På omslaget till Katarina Gäddnäs nya och i ordningen femte diktsamling Vitbok syns en svartvit oljemålning av Henrika Lax. Bilden visar en kvinna som är på väg ut genom en dörr i en station, inte osannolikt centralstationen i Helsingfors. Det syns inte mycket av stationsbyggnaden. Mest mörker, en liten del av en informationstavla och någon ljusdager som letar sig in genom den öppna dörren och slickar golvet. Utanför, på Järnvägstorget, är det ljusare. Vi vet inte vart gestalten i bilden är på väg, det är inte heller särskilt viktigt. Det viktiga är att hon befinner sig på en knutpunkt och att hon inte blir stillastående.

Det är en talande bild. För om det är någonting som är viktigt för Katarina Gäddnäs dikt så är det just känslan av att inte vara stilla. Orden är knutpunkter och tanken är på väg, alltid, också om ordbehandlaren står på en plats.
De första sidorna i samlingen ringar vidare in ett tema. Redan försättsbladets Ekelöf-citat avslöjar vad som skall komma med sitt vrålande konstaterande om att människan endast kan existera som vittne. Att se och att skriva, det är människans och poetens enda skyldighet. Och det är precis vad människan och poeten Gäddnäs gör.
Samlingens första dikt tar med läsaren till platsen där ordbehandlaren finns. Till huset, till hemmet och till den sömnlösa natten när ”man ligger vaken i det tysta huset/stirrar ut i mörkret/en korp på varje sängstolpe/kraxar rapporter från världens alla hörn /…/” Och där i natten, i sängen, finns det alltihop. Ledan, världsproblemen och den fundamentalt ensamma människan. Men inte bara det, utan också antitesen: ”en sömndrucken missil/borrar sig in i min famn/jag exploderar av kärlek”.
Och redan följande sida gör klart att de perspektiv som finns i huset där ordbehandlaren står inte har några gränser och kastar sig ut i det väldiga och brister ut i en hjärtskärande klagan för himlakroppen Pluto som har förlorat sin status som planet och därmed mist sin identitet, dömd att snurra runt i den stora anonymiteten med alla okända goldondrar.
Katarina Gäddnäs fortsätter alltså på den bana som hon redan tidigare arbetat in. Fast förankrad i en ganska karg skärgård låter hon sitt diktjag betrakta det omgivande stora och det omgivande lilla i en kontrastrik växelverkan som skulle kunna kallas de tvära kastens estetik. Det kan också poängteras att den geografiska förankringen är inte bara en frukt av att författaren faktiskt lever i en skärgård, utan den fungerar också som en insikt, eller ett meddelande, om att allt kan vara centrum på en sfärisk yta. Vi kan se och berätta var vi än befinner oss. Från en punkt, och i ett andetag, kan man famna någonting mycket omfångsrikt:

den lilla fjuniga på småstadens BB-avdelning
de långa korridorerna
klappret av anestesiläkarens träskor
mannen som tyst stänger dörren
till rummet där hustrun dött
blomkioskens tunga doft av nejlikor
och fuktigt tidningspapper
flickan som cyklar till skolan
i skräck för sina mobbare
frassen som pissar i trappuppgången
kvinnan med yllemössa som stämmer träff
med sin älskare
måsen som flyger ut över Svibyviken
färjan som angör hamnen med smällande klaffar
tidningsutdelaren som trött slänger sig i soffan
mannen som med tårar i ögonen
står med sin nyfödda i famnen

Katarina Gäddnäs har alltid, och kanske mer och mer för varje diktsamling, varit intresserad av att spegla de små strukturerna i de svindlande stora. Det liv vi lever och det som omger vårt levande. I vardagen kan man iaktta allt.
Det enkla registrerande språket känns igen från Gäddnäs tidigare samlingar, även om det här kanske är enklare, mer strikt och mindre sentimentalt, i sin registrering av omvärldens problematik. Om författaren tidigare satt en längre stund med intrycken vill hon nu snabbare, och kanske hårdare, kasta tillbaka dem till världen. Och en vitbok är ju också ett slags policysammanfattning som har någonting att förkunna, och vill man göra det så måste man nå ut.
En annan skillnad mot den senaste samlingen Venuspassagen är möjligen att de genusrelaterade problemen har lämnat plats för andra maktstrukturer. Inte för att det spelar någon större roll. Förtryckets natur är en och samma i vilken form det än uppträder. Och problemens lösning står, om man får tro författaren, också fortsättningsvis att finna i en uppriktig och gärna besinningslös kärlek, åtminstone ”tills motsatsen bevisats”.
Flertalet av dikterna är daterade, vilket antyder att det handlar om en slags dagsvers, vilket gör att de väldiga sprången mellan ämnen känns mer motiverade. En dag astronomiska fakta, en annan dag Sean Penns senaste film eller en kurs i sexuell Kung-Fu.
Det blir knappast någon glädjesprutande registrering när poeten formulerar sin världsbild framför nyheterna, snarare sammanbitna konstateranden som blandar ilska och sorg med en svart humor som kanske, bara kanske, kan hålla det onda på avstånd.Alexander Litvinenko förgiftas med polonium i London, ”drick inte te med främmande män på hotell/undvik sushibarer/i synnerhet om du är avhoppad agent och regimkritiker”, och Anna Politkovskaja mördas i en trappuppgång i Moskva: ”år 2002 var den ryska arméns taxa/för att inte våldta kvinnlig gisslan/två till fyrahundra rubel/vem ska nu uppdatera den informationen”.
Som läsare tar man tacksamt emot kontrasterna. Världen kanske inte alltid är en vacker plats, men den rymmer mycket skönhet.
Ibland påminner Gäddnäs om Göran Greider i sitt tydliga ställningstagande för glesbygden, men där Greider ibland är övertydligt programmatisk är Gäddnäs försiktigare och nöjer sig med att visa att de stora tankarna kan rymmas på de små platserna.
Dikten Akvarieliv kunde vara en poetik och berättar om guldfisken som glömskt simmar runt i sin skål och gång på gång förundras över samma snäcka. Så måste vi se, allt går i cirklar, vi måste betrakta om och om för det kollektiva minnets skull: ”och i ryggmärgen/aningen av/nåt annat/en gemenskap/minnet av/nåt större”.  Och där hittar vi också omslagsbildens gestalt, i dörren, på väg ut mot det ljusa. Du känner igen dig, du går från mörker till ljus, du kisar och du ser världen på nytt.