Enligt den franska invandrarförfattaren Faiza Guène utestänger den franska litteraturen stora delar av det franska samhället.

Faiza Guène är en fransk invandrartjej som debuterade 2005 med Kiffe, kiffe imorgon, en mångfaldigt prisbelönt och översatt roman om en invandrartjej i en Parisförort. Lite kombination av Ett öga rött och La Haine men med tjejperspektiv.
Tjejen heter Doria, hon är i början av boken 15 år och lever utan framtidsvisioner på fattigdomsgränsen med en mamma som är analfabet och underbetald städerska. Faiza har fått beröm för att hon ger en mer nyanserad bild av den franska förorten.
– Jag skulle ljuga om jag sade att det var min avsikt, men visst ser jag det i efterhand att jag tecknat en annan bild av förortskvarteren än den vanliga med rap och kriminalitet. Den franska litteraturen speglar inte det franska samhället utan utestänger stora delar av det. Jag är glad om jag kan vara med och ändra på det.
Faiza fick i Göteborg samtidigt motta Peter Pan-priset som delas ut varje år till en debuterande eller lite känd utländsk barn- eller ungdomsförfattare. (Andra priset i år gavs för övrigt för Ängeln i trapphuset som översatts från isländska av John Swedenmark, alltså det gick i princip till Ny Tid.) Det är lite synd att så tydligt markera Kiffe, Kiffe som en ungdomsbok eftersom det riskerar att skapa en mental spärr som stoppar vuxna från att läsa den.
– Jag upplever inte alls att jag skriver för en ung publik, säger författaren själv.
Utanför Frankrike har antagligen en vuxen publik större chans att förstå referenserna. I slutet av boken blir Doria jätteglad då hon och mamman blir lovade extra semesterpengar av den chica socialassistenten: ”Kanske är vår mannekängassistent Abbé Pierres och syster Emmanuelles utomäktenskapliga dotter och givmildheten förkroppsligad.”
– Men jag säger inte heller att jag skriver för vuxna, jag skriver inte för någon över huvud taget, jag skriver för mig själv, sånt jag själv tycker om att läsa. Och jag är fortfarande förvånad över att andra får ut något av att läsa mina texter.

inga böcker HemmA

Faiza berättar att det inte fanns böcker i hemmet då hon växte upp, och inte heller något bibliotek i närheten. En orsak att hon började skriva var för att hon var uttråkad och ville ha något roligt att läsa. Men skolan hade en del böcker, mest antologier med utdrag ur klassiker.
– Det var tack vare skolan jag började tycka om böcker. Jag hade långa listor på böcker som verkade bra, och som jag skulle köpa när jag blev stor och hade pengar.
En engelsklärare gav henne Catcher in the Rye, som hon läste med hjälp av en ordbok, och hon säger att den fortfarande är hennes starkaste läsupplevelse. En annan lärare visade Faizas texter för sin syster som jobbade på ett förlag. Och nu används Kiffe, kiffe mycket i de franska skolorna, och Faiza åker runt och pratar om boken. Eleverna har ofta diskuterat hennes bok utgående från ett närläsningsformulär, och använder henne som facit.
– Där står jag och blir mer och mer förvirrad för var fråga. Vad tror du författaren menar med det här, och varför tror du författaren skrivit så här … inte ens jag kan svara på frågorna och det är ändå jag som har skrivit boken!
En annan sak som förvånat Faiza under skolbesöken är att alla ungdomar verkar kunna identifiera sig med hennes karaktär. Inte bara då hon besöker invandrartäta förorter utan också i mer privilegierade områden. Man behöver inte vara fattig för att identifiera sig med Dorias förtvivlan då personalen högljutt diskuterat priset på hennes livs första paket bindor. Eller med den något äldre Alhème i Faizas andra bok Du rêve pour les oufs, som kom ut ifjol och kommer på svenska nästa vår. Alhème blir utslängd från arbetskraftsbyrån då hon inte klarar av att fylla i rutan för “livsprojekt” på blanketten.
– Jag är mer stolt över att unga människor läser mina böcker än över antalet sålda ex. Många säger att de gillar mina texter trots att de överlag tycker det är tungt och jobbigt att läsa.
Att Faizas huvudpersoner hittills varit tjejer beror delvis på att det är trovärdigare med positiva utvecklingsberättelser och lyckliga slut om man beskriver förortstjejer än killar.
– Tvärtom än man kanske tror utgående från bilden av invandrare med kvinnoförtryck och instängda flickor. På hemmets nivå stämmer det att tjejerna har det tuffare, men efter skolan är det lättare för dem att ta sig vidare. Den klichébild invandrarkillar stämplas med utgör ett mycket större hinder för att ta sig bort från förorten.

Solveig Arle

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.