TORTYRENS FLORENCE NIGHTINGALE

– Visst användes tortyr också under Vietnamkriget men då saknades det slags intellektuella godkännande från den högsta politiska ledningen som vi ser i dag, säger Inge Genefke som är en av förgrundsgestalterna i arbetet mot tortyr.

 

– Som du ser kan jag också le, jag gör det bara inte så ofta

Det brukar finnas några ord som stannar kvar hos en efter att man träffat en människa och förknippas med ett ansikte, i längden betydelsebärande för en hel person. Hos Inge Genefke (f. 1938) är det de orden, om att inte le, som stannar kvar. Eventuellt minns man också hennes ödmjuka:
– Jag har ju också fått några pris…
Ett ganska blygsamt uttryck för den räcka av hedersbetygelser – bland annat det alternativa Nobelpriset och åtskilliga människorättspris –  som hon tilldelats under sina år med arbetet mot tortyr.
Mera personligt än så här blir det knappast med Genefke. Oftast omger hon sig med mängder av papper om tortyr, makabra inramningar med fakta och statistik över tortyr hon kärnfullt redogör för utan att blinka.
Två personliga minnen brukar hon ändå återge för journalister: det om hur hon fick upp ögonen för tortyr efter andra världskriget, då offer från koncentrationslägren fick asyl och vård i Danmark.
– Min pappa var också i motståndsrörelsen under kriget, och en man han arbetade med blev torterad av tyskarna.
Det andra är minnet av maktlösheten hon som läkare kände inför de sydamerikaner som var hennes första klienter 1982 på hennes nygrundade Rehabilitation and Research Centre for Torture Victims (RCT) i Köpenhamn.
– Jag var medlem i Amnestys första läkargrupp 1973 och vi hade nog hört tillräckligt brutala skräckhistorier om Pinochet för att vänta oss det värsta. Men de som kom visade sig vara fysiskt i gott skick, det var det som inte syntes, psyket som bit för bit brutits ned, som var problemet.
Sedan 1980-talet har mycket hunnit hända med RCT, som var den första organisationen att börja hjälpa tortyroffer. Redan 1985 tog organisationen steget ut ur Danmark och i dag har The International Rehabilitation Council for Torture Victims rehabiliteringsverksamhet i omkring hundra länder och tar hand om över hundratusen människor varje år.
Siffran kan verka hög, men …
– Bara i USA finns det över 400 000 tortyroffer och då räknar man endast med de kända fallen, läser Genefke upp ur ett av sina papper och fortsätter:
– Tortyr handlar ju om att skymfa och överföra skam på någon. Sanningen om vad man blivit utsatt för tar alltför många med sig i graven.

Kriget mot terrorismen

USA är i övrigt också ett av de i särklass största problemländerna när det kommer till tortyr i dag. Efter att George W. Bush 2002 förklara krig mot terrorismen och Dick Cheney talade om att man kommer att tvingas arbeta ”på den mörka sidan” innan det kriget är vunnet, har det skett ett paradigmskifte i förhållande till tortyr.
Det absoluta tortyrförbudet, som finns nedskrivet i FN:s tortyrkonventionen 1987, har successivt luckrats upp. Det har lett till bortrövanden, olagliga förhörscenter och fångläger som ställts utanför internationell rätt. Det nya paradigmets skyltfönster är lägret i Guantánamo Bay.
Förutom det tillåter CIA sedan 2002 vissa ”lätta” tortyrmetoder, och har t.ex. på nytt tillåtit s.k. vattentortyr i förhör. Förhörsmetoden fungerar så att den misstänktes fötter binds fast något över huvudet samtidigt som huvudet täcks med plast. När sedan vatten hälls över plasten ger det en oerhört stark och akut drunkningskänsla. I
CIA:s egna tester har agenter i medeltal klarat av förhörsmetoden i 14 sekunder. Alternativt kan också den förhördes huvud sänkas direkt i vatten. Uppgifterna om i vilken utsträckning dessa metoder fortfarande används är motstridiga.
– Visst användes tortyr också under Vietnamkriget men då saknades det slags intellektuella godkännande från den högsta politiska ledningen som vi ser i dag. Det är också där vi måste slå till. Den högsta ledningen måste straffas. Rättegångarna mot soldater som torterat är inte onödiga, men de är kosmetiska.
Trots den till synes dystra situationen i dag är Genefke ändå optimistisk. Orsaken är att FN:s tortyrkonvention, som är den juridiska ryggraden i arbetet mot tortyr, föreskriver att tortyrbrott aldrig preskriberas.
– Därför hoppas jag att Bush, Cheney, Rumsfeld & Co blir hundra år, för så länge de lever kan de åtalas i alla länder som ratificerat konventionen. I framtiden ska vi därför vara på vår vakt om någon av herrarna någonsin vågar sig till Norden eller Europa efter att den immunitet som presidentskapet påbjuder löpt ut.
Att skipa rättvisa är ändå som bekant dyrt. Därför är Genefkes huvudsakliga uppgift i dag, som ambassadör för IRCT, att samla pengar.
– Det är mycket svårare än man kunde tro. Som bäst planerar t.ex. EU att dra av 400 000 euro från rehabiliteringsarbetet, säger Genefke och gör excentriska handrörelser som turvis täcker ögon och öron och frågar till slut dröjande om jag känner till dem.
– De tre japanska aporna, de som inte vill se eller höra något. Så känns insamlingsarbetet ofta, tortyr är något man inte vill befatta sig med. Människor ger hellre pengar till Röda korset eller svältande barn, vilket ju i sig är bra, men …

Kulturella  tortyrsymboler

Även om tortyrsituationen förvärrats i världen under de senaste åren är läget ändå kvantitativt bättre än tidigare. Främst på grund av att diktaturerna i Sydamerika och Sovjet kollapsat.
– Vi går i rätt riktning i det avseendet. Men jag tror inte att vi någonsin helt utrotar fenomenet.Tortyr har funnits i en eller annan form i de flesta samhällen och varierat kraftigt över tid och rum. I det romerska riket trodde man, t.ex. att en slavs bekännelse bara var sanningsenlig om den framtvingats under tortyr. Många fascistiska samhällssystem har under 1990-talet haft en liknande syn på sanning.
Trots att det bara är fantasin som tycks sätta gränser för tortyrmetoder, finns ändå vissa generella drag.
– Ofta spelar man på starka symboler i en viss kultur som gör att man blir ärrad för livet.
I t.ex. Sri Lanka smetas slemhinnor och genitalier ned med chilipeppar. Det brutala består i att chili används på samma sätt som salt i Europa, och finns praktiskt taget i all mat i Sri Lanka. Därför kommer den torterade aldrig mera att kunna äta en måltid i sitt hemland utan att känna en brinnande pavlovsk smärta.
Ett tortyrredskap som används nästan överallt i världen är flaskan. Efter en flaskbehandling kommer man inte längre att våga röra sig bland människor, gå i butik eller knäppa på tv:n, p.g.a. rädslan att tvingas se en dricksflaska, och känna sveda i ändtarmen eller underlivet.
– Rehabiliteringen av sådana fall har hela tiden blivit bättre. IRCT har i dag ett arkiv på över 50 000 artiklar och där andra bara ser en Evian ser vi ett övergrepp. Det betyder att när någon söker hjälp vet vi i mycket större utsträckning vad de drabbats av och måste inte vänta på att de själva ska berätta allt.


Mera om arbetet mot tortyr www.irct.org och www.notorturehere.org. På filmfestivalen Kärlek & Anarki (www.hiff.fi) visas den här veckan dokumentären Taxi to the Dark Side om amerikansk tortyr under kriget mot terrorismen.

Anton Schüller

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *