DORIS NATT OCH DORIS DAG

Den amerikanska flickan i regi av Maiju Sallas är Åbo Svenska Teaters höstsatsning på stora scenen. Seppo Parkkinen har dramatiserat Monika Fagerholms senaste roman specifikt för denna uppsättning.
I programbladet står att läsa att Parkkinen velat göra romanens Sandra Wärn till huvudperson, att dramatiseringen är hennes berättelse. Följaktligen är det Sandra (Lidia Bäck) som fysiskt ramar in föreställningen. Hon står på scen från början till slut, med undantag av några korta stunder.
En annan ram skapas av musiken: örhänge efter örhänge från 70-talet, som alldeles säkert ljuder väldigt annorlunda för den som vuxit upp med låtarna. För mig, som är snäppet för ung för nostalgin, är det inte vad som framförs utan hur det framförs som står ut.
Originallåtarna spelas i högtalarna och rollpersonerna sjunger playback. Och vem har inte sjungit playback av hela sitt hjärta som barn? Men i Den amerikanska flickan gör alla det, både barn och vuxna. Allt blir till en lek. Vi rör oss hela tiden i någons fantasi, i en playbacktillvaro.
Det är de två flickorna, Sandra och Doris som leker. Människorna runt omkring dem blir karaktärer i flickornas berättelser. Att leka och berätta är för dem ett mycket verkligt sätt att leva – och dö.
Framför allt är det Doris som berättar. Hon skapar sig själv och sitt liv genom sina lekar, och hon styr andras. Brutalt och obarmhärtigt, men också ömsint och lustfyllt. Nina Kaipainen har hittat något väldigt speciellt i sin flicka och unga kvinna. I henne lever natten och dagen, döden och livet parallellt med en fantastisk självklarhet.
När Doris återger hur hon misshandlad ligger på sjukhuset och Kusinmamman frågar om hon vill bli hennes lånebarn är det ingen hejd på dramatiken. Doris skapar med sitt berättande full kontroll över sitt förflutna och gör sig själv till hjälten i historien. Likt huvudpersonen i de Kittyböcker hon läser har hon råkat ut för hemskheter och “ond bråd död”, som hon själv uttrycker det. Men hon är en överlevare som alltid klarar sig. Nästan alltid.
Den amerikanska flickan känns en aning splittrad. Karaktärerna och händelserna kastas fram i en våldsam takt för att sedan samla sig kring Sandras uppväxt. Barnens ensamhet övergår i självständighet och gemenskapen i skuld. Men ingenting av detta får tillräckligt med plats för att få riktig tyngd.
Därför förblir Doris kärnan. Det är hon som till fullo förkroppsligat levandet genom leken, som skapat historien om den amerikanska flickan och låtit sin egen berättelse långsamt men säkert vävas in i tragedin. Kontrasten mellan styrkan och drivkraften i hennes fantasi, och den stora hjälplösheten inför verkligheten utanför, gör att Doris Flinkenberg som karaktär når mycket djupare i mig än föreställningen slutligen själv gör i sin helhet.

Den amerikanska flickan. Dramatisering: Seppo Parkkinen efter Monika Fagerholms roman.
Regi: Maiju Sallas. Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava. I rollerna: Nina Kaipainen, Lidia Bäck, Maria Udd, Janina Berman, Lasse Fagerström, Jaana Järvinen, Peter Kanerva, Monica Nyman, Jerry Wahlforss, Bror Österlund.

Sanna Huldén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *