Poesins existensvillkor dikteras av många motstridiga paradigm. Dels är poesin placerad i den mediala offentlighetens smalaste marginal och anses allmänt vara en alltför svår gren för vanliga människor. Samtidigt fortsätter utgivningen av diktsamlingar även på de stora förlagen (åtminstone tillsvidare), och i Finland ges det ut flera diktsamlingar än någonsin. Kampanjer med och för dikt ordnas på mjölkkartongen i Finland och Tunnelbanan i Stockholm. Det tycks alltså finnas ett intresse, men frågan är: hos vem?
För vem är det – förutom poeterna själva, samt kritikerna (ofta poeter), tidskriftsredaktörerna (poeter), lektörerna (poeter) och förläggarna (?) och en och annan bibliotekarie och kulturbyråkrat – som frivilligt läser poesi nuförtiden? Är det en scen med aktörer och ingen publik? Har poesin för gott tappat sin folkbildningsroll; sin förmåga att förena människor kring språket?
I dagsläget är det lätt att vara pessimistisk: hur skulle poesi kunna intressera någon, och hur skulle någon kunna ha en (kvalificerad) åsikt om den, när den har åsidosatts av en stor del av vad medier, skola, bibliotek och bokhandel heter? Det verkar som de centrala institutionerna hade kapitulerat och frånsagt sig själva rätten att förstå, tolka och diskutera lyrik, under devisen att den bara är ett särintresse och en marginell företeelse.
Men skulle inte också poesin ha mera utrymme i människornas medvetande, om den skulle få mera plats i offentligheten; om en offentlig diskussion om samtidspoesin oftare skulle platsa i synliga fora? Alltså: för att vara optimist tror jag att folk skulle läsa och köpa poesi i större grad om det allmänt skulle anses vara okej för vanliga människor att göra det, om inte den signalen institutionerna ger skulle vara negativ: “Detta förstår du ändå inte, för det gör ju inte ens vi”. Förvisso har det under den senaste tiden framförts en synlig poesidebatt i de flesta centrala medier i Sverige. Men allt som oftast är det – åtminstone i Finland – enbart historiska romaner som kan mobilisera journalisten och också då är det det historiska innehållet, och inte litteraturen som hamnar i fokus: Är detta sant? Erbjuds vi här en ny tolkning av ’fakta’? Det känns som om den litteratur som får spaltutrymme blivit journalistikens och historieskrivningens tredje hjul.
I sina framtidsanalyser utgår vissa aktörer i förlagsbranschen från att poesin om tio år helt kan komma att försvinna från de stora förlagen. Detta motiveras genom just en hänvisning till kunskapsbrist: eftersom fingertoppskänslan för det som händer på fältet ändå finns i de mindre miljöerna, exempelvis hos de små oberoende förlagen, tidskrifterna och festivalarrangörerna, behöver inte de stora aktörerna upprätthålla sin poesiutgivning som ändå går på förlust. Detta är en utsaga som naturligtvis bara bekräftar branschens kommersiella prioriteringar, eftersom den redaktionella kompetensen enbart är en anställningsfråga.
Poesins försvinnande från de stora förlagshusen skulle vara en samhällsskadlig utveckling: om den smala litteraturen helt går förlorad från de stora förlagens utgivningslistor, försvinner den också från kultursidan, så gott som helt. Detta skulle leda till att den läsande allmänhetens tillgång till den ’lilla’ litteraturen blev starkt begränsad, vilket i sin tur skulle se till att poesin och andra (ur försäljningssynvinkel) smala nischer verkligen hade blivit tillgängliga enbart för det invigda fåtalet som vet var man får tag på stoffet. Och därmed hade profetian om att poesin skulle vara en fråga om ett särintresse för ett fåtal blivit självbekräftande.
Poesins tillgänglighet, precis som exempelvis filosofiutbildningens fortsatta existens, må vara av ringa samhällsekonomisk betydelse. Men inte desto mindre är det en viktig folkbildningsfråga och därmed också en demokratisk angelägenhet: också i ett kapitalcentrerat samhälle måste det finnas pengar för att några ska kunna sitta och tänka och peta på det verktyg som vi alla använder varje dag: språket. Och för att detta arbete ska vara meningsfullt räcker det inte att man tryggar poesins och poeternas existens; för att poesin också i fortsättningen ska kunna vara verksam i samhället måste det finnas en infrastruktur som garanterar dess tillgänglighet för den breda allmänheten.
Poeterna kritiseras ofta – precis som många andra konstnärer – för att de sysslar med allt för obegripliga saker, och att de inte (längre) kommunicerar med sina läsare. Detta är naturligtvis lika sant eller falskt som det alltid har varit, och så kommer det väl alltid att förbli. Nyligen föreslogs det i en svensk debattartikel att poesins marginalisering skulle bero på att ”kritiker och författare är fångna i en avantgardistisk tankefigur/ ett avantgardistiskt tankemönster där oppositionella gester blivit självändamål”. Jag undrar om detta är mera sant idag än det var exempelvis under dadaismen och futurismen eller för den delen i skarvarna mellan romantiken, den dekadenta rörelsen och modernismen. Att det alltid funnits ’smalare’ och ’bredare’ inriktningar inom en och samma konstform torde alla vara överens om, och finna detta vara något gott?
Det kan dock vara bra att hålla i minnet att förståelse och obegriplighet inte finns så mycket på pappret som i receptionen, och för en läsare är det minst lika irriterande att någon skriver en på näsan som att man inte förstår något alls. Och ofta är det det svåra, och inte det lättillgängliga, som får en att återvända till ett verk. Och trots att det nya ofta upplevs som svårt, brukar det snabbt bli allmängods – se bara på de inramade planscherna av Modigliani och Kandinsky som finns till salu på Ikea.
När det kommer till kritan tror jag inte heller att poesi är svårare att förstå än exempelvis musik eller dans, eller behovet av allt mellan söndagsskolan och högre utbildning. Jag tror snarare att problemet med poesin ligger i de högt skruvade förväntningarna som de centrala begreppen förstå och tolka skapar. Trots att poesi handlar om just förståelse och tolkning, kräver den inga andra kognitiva kvalifikationer än vilket som helst mentalt äventyr: det är fritt fram att förstå och tolka till höger och vänster allt vad man hinner. Ta en analogi med exempelvis musiken: bristen på musikalitet och kunskaper i musikteori hindrar ju inte det stora flertalet från att nynna med i en poplåt. Eller från att se på film utan de ringaste förkunskaper om dramaturgi eller skådespelarkonst. Och hur förstår man skulptur? Eller keramikkonst?
”Jag förstod inte ett ord, men det var kul” torde därför vara den mest hoppingivande feedback som en poet kan få …
I en situation där den offentliga responsen och debatten är ytterst begränsad är det förståeligt att poesiscenen i viss mån riktar sig inåt, att aktörerna delvis själva upprätthåller den tomma teatersalongens struktur. Poeter tycker om poesi – det kan inte hjälpas! (Men att anklaga samtidspoesin för att vara en inåtvänd affär är bara fråga om ett simpelt missförstånd: inte sedan 70-talet har poesin varit så politisk som den är nu. Låt vara att denna politisering ser helt annorlunda ut än för trettio år sedan.)
Men om det är fattigt med folk i salongen, är det i ökande grad trångt på scenen. Den nordiska samtidspoesin är en pluralistisk, bångstyrig och infallsrik affär där många skrivsätt och litteratursyner samtalar och bråkar med varandra.
Som en biprodukt till poesins ofrivilliga isolering från händelsernas centrum kan en ny nordisk utveckling skönjas på fältet: under de senaste tio åren har poeterna hittat varandra i högre grad än på flera decennier, och den yngre poesiscenen i Norden kan redan i viss mån uppfattas som just nordisk, istället för att blott stå i förhållande till separata nationella litteraturer. Naturligtvis kommer de litterära institutionerna alltid att tänka nationellt och i viss grad isolera kulturerna från varandra. Men medan vi aldrig kommer att få uppleva ett Norden utan strukturella barriärer, håller de mentala och språkliga hindren åter på att suddas ut.
Bland orsakerna till denna utveckling kan nämnas de på senare tid populära skrivarskolorna, vilka snabbt kommit att få en nordisk prägel. I kölvattnet på utbildningar som Litterär Gestaltning i Göteborg, Biskops Arnö utanför Stockholm och Bø i Telemark, för att nämna några har nättidskrifter som nypoesi.no och litlive, samt en hel massa informella seminarier (Bergensbrag, Fria seminariet i litterär kritik) festivaler och tidskrifter hoppat på tåget, och allt sammantaget har detta starkt bidragit till att kontakten mellan de yngre nordiska författarna cementerats till en självklar dimension.
Den bakomliggande orsaken till dessa nordiska manövrar är inte lätta att precisera, och det finns knappast någon explicit ideologisk strömning i denna utveckling. Snarare tror jag att Norden i dag kan fungera som en positiv mental referensram till de fordringar om omorientering som den europeiska integrationen och globaliseringen kräver. I en värld där axiomen inte längre finns, eller är i en så stark förändring att de inte kan kännas igen, blir det närbelägna och lätt identifierade av större betydelse. Och inte bara genom den trygghet som de stora kulturella likheterna erbjuder, utan främst på grund av den självförståelsens raffel som de trots allt existerande skillnaderna mellan våra länder medför.
Hur som helst har dessa nordiska närmanden på sikt en stor betydelse för vår(a) nordiska litteratur(er)s framtid: utväxlandet av idéer och influenser kommer att sätta sina spår också i de nationella litterära sfärerna för en lång tid framåt, och betydelsen av en sådan syresättning av den så kallat egna kulturen är naturligtvis en livsbetingelse utan vilken en nationalistiskt eller regionalt tänkande kultur snabbt förtvinar.
Så kanske är det så att poesin, paradoxalt nog, inte tar skada av att leva i skuggan av andra, mera sprakande och högljudda kulturyttringar, utan tvärtom blir rikare på infall i den uppmärksamhetsoffside där den nu befinner sig.
Och kanske får samtidspoesin kraft från just denna frihet från yttre påtryckningar: man behöver inte längre fråga vems ärenden poesin springer. Och kanske är det just denna känsla av oberoende som smittar av sig, som gör att poesin (eller åtminstone poeten) också i samtiden är ett attraktivt fenomen i medierna, som om poesin (poeten) trots allt skulle ha något att komma med.
Eller varför skulle annars över 100 000 svenskar ha gått en skrivarkurs eller -utbildning under de senaste åren? För knappast är det för att det skulle finnas kvar en uppfattning om poesins samhällsnytta – att läsandet och skrivandet av litteratur där språket (och inte berättelsen) är i fokus, trots allt gör gott åt allmänhetens språkkänslighet och därigenom tänkande. Och att samtidslitteraturen, och dess motor poesin, trots allt skulle vara en stark identetitetsmarkör, både nationellt som regionalt? Eller?
Texten är en bearbetad version av förordet till antologin Detta är inte fiktion – 18 nordiska samtidspoeter, red. Oscar Rossi och Tiia Strandén. Söderström.
Oscar Rossi
