763
Obegripligt nog verkar USA vara på krigsstigen igen. Diskussionen om ett stundande anfall mot Iran har blossat upp med jämna mellanrum. Nu tar den än en gång fart.
Mycket påminner dessvärre om upptrappningen till invasionen av Irak för fyra år sedan. Också då utsattes det internationella atomenergiorganet IAEA och dess chef Mohammed el-Baradei för en smädelsekampanj av den amerikanska administrationen och deras bundsförvanter i de amerikanska medierna.
FN-organet har nyligen inlett en ny förhandlingsrond med Iran om landets kärnkraftsprogram, och som svar till intensifierade rykten om ett amerikanskt anfall mot Iran har el-Baradei vid flera tillfällen insisterat att det inte heller den här gången finns några som helst bevis på att Irans kärnkraftsprogram skulle vara eller hålla på att bli olagligt. Han har dessutom betecknat en rapport om Irans kärnkraftsprogram som presenterades till kongressen som missvisande och felaktig.
Låter det tillräckligt bekant?
Veckotidningen Newsweek rapporterade förra veckan om uppgifter enligt vilka Dick Cheney skulle ha försökt få Israel att attackera kärnanläggningen i Natanz i hopp om ett iranskt motanfall. Det skulle ha gett USA det behövliga svepskälet för att dras in i ett fullskaligt krig. Uppgifterna har dementerats av både Cheney och den nykonservativa höken David Wurmser som lär ha kört den hårdaste linjen i planen.
Irans president Mahmoud Ahmadinejads besök i New York i veckan och framförallt reaktionerna på hans kontroversiella uppträdande vid Columbia University talar också sitt tydliga språk. Mannen hjälper ju inte precis sig själv med sina sårande och direkt löjliga uttalanden om Förintelsen.
Men den hätska debatten och de hatfyllda protesterna mot honom visar att den allmänna opinionen i USA, där mindre än tio procent tillsvidare ger sitt stöd till ett militärangrepp, kanske är mottagligare för krigstrummorna än man kunde ha hoppats på.
Och med Europa med på noterna, åtminstone den franska utrikesministern som nyligen uppmanade världen att förbereda sig för krig, måste man undra om vansinnet alls känner några gränser.
Patsy Nakell
