heterogena grupper bestående av självständiga och oberoende individer kollektivt fattar bättre beslut än de intelligentaste, mest kompetenta medlemmarna i gruppen. Hans svar är ja. Exemplen är hämtade från dagens värld, han jämför traditionella opinionsundersökningar med undersökningar där folk köper ”aktier” i de kandidater de tror ska vinna – d.v.s. där de oberoende av varandra fattar självständiga beslut. Detta har handlat om frågor inom företagsvärlden, politiken, operationer där man letat efter mänskor, ubåtar, svar.

Naturligtvis handlar demokrati inte om gissningslekar, och det är logiskt att anta att om det finns tillräckligt många som gissar så kommer de som gissar grovt fel åt det ena eller andra hållet att i slutändan jämna ut varandra och bara medelvärdet eller normalkurvan blir kvar. Exemplen är ändå så många och från olika scenarion att slutresultatet blir övertygande. Att diskutera sig fram till lösningar (den svenska politiska mardrömsmodellen av konsensus i allt), eller komma fram till vad som är ”bäst för landet” i slutna cirklar av politiker och företagsledare (den finska dito) är inget som Surowiecki pläderar för. För att kollektiv intelligens ska fungera fordras att summan är mer än sina delar vilket bara kan uppnås om delarna är oberoende av varandra. Experter som övertygar, politiker som agiterar underminerar massans intelligens. Fördumning sker i grupper där ledarna tar kommandot, just för att individen låter bli att använda sitt eget huvud. Det är inte demokrati, det är överlåtelse av den egna tankeförmågan, när grupper mobbar är det nära masshysteri.

I mitten av 1990-talet organiserade jag en debattafton för afrikanska ungdomar med temat demokrati. På fullt allvar framfördes åsikten att en kvinna inte kan bli ledare i ett afrikanskt land för att kvinnor är ”oförmögna” att fatta beslut och leda landet åtminstone fem dagar i månaden. Under debattens gång höll största delen av kvinnorna med, men kom med alternativ som vicepresidenter och förkortad arbetsvecka. Reglerna tillät mig inte som organisatör att delta, vilket var lika så bra, för det tvingade mig att lyssna. Och jag kunde se hur pendeln svängde. Tio år senare går samma ungdomar till val. Slutna röstsedlar, individuella beslut. Det är klart att politiker och massmedier pläderar för sina åsikter, men i båset är du ensam. Nu har Afrika sin första kvinnliga president. Den kollektiva massans intelligens?  Eller bara ytterligare ett bevis på att vi bara kan frigöra oss från våra kulturella begränsningar när individuella beslut tillåts och värdesätts. Ett argument som går hem också i den här delen av världen.