Precis som Markus Sandberg tycker jag att det mest oroväckande i Mikael Brunilas argumentation kring upphovsmannarätten är enfalden. Om det här är den unga vänster som formulerar sig idag kan man bara gratulera de konservativa tankesmedjor som de senaste decennierna så flitigt arbetat på att överta problemformuleringsprivilegiet i samhällsdebatten. Brunila låter förstå att även om hans argument inte är så goda är hans kompisar desto mer beaktansvärda, och det är ju en tanke med gamla anor inom finländsk vänster.
Fortfarande har Brunila dock inte förklarat hur det går till när tidsandan av sig själv kristalliseras i konstnärliga verk, och vilken upphovspersonens roll då är. Han har inte heller berättat vilka verk man skall betala för, och vem som skall göra dessa avgöranden. Folket? Brunila och hans kreativa kompisar? Eller skall allt vara gratis? Med vilka pengar skall produktionen då finansieras? Vem skall betala för kunskapen och konsten och för det fria kultur-informationsbyte vars era vi tydligen står på tröskeln till? Och vilken kunskap och konst kommer att finnas under dessa nya förhållanden? Vad jag vill ha är alltså generella, intellektuellt förankrade argument som kan drivas politiskt, inte redogörelser för Brunilas och hans kompisars fritidsnöjen.
Själv tycker jag inte att medborgarlön är någon god idé. Hellre skulle jag se att pengarna användes t.ex. till att förbättra vårdpersonalens löner. Och jag tycker att det skulle vara alldeles fint om Brunila och hans kompisar skulle vara tvungna at ”ta emot mer lönearbete” för att finansiera sina konsumtionsvanor. Vad som i detta sammanhang intresserar mig är dock återigen hur Brunila argumenterar politiskt när han ”rekommenderar” en grundinkomst på 800 euro för alla. Hur tänker han skapa en majoritet för saken, och med vilka argument? Att han och hans kompisar inte har tid att jobba för att ”de går på loppis och skapar nya modeideal” eller ”inspireras och skapar ny och hipp musik”?
Anarkist är det roligt att vara, särskilt om man inte tänker så mycket och inte heller behöver pröva sin ideologi i praktiken. I Frederik Stjernfelts och Søren Ulrik Thomsens bok Kritik av den negativa uppbyggligheten berättar Stjernfelt på ett underhållande och lite rörande sätt om hur han själv kom till insikt om det riskabla i att hylla anarkismen som ideologi. Den går tillbaka till hans upplevelser som ung husockupant och de svårigheter som dök upp när ockupanterna faktiskt kom i besittning av ett hus och gjorde det till sin egen frizon. Där dök från det närliggande Christiania bland annat upp figuren ”Multi-Bent” flankerad av ”en kohort unga grabbar som han tränat upp i olika asiatiska kampsporter, samt ett koppel stora hundar som dresserats att döda genom hugg mot strupen. Multi-Bent gillade idén om att vår befriade fastighet var det första steget i ett allmänt uppror mot statsmakten /—/ och blev på något märkligt sätt en del av generalstaben. I vart fall tog han sig rätten att med ojämna mellanrum patrullera i fastigheten, vilket innebar att han vid helt oförutsägbara tidpunkter, ofta mitt i natten, kunde komma instormande med hundarna genom ens dörr (som inte gick att låsa eftersom vi varit tvungna att bryta upp låsen för att ta oss in) och lysa omkring sig med en strålkastare ’för att kolla att allt var i sin ordning’. Jag skulle fortfarande inte vilja träffa Multi-Bent och ännu mindre hans skräckinjagande bestar i en mörk gränd, men indirekt var detta en nyttig läxa för mig. Jag började på ett oklart sätt ana sambandet mellan statsmakt, våldsmonopol och undantagstillstånd.”

Det finns en naiv idealisering av egenhandsrätten hos Brunila, kombinerad med en bekymmersam oförmåga att formulera intellektuella och politiska grunder för det han hävdar. Dessutom tycks han inte alls inse hur svag positionen för honom och hans välmenande gelikar blir när man börjar tumma på de grundläggande rättigheter han kritiserar. Inte är det mångfalden och yttrandefriheten som vinner på att man låter den ta för sig som kan. Brunila påminner mig om hunden Ynk i sin våta grop, ylande med de tills vidare ganska avlägsna vargarna.

Michel Ekman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.