Novosti, APN, var Sovjetunionens bildbyrå under efterkrigstiden, med kontor över stora delar av världen, ofta i anknytning till landets ambassader. Bildbyråns omtalat välskötta kontor i Stockholm lades ner i och med murens fall i slutet av 1980-talet, och den kvarlämnade bildskatten såldes till svenska bildbyrån Pressens bild, numera Scanpix. Det som förvärvades visade sig vara ett imponerande arkiv med något hundratusental efterlämnade fotografier från världens största land. Exponeringar som legat till grund för Torsten Nyströms (Scanpix) och Londonbaserade bildredaktören Mark Holborns digra urval. De knappa 200 bilder som nu kan ses i boken Propaganda bildar en mäktig och märklig resa genom en värld som kanske aldrig riktigt fanns enligt omslagsbladets text.

APN:s uppgift var att producera och distribuera bilder, solskenshistorier, i hopp om att stärka den sovjetiska regimens rykte inom och utanför landet. Avtrycken blev många inom en rad skilda områden: rymdteknik, bostadsbyggande, trädplantering, parader, sport, gruvdrift och spannmålsproduktion. Det vardagliga livet skildrades inte oväntat ytterst sparsamt, men det förekommer i ett fåtal bilder av bröllopspar, biluppvisningar och idrottspublik.

Bokens omslag pryds passande nog av en sovjetisk kosmonaut, Valentina Teresjkova, världens första kvinnliga rymdfarare fotograferad i farkosten Vostok-6, sex minuter före uppskjutning. Blicken, det oskuldsfulla ansiktet intryckt i den vita hjälmen med de kyrilliska bokstäverna CCCP (uttalas “SSSR”) ger ett nästan magiskt intryck och man förstår varför bilden hamnat på omslagspappret. Det smått ikoniska fotografiet är från 1963 och taget av en ej namngiven fotograf.

Propaganda är en stadig volym med kraftigt papper som gör att de svartvita fotografierna känns väl omhändertagna. Även den grafiska formgivningen är oklanderlig. Urvalets enda färgbild, som effektfullt täcker bokens för- och eftersättsblad, är ett panorama av flygande kosacker med käckt upphissade ben, rödfladdriga västar och snövita fårskinnsmössor. Unisont dansande under en klarblå himmel med de dramatiska Kaukasiska bergen som fond. En bild tagen för att locka turister till regionen så sent som 1987.

Harmoniskt skimmer

Propagandamotiven spänner i huvudsak från 1950-talet och Chrusjtjoveran fram till perestrojkan och Sovjetunionens fall. Bilderna är genomgående konstnärligt väl avvägda, heroiska och storslagna, men med västerländska mått knappast idylliska. Det är stiliga exponeringar med djärva geometriska kompositioner, en konstnärlig tradition alls inte avlägsen 1920-talets konstruktivistiska formspråk vars främsta företrädare hette Alexandr Rodtjenko och Ljubov Popova, vars suggestiva skulpturer, målningar, fotografier och kollage framstod som en blandning mellan konst och verklighet. Formexperiment som kanske mest av allt påminde om djärv arkitektur. Säkerligen var de ryska konstruktivisterna viktiga lärofäder för flera av APN:s fotografer, även om deras ambitioner kom att hejdas åtskilligt av en hård detaljstyrd censur.

Redan Lenin såg bildens potential och menade att den närbesläktade filmgenren var det bästa mediet i den politiska kampen. En inställning som inte mattades med senare ledarskick: ”Kommunistpartiet ville genom bildproduktionen övertyga sina medborgare och övriga världen om att landet var bättre än vad medborgarna själva upplevde i sin vardag. Fotografen som individ hade liten plats i denna propaganda och så mycket som sextio procent av bilderna i denna bok saknar fotografnamn”, skriver Torsten Nyström i sitt förord.

Fotograferna tilldelades stora resurser för sina projekt. Innan kameran riggades upp ljussattes miljöerna noggrant och rensades från störande inslag. De kilometerlånga vattenkraftverken, elsystemens kontrollrum och skördetröskornas framfart över de milsvida fälten förvandlades till heroisk och vacker konst. Människor förekommer ofta i bilderna av industrier, laboratorier och bostadsmiljöer, liksom inbäddade i ett harmoniskt skimmer, som vore de ett med maskinen, det nyuppförda bostadskomplexet eller den vetenskapliga ekvationen.

Propagandan är alltid noga med att dölja vad den behöver av mänskliga insatser, och mest underordnat var enligt Holborn det ryska folkets lidande. Utan dess umbäranden inga kanaler, gruvor, kraftverksdammar, järnvägar och elnät. Skildrandet av det andra världskriget blev liksom de andra områdena styvmoderligt behandlade av censuren och den fosterländska saken, även om kriget till viss del kunde visas realistiskt.

Den tidigaste från 1939 och mest avvikande bilden föreställer arbetare som hackar sig ner i jorden med hjälp av enkla spadar och kläder som påminner om straffångars. De håller på med Ferganakanalen i Uzbekistan. Bilden som fotografen Max Alpert lämnat efter sig framkallar inga associationer till teknik och framsteg, utan endast till primitiva arbetsformer i eländig miljö. I Sovjet fanns inte någon motsvarighet till den öppna sociala dokumentationen i USA under 1930- och 40-talen, exempelvis inom de så kallade FSA-projekten (The Farm Security Administration), där fotografer som Walker Evans och Dorothea Lange gav sig ut på landsbygden för att skildra den nöd som uppstått i spåren av den stora depressionen. Det man åstadkom inom FSA var ett sakligt fotografi utan skygglappar och heroiska övertoner men med ett stort mått av hänsynstagande gentemot de enskilt drabbade.

Halvgudar

Rysslandkännaren Holborn ser dock stora likheter mellan de båda supermakternas forna självbilder: ”Om man ersatte den här bokens titel med ordet ’Reklam’, så skulle den mycket väl kunna motsvara en bild av den amerikanska efterkrigsdrömmen. Allt finns där: paraderna, massmötena, bilfabrikernas löpande band, de stora kylskåpen och de vidsträckta sädesfälten i Mellanvästern, idrottsmännen, kändisarna, Nobelpristagarna och NASA.” Gemensamma drömmar således, även om gudar och hjältar såg olika ut. De sovjetiska rymdfararna upphöjdes till privilegierade superhjältar, vars roller liknade de västerländska popstjärnornas, toppade av Elvis och Bob Dylan. Klädda i futuristiska rymddräkter, draperade med ordnar och medaljer, likt Jurij Gagarin som genom sitt varv runt jorden 1961 blev världens första människa i rymden. Bokens avslutande avdelning rymmer inte bara rymdfarare, där finns också paraboler, kapslar, sonder, dräkter, kosmodromer och expressivt fotograferade raketuppskjutningar.

Den mest avbildade halvguden i Sovjetunionen var dock inte någon rymdgubbe utan det kommunistiska partiets förste huvudman, Lenin, en profilstark nuna som reproducerats i tusen och åter tusen exemplar. Hans byst, nästan alltid avbildad i halvprofil, kom väl till pass när partiet skulle dekorera kongresshallars draperier, torg, arbetsplatser och banderoller som täckte hela bergssidor. De offentliga Lenin-skulpturerna konkurrerade med de omgivande husen i storlek. Förgrundsgestalten och ledaren av det forna bolsjevikpartiet fick under inga omständigheter underordnas omgivningen.

Ledarkult var ett ämne som det knappast slarvades med i propagandaarbetet. Den verklige hovfotografen bland APN:s bildmakare var Dimitrij Baltermants, känd bland annat för sina experimentella krigsskildringar, oftast berikade med ett rembrandtskt ljus. Dramatiska fotografier som ofta ansattes av en hårdnackad sovjetisk censur. Baltermants arbetade under det sovjetiska kommunistpartiets samtliga sex generalsekreterare, från Stalin till Gorbatjov. Representerad i Propaganda är han med bilden av kön till Leninmausoleet på Röda torget från 1961.

De monumentala måtten var inte bara förbehållet ledarnas byster, de hade även en given plats i dokumentationen av industrier och naturlandskap, dammkonstruktioner och jordbrukslandskap, transportsystem och skogsarealer. Föll fotografens val på traktorer så syntes de i tusental, och fjäderfän som gäss plåtades på samma sätt, om än inte uppställda i lika prydliga rader. Det hör liksom till propagandafotografiets natur, en storskalighet som underlättar för fotografen att bringa geometrisk disciplin i landskapens abstrakta linjespel. En estetik som känns oändligt distanserad från samtidens medieström som präglas av småskalighet och fokus på individ- och miljöfrågor. Ibland slinker dock en och annan alldeles vanlig människa in i den sovjetiska propagandistens blickfång. Av misstag fångas ett ansikte med oskärpa, och bilden får en extra dimension.

Framtidstro

Propagandisternas material rymmer inte bara heroism, där finns även mycket stolthet och framtidstro. 1960-talens moderna hyreshus, utplacerade i vinkelräta rader, talar om en längtan efter ett bättre liv. En stolt moder visar upp sitt nyfödda barn, som av en lycklig slump kommit till jorden som den halvmiljonte invånaren i staden Kisjinjov i Moldavien. Hon håller sin son mot skyn framför ett av de splitternya tjugovåningshus där varje lägenhet har balkong och tilltagna fönster.

På en annan adress i ett av Moskvas förortsområden har fotografen D. Tjernov hittat de absolut rätta vinklarna i ett av de många kollektivhusens påkostade och sobert inredda tv-salonger. Ett stilla och vackert panorama, konstruerat med hjälp av två sammanfogade bilder. Här får man känslan av att det handlar om något annat än att föra människor bakom ljuset. Kanske ville man förmedla längtan, framtidstro och tröst. Bara naiva tankar om man får tro Rysslandsexperten Holborn som hävdar att all propaganda är ensidig, auktoritär och oförmögen att lämna plats för mångtydighet och associationer.

En bok som Propaganda är förstås långt ifrån platt, utan fylld med nyttiga paradoxer, auktoritära budskap, fantastiska miljöer, absurda arrangemang och storstilade visioner. Resultatet av allt detta är mycket underhållande, för att inte säga fascinerande.

---

Mark Holborn: Propaganda. Fotografier från sovjetiska arkiv. Förord: Mark Holborn, Martin Nyström och Hans Blix.  Bokförlaget Max Ström 2007, 287 s.