På kafé Rival i Stockholm är betjäningen loj. Men den blir alertare när min kompis Jonas dyker upp. Fikat entrerar snabbare än kvickt och servitriserna sol-ler mot oss, fast kanske en millimeter mer mot Jonas.

Jesses, han är lika stor i verkligheten som i litteraturen. Om orden tar slut har han en plats i korgbollslandslaget. Man får ju ont i nacken, men kanske bäst ändå att deleta frågan som ligger på tungan: Är du över två meter?
Jonas Hassen Khemiri slog hela Sverige och mig med häpnad när han debuterade år 2003 med romanen Ett öga rött. Den som, vi vet, beskriver en pojke som tycker att hans invandrarfarsa anpassat sig för väl till det svenska samhället. Själv har pojken totalt genomskådat den djävulska integrationsplanen och kommer aldrig att låta sig förnedras – svennefieras.
Alla möjliga utmärkelser och pris regnade över Khemiri och boken sålde som rinnande vatten, över 150 000 ex. Det är strongt med tanke på att det på varje sida vimlar av allvarliga språkfel. Redan mottot får en att baxna: ”Var nöjd med allt som livet ger för björntjänst inte gör så glad.”
Jonas fick brev av modersmålslärare som kom med goda råd om hur språket kunde fixas till ifall det mot förmodan blev en ny upplaga: ”Bli inte lessen nu, men det finns vissa tecken som tyder på att svenska inte är ditt modersmål.”
Men svenska är Jonas modersmål, och det blir en tia på betyget för att han lyckades få modersmålslärarna i fällan. ”Rinkebysvenska” kallades språket. Författaren hade liksom snappat upp hur invandrarna talar i blatteförorten Rinkeby utanför Stockholm. Men svenskan i Ett öga rött är ingen kopia av gatuspråk – då hade det räckt med en bandspelare. Det är en uppfinning – till det behövs en författare.
Khemiri är Sveriges nya Strindberg – om man inte insåg det med Ett öga rött så måste man haja det senast med uppföljaren Montecore – En unik tiger. Romanen kom ut 2006 och igen haglade det beröm, finast kanske nomineringen till Augustpriset. Översättningen till finska kom nyligen, och är kongenialare än Jonas första bok Ajatussulttaani, som höll sig till normalfinska fast det korrekta hade varit pizzafinska.
Jonas tycker den nya översättaren Katriina Savolainen verkar kompetent och han är mycket entusiastisk över hennes mailfrågor och hennes korpsvarta hår. Hon skulle vara blattisk nog för att kvala in i gemenskapen (om det fanns en sån).
Blatte och svenne är nyckelord i khemirispråket. Blatte = person med invandrarblod och svenne = motsatsen.
Minnesreglerna för denna svenska finns utstakade i Montecore. De är tio stycken och såhär lyder nr 6. Den beskriver svenskars träddille:

Min son säger visst är NATUREN vital, men är det inte SÄRSKILT skogen som svenskarna idoliserar mest? Skogen och särskilt träden. Svenskar är Skogsfolket! Sverige är Trädlandet!
Allt på träden kan i svenskan bli nya ord. Den frekventa kunden i en studio namnges stamkund och när studion är tom ropas här finns ju inte en kotte. Svenskarna avlägsnar sina kroppar eller bladar, ursprunget eller den nervösa tungan stammar, ljudet ekar, att tafsa är att talla och komplicerad är kvistigt … Morgonen är morgonkvist, kvällen är kvällskvist, ensam är solokvist och deprimerad är dysterkvist …
Och vad är väl tydligare bevis på svenskarnas trädfixering än detta: deras huvudstad namnges STOCKholm! Och deras ekonomiska valuta namnges KRONOR!

alla vill ha jonas

Men halt! Fick ni intrycket att Jonas ärvt sin strindbergmantel lika enkelt och naturligt som träden lövas om våren? Så lätt har det inte varit. När han redan hade skrivit 1000 sidor (!) på Montecore kom han underfund med att det inte funkade – slängde allt och började om. Sitt första manus med det fina namnet ”Dammvaktens dilemma eller Ayatollah är en titel” skickade han in med just så höga förväntningar som bara en 20-åring som studerar ekonomi på en handelshögskola kan ha. (Jo, han inledde sin bana med att studera ekonomi.)
Ekonomistudentens förväntningar falnade för de besvarades med tystnad. Till slut damp ändå ett refuseringsbrev in genom luckan. Och sen ett mer uppmuntrande från Norstedts förlag. Det var nån Stephen Farran-Lee som räknade upp allt som gått fel i manuset.
– Jag blev sur, för jag tyckte han inte hade fattat ett dugg. Men efter en tid läste jag om brevet och började tycka att synpunkterna inte var så dumma egentligen. Efter ytterligare lite tid började jag tycka att han har ju huvet på skaft dendär Farran-Lee. När jag blev färdig med Ett öga rött så struntade jag i förlagsköerna och adresserade manuset direkt till honom.
När jag senare samma kväll sitter hemma hos Farran-Lee i hans kök kommenterar han: ”Ja, det var dom tiderna då man ännu hade tid att skriva långa brev till författarna. Vart försvann dom tiderna?”
Nej, han har inte det lätt den där Farran-Lee, för idag är det fullt krig om författarna i Sverige, förlagen bjuder över varandra för att få de attraktivaste till sitt stall – och Jonas vill alla ha.
Idag har nämligen alla insett att killen med invandrarnamnet och invandrarutseendet kan vrida och vända på svenskan som en martall på sin stam, för att uttrycka det enligt minnesregel nr 6. Blont hår och blå ögon är liksom ingen speciell fördel när man ska fylla vita papper med text.

opolitisk språknörd

Men när jag undrar om inte invandrarna antingen anammat honom som sitt språkrör eller hatar honom för att han sätter konstigt språk i deras munnar – båda böckerna porträtterar ju ett slags invandrarvärld – så vill Jonas inte alls vara med.
– Om det är något båda mina böcker handlar om är det hur trubbig den indelningen är. Vad är en svensk? Vad är en invandrare? Den indelningen känns utdaterad och ointressant. Är du det eller det? Alla dom här antingen eller-uppdelningarna ger mig allergi. Mig vill man klassa antingen som arab eller som svensk och jag känner inte igen mig i någondera. Det är så fel att tro att invandrarna är en enhetlig grupp som tycker någonting. Dom är många grupper och tycker många olika saker. Det finns ingen minsta gemensam nämnare. Ska jag ändå försöka besvara frågan kan jag säga att mina vänner med helsvenska rötter har sett Ett öga rött som roligare medan mina vänner med invandrarbakgrund sett den som sorgligare. Själv tycker jag den är jävligt sorglig, den handlar ju om en kille som är väldigt svag. Men, nej, jag är varken ute efter att försvara invandrare eller skriva ner dom, jag har ingen politisk agenda för jag tror inte sånt är bra för litteraturen
– Jag är en språknörd, jag gillar tanken att man kan avslöja en karaktär genom språket mer än karaktären vill bli avslöjad. Man kan visa upp glipor som blir som hemliga små markörer. Både Ett öga rött och Montecore handlar ju om hur vi skapar oss identiteter med hjälp av olika språk. I Montecore är det en försvunnen pappa som visar upp ett språk att dölja sig i och i Ett öga rött hävdar huvudpersonen Halim att han är en äkta blatte, men man ser ju att han kan svenska perfekt, han använder sig av svennetonfall när det behövs. Han blir ett slags kameleont, en person svår att fånga.

ont i själen

Språk innehåller politisk laddning. Det är provocerande att de regler som Svenska Akademien med stor möda och lite snille och smak jobbat fram och fulländat under århundraden plötsligt ska sabbas av en ung kille från nowhere.
Hur irriterande sånt kan vara fick kultureliten erfara när Jonas pjäs Invasion gick på Stockholms Stadsteater ifjol. Invasion inleds med ett stycke ur Carl Johan Love Almqvists 1800-talspjäs Signora Luna. Det är en besvärlig gammaldags svenska men publiken sitter snällt och lyssnar, förutom ett par blattar som börjar ropa: ”Vi fattar inte dethär! Vad är det för språk ni talar?” De övriga i publiken börjar hyssja. ”Var tysta!” ”Ni är inte på bio nu!” Men killarna blir bara högljuddare och snart hör man folk ropa: ”Åk hem!” ”Stick tillbaka där ni kom från!”
Jonas känner sig både road och upprörd när han minns publikreaktionerna.
– Åk hem? Vad betyder det egentligen? De här killarna är svenskar! De har bott här hela sitt liv. Vadå hem? Vart ville man att de skulle åka egentligen?
– Namnet Invasion kommer från att killarna, tvättäkta svenskar med invandrarutseende, var en del av pjäsen. Dom invaderade till slut scenen och började spela sin egen pjäs. Det intressanta var att dom gav uttryck för nåt de flesta i publiken säkert kände, att det var svårt att hänga med i Signora Lunas 1800-talssvenska, men det ville ingen medge. Istället lockade de fram andra egentligen lika förbjudna reaktioner men med lägre spärrar. ”Håll klaffen, invandraridioter.”
Det där känns inte helt främmande. Också en finlandssvensk blir ibland bemött som irritationsmoment. När jag dagen innan intervjun satt på restaurang Pelikan på Söder och bad om tändstickor av en lätt berusad rikssvensk ville han att jag skulle betala för elden (trots att den var Sveriges minsta) genom att först underhålla honom. Och så härmade han mitt sätt att tala (trodde han): ”Sjong Pjöörneporgarnas marsch! Pärkkele, jak älskar Finland och Ruuneperi!”
Jonas nickar. Han känner igen det här. Från en lite annan synvinkel, men det är lika fullt samma sak.
– Jag har sett så många värdelösa stand up-komiker som står och driver med att mänskor gör språkfel. Är det roligt? Jag får ont i själen av det. En komiker som skämtar med att nån säger pittipanna istället för pyttipanna. Jag tycker inte att det är kul. Det gör ont i mig för att jag har så många minnen av vänner och släkt som gjort bort sig för att de inte talat ”riktig svenska”. Och så får de idiothatten på sig.
– När jag leker med språk är det en mycket allvarsam lek. Jag gör det inte för att driva med nån utan för att locka fram reaktioner som dem i teatersalongen. När man läser första meningen i Montecore och tänker det här är en kille som har missuppfattat då inträder en maktposition. Det är den som intresserar mig. Om man som läsare först känner sig överlägsen får man i slutet inse att man blivit lurad. Första delen av boken är ju en sagovärld, det är kastanjer, väldigt mycket saga, verkligheten målas upp mer fantastisk än den nånsin var. Här använder jag egna fantasier och vad jag hört min pappa berätta om Tunisien. Andra delen utspelar sig i Sverige och det är tiden då lasermannen härjade i Stockholm och sköt ner mörkhyade. Där nånstans börjar Kadir bli den som talar sanning. Den vi först genomskådat är nu den som är sann.

sanning och fantasi

Formmässigt är Montecore en klassisk brevroman, fast med mailinslag. Jonas säger att han försökt skriva sig fram till ett språk som varken kan kategoriseras som gammalt eller nytt. Och de facto är ymnigt bruk av franska inget ovanligt i svenskan, man gjorde det redan på 1700- och 1800-talen. Jonas andra språk är franska – det man talade hemma, förutom lite arabiska. Men franska skulle han inte våga skriva böcker på för då skulle han riskera att låta som Björn Ranelid.
– Många av våra lånord är franska. Jag ville åstadkomma en krock mellan 1700-talssvenska à la Gustav III med referenser till Antonio Banderas, Mel Gibson och andra samtida fenomen. Jag vill att läsaren frågar sig: är det här ett klassiskt språk eller är det modernt? Är det kanske det allra mest moderna?
Montecore handlar liksom Ett öga rött framför allt om relationen mellan far och son. Faderns barndomsvän skriver brev till sonen och berättar för honom hurdan fadern egentligen var. Sonen protesterar och levererar andra minnen. Omöjligt att säga vem som har rätt, antagligen båda. Där kanske en förklaring till att pappa genomgående används i plural form: pappor – sanningarna om pappan är ju många – och måhända är faderns vän fadern själv? Jonas berättar att familjetemat är viktigt för honom därför att det är så allmänmänskligt, därför att vi alla i nåt skede gått omkring med en idealbild av våra föräldrar, som de omöjligen kan leva upp till.
Finns det folk som på riktigt tror att din pappa är fotograf?
– Visst. Och det finns till och med dom som tror att det är han som skrivit halva boken. Jag har ju också med en person som heter Jonas Hassen Khemiri. Jag gör så för att påminna läsaren att allt i texten kan vara sant, lika gärna som det kan vara en fantasi.
Vi sitter på Rival, med väggarna lika fulla av författarporträtt som granen av kåda. Fotografen Ulla Montan har gjort sig ett namn just som förevigare av skrivaransikten. Rival är ett lite märkligt kaféval såtillvida att Jonas inte vill ha mycket med den svenska författarvärlden att göra, han vill inte delta i nåt kotteri (minnesregel 6) och säger sig ha bara en vän som är författare. Men fotografier gillar han.
– När jag skrev Montecore gick jag runt på en massa fotoutställningar och köpte en massa fotoböcker. Jag insåg att det finns en länk mellan foto och text. När man ser en bild är det så lätt att tänka sig att den är verklig. Kallifatides har stått här med sin pipa (pekar på fotot av den svensk-grekiska författaren). Men en bild kan manipuleras. Kallifatides kanske stod med en röd halsduk istället, eller en såpbubblepipa (fniss). Vi tillskriver fotot stor sanningshalt, på samma sätt som det är väldigt lockande att tillskriva en fiktiv text sanningshalt. Det är det jag leker med i Montecore. Nu vet vi att det är Ulla Montan som tagit domhär fotona men det skulle kunna vara vem som helst, på ett sätt är ju foton opersonliga. I Montecore säger faderns barndomsvän till sonen: ”Det är din pappa som står som pseudonym för dendär fotografen August Sander, för Robert Capa, för Henri Cartier-Bresson. Till slut blir det så att pappan är den som tagit alla foton i hela världen, han approprierar dem på samma sätt som Kadir tar över min text och säger: lägg av din obegåvade idiot, nu är det min tur. Det finns inget sätt att veta om Kadir finns i verkligheten, det kan ju hända att han hjälpte mig att skriva halva boken – och jag bara sitter här och är överbetald.

stjärna utan later

Är det en trygg tanke att allting flyter eller otrygg?
– För mig är det en trygg tanke att det inte går att stänga in någon. I mitt liv har jag upplevt att det funnits väldigt många mänskor som försökt frysa in mig i kategorier, vare sig det är en svensk eller arabisk. Och då börjar man ställa sig frågan: ser världen verkligen ut så? Finns det en sådan uppdelning? Det är banalt att säga att världen inte är svartvit, men hur skriver man sig ut ur en värld som folk uppfattar som svartvit? Det är det jag vill.
Men det är väldigt svårt att hålla reda på en värld där inget är svartvitt.
– Absolut, och det finns nåt allmänmänskligt lockande i att förenkla, för det finns också en kraft i förenklingen. Som i Montecore där sonen och pappan tvistar om hur man ska hantera ett samhälle som diskriminerar en. Det sonen gör är ju på nåt sätt bakåtsträvande, han skapar en bastardgrupp som är anti allting, men han gör nåt i alla fall. Han klottrar lite. Det är aktion, handlingskraft!
Men hej. Stephen Farran-Lee väntar på mig. Jag tänker fråga honom om brevet till Jonas. Men först vill jag fråga Jonas om hans stora framgångar påverkat honom på nåt sätt alls, han verkar så utan later.
– Det bästa med framgången är att jag sedan år 2004 kunnat leva på mina ord. Det är fantastiskt! Jag har haft så många förtjäna-pengar-för-att-finansiera-skrivandet-jobb. Jag har jobbat som diskare, som städare, som parkläggsarbetare och haft en massa hjärndöda jobb i klädaffärer. Det inger en också rädsla: vad händer om orden tar slut? Om det inte blir fler böcker? Det skapar ödmjukhet. Jag vill aldrig vara så säker på min förmåga att jag blir arrogant.
Att tro att man är bra är väl första steget mot dålig?
– Exakt.