Anna Politkovskajas postuma Rysk dagbok är gastkramande läsning.
Anna Politkovskajas postuma Rysk dagbok är gastkramande läsning. Dels genom att vi sitter med facit i hand – det är inte bara hon utan inalles 289 journalister som dödats i Ryssland sedan 1993. Men framför allt genom hennes sätt att envist borra sig in och blotta maktmissbrukets mekanismer.
Här finns inte en rad om hennes eget liv. Politkovskaja nämner inte ens att hon själv blev förgiftad när hon skulle skriva om terroristattacken mot skolan i Beslan. Istället radar hon rapport på rapport om hur den utlovade ryska demokratin blir en ”dermokrati” (”dermo” betyder skit på ryska). Några tecken på positiv utveckling ser hon inte.
Undantaget skulle i så fall vara de massomfattande protesterna i januari 2005 när ett ansenligt antal förmåner (som t.ex. gratis mediciner och trafikbiljetter) drogs in och människor i tusental gick ut på gatorna. Men också här skriver hon att folk endast reagerar när det gäller den egna plånboken och att det även då saknas uthållighet. Och hon konstaterar att demokraterna (d.v.s. partierna Jablako och Högerkrafternas förbund) åter misslyckades när de inte förmådde utnyttja protestvågen.
Pensionärprotesterna var ju något som också våra medier talade om under en vecka, kanske två. Men när Politkovskaja huggit tag i ett ämne släpper hon det inte och det är fascinerande att i hennes dagbok få följa med händelsernas hela förlopp: hur protesterna sprider sig över hela landet, hur Kreml börjar reagera, hur tv-kanalerna visar myndighetspersoner med allt större löften och pensionärer med allt bredare leenden …
Och minns någon Ivan Rybkin, han som skulle kandidera i förra presidentvalet men som efter att ha kritiserat Putin plötsligt var försvunnen? Och som sedan uppenbarade sig halvdöd efter ”en tvådagars semester i Kiev” dit han förts från presidentadministrationens vilohem utanför Moskva?
Politkovskaja berättar hur det hela gick till och vad som sedan följde – hur Rybkin drog tillbaka sin kandidatur och emigrerade till London. Själv verkar hon skriva underAleksandr Litvinenkos tes att Rybkin utsattes för sanningsdrogen SP 117. Förmodligen hade någon höjt på ögonbrynet i Kreml …
hån och hot
Det händer mycket i Ryssland under den period som dagboken täcker, från december 2003 till augusti 2005. Här blir också det som vi känner till förtydligat och fördjupat. Särskilt intressant är den bild som växer fram av ”den byråkratiska kapitalismen”, nämligen den tjänstemannaklass som har gjort sig så ofantligt rik att den numera rör sig med oligarkerna och firar nyår i Courchevel med åtta olika slags ostron på menyn.
Också bilden av Putin får vissa nya drag. Politkovskaja hörde inte till de journalister som blir inbjudna till Kreml, men hon förstod att skaffa sig exakt information. Vi får ta del av Putins häftiga humör (en anledning till att han inte vill delta i debatter), hans begränsade tilltro till annan information än den han får genom FSB och hans benägenhet att skylla på konspirationer utomlands när det inträffar tragedier i Ryssland – så skedde ju också efter mordet på Politkovskaja.
Ett av de kusligaste avsnitten i boken beskriver Politkovskajas besök sent i augusti 2004 hos Ramzan Kadyrov, den ”nyvalde” presidenten i Tjetjenien. Det tydligen bandade samtalet sker i Kadyrovs hem, eller rättare sagt fästning i byn Tsentoroj där säkerhetsarrangemangen är på Kreml-nivå och interiören rymmer jacuzzibad och ljusröda sängar stora som fotbollsplaner.
Den tjugosjuårige Kadyrov är grov och självsäker. Han ber livvakterna krafsa sig på ryggen medan han hånar och angriper Politkovskaja på ett sätt som får oss som läser detta idag att rysa till: ”Ni försvarar banditer. Ni är det tjetjenska folkets fiende. Ni borde ställas till svars för det”.
Trots att Politkovskaja inte rapporterar något annat direkt från Tjetjenien, kastar kriget sin mörka skugga över praktiskt taget varje sida i boken. Genom sitt breda kontaktnät får hon jämt höra om bortförda familjefäder, försvunna unga män, kroppar som återfunnits i torterat och lemlästat skick. I Tjetjenien är alla i krig med alla, skriver hon, och någon rättvisa finns inte att få.
motstånd trots allt
Anna Politkovskajas syn på utvecklingen i sitt hemland utgör en så svart läsning att man tvingas leta efter någon ljuspunkt. Jag har funnit två. En är Aleko Tsebadzes film The Russian Triangle som nyligen visades på Kino Lokakuu. Där ser vi ”tjetjenernas” tragedi i dagens Moskva minst lika ärligt och brutalt framställd som i Politkovskajas bok.
En annan ljuspunkt är själva mängden av oppositionsyttringar som Politkovskaja skriver om. Hon noterar visserligen besviket hur de misslyckas, en efter en, men de förekommer ändå så mycket oftare än våra medier ger oss en aning om. Det är demonstranterna i Chabarovsk som kräver ”oberoende domstolar”, det är Jablokos unga som lyckas hålla en flera sekunder lång demonstration utanför FSB-byggnaden vid Ljubjanka, det är kraven i Basjkirien på att president Murtaza Rachimov skall avgå, det är arbetarna i Rjazan som vill rädda sin fabrik, det är de forna ”samhällshjältarnas ”hungerstrejk …
Och den 7 oktober 2007 strömmade människor ut på gatorna i Moskva och Petersburg för att minnas Anna Politkovskaja på hennes dödsdag.
Anna Politkovskaja: Rysk dagbok. Övers: Hans Björkegren. Ordfront 2007.
Kristina Rotkirch
