Finns det på riktigt mänskor som inte har en vän, undrade Tjugoåttan från baksätet medan de åkte mot centrum. Fajjan betraktade honom i backspegeln, fast bortsett från kepsen som han alltid hade på huvudet var det inte så mycket annat som syntes.Visst finns det det, sa Fajjan efter att först ha försökt lista sig fram till vad det var han var ute efter.
Men hur kan det finnas mänskor som inte har en vän, insisterade Tjugoåttan.
Vindrutetorkarna vispade bort sörjan som bilarna drog upp i luften. De körde över bron, stadens smutsiga och oskarpa silhuett avtecknade sig framför dem. En verklig piss- och kukstad. Han hade nog en hypotes, men den föreföll lika meningslös som en överkörd groda.
Deras vänner kan ha dött eller flyttat nån annanstans, sa han efter en stund.
Men då är det ju hemskt synd om dem.
Ibland är det ju det. Fast sen finns det såna som inte vill ha en vän.
Tjugoåttan började tydligen grubbla över detta, för det blev tyst i baksätet. Fan vet varifrån han fått såna frågor i huvudet just inför fotisturneringen, tänkte Fajjan.
Inte hade han ju varit så där väldigt entusiastisk i början. Han hade själv gått ett par gånger på knattefotboll i samma ålder men tyckt det var tråkigt. Senare spelade han med kompisar men blev nästan alltid placerad i målet, och det var också slött. När bollen äntligen kom så rullade den för det mesta i mål. Och efter ett tag blev han i stället placerad i försvaret. Men genom Tjugoåttan hade han börjat gilla det hela lite. Å andra sidan misstänkte han att det kanske berodde på att han hade för lite annat att göra vid sidan om jobbet.
De parkerade bilen framför Kisahallens butka, där poliserna höll på att leda en man in i fyllecellen.
Är det där ett fyllo, undrade Tjugoåttan.
Fajjan förklarade för den nyfiket kikande pojken att de får sova där tills de är tillräckligt nyktra att ta hand om sig själva. Pojken tog fotbollen ur bagageluckan och sa att han inte ville bli ett fyllo i alla fall.
Vem skulle nu det, svarade Fajjan.
Matchen började. Det fanns redan lite struktur i spelet. I början hade det mest bara uppstått kaotiska klungor eller vilt omkring sig sparkande gravitationscentra och ibland hade spelarna tyckt att det var intressantare att hoppa i vattenpölar än jaga bollen. Men nu mot slutet av den första säsongen verkade det som om målsättningarna hade klarnat. Kanske var det mammornas förtjänst. De levde sig in i spelet, hejade på och eggade sina söner till nya oanade prestationer. Papporna föreföll mer avsigkomna och frånvarande, tyckte Fajjan. Kanske ägnade de tiden åt att grubbla över amorteringsplaner, älskarinnor eller arbetsplatssaneringar. Det var inte så lätt att veta.
Fajjan betraktade Tjugoåttan. De gånger han fick bollen så lämnade han motståndaren efter sig på plan och ryckte snabbt fram mot målet. Men i stället för att skjuta, försökte han ofta passa bollen till en lagkamrat. Också i övrigt tyckte han att Tjugoåttan inte var tillräckligt aggressiv, att han verkade undvika närkamper, just de där potentiella vändpunkterna i spelet där ett säkert nederlag kan bytas ut mot seger, där aktivisterna särskiljs från undfallenhetsmännen. Det där draget hos Tjugoåttan oroade honom för han kände igen det hos sig själv. Man måste lära sig att ta emot sparkarna om man vill komma nån vart, för om man alltid faller undan så faller man kanske till slut ända ner till botten. Eller också stampar man på stället. Dag efter dag, år efter år.
Du ska utnyttja din snabbhet, sa Fajjan efter matchen. Och skjuta i stället för att passa när du kommer först fram till målet.
Jag vet, sa Tjugoåttan.
Men det var bra spelat. Alltid kan man inte vinna.
De gick mot bilen. Fajjan lade en hand på den heta, ångande pojkens axel. Det kändes bra så. Det behövdes inget extra snack för att fylla ut avståndet. När de gått ett stycke möttes de av ett raglande fyllo med variga bölder i ansiktet och vansinne i ögonen.
Ta vara på barnen, rosslade han. För när pungen börjar släpa i marken så är det kört.
Fajjan låtsades inte lägga märke till honom, ökade bara på stegen och drog Tjugoåttan med sig.
Vad sa han, undrade pojken.
Ingenting.
Men vad sa han?
Tror inte han fattade det själv ens. Men det var duktigt spelat, bra målspark när du stod i målet.
Nästan till andra ändan, sa Tjugoåttan så det märktes att han ändå var lite stolt.
De kom till bilen. Nedfallna löv klibbade fast på vindrutan. Det var tyst utanför Kisahallens butka.
Ska vi lyssna på Curtis, undrade Fajjan, startade motorn och vred värmeaggregatet på fullt så vindrutan blev helt immig och han måste torka en liten utkiksglugg åt sig med handflatan.
Helst inte, svarade Tjugoåttan.
Okej, då kör vi då.
Det hade blivit kyligare. Bilens temperaturmätare visade noll grader. De körde genom ett hav av bromslyktor, blinkers och trafikljus som skapade konstiga reflexer på sidorutorna. Pojken studerade dem och tyckte att det hela liknade stjärnornas krig med en massa rymdskepp som for kors och tvärs genom rymden och sköt på varann med laserkanoner och protonpruttare. Han var trött, det gick runt i huvudet och huvudet guppade som en jolle på halskotorna. Han åkte genom rymden med ljusets hastighet medan nebulosor, kvasaser och vad där nu fanns exploderade runt omkring. Så småningom lämnade de staden bakom sig. Men han tyckte de styrde rakt mot ett väldigt svart hål, som inte bara var ett hål i rymden utan också i verkligheten.
Fajjan väckte Tjugoåttan när de var framme, följde honom till dörren och gav en godnattkram. Sedan åkte han hem till sig. Den enda lampan som fortfarande funkade fanns i vardagsrummet, men när han skulle tända den for också den med ett litet poff. Han satte sig i soffan i mörkret och tittade runt i rummet. De få föremålen, mest böcker, klädhögar och några hemgjorda farsdagspresenter, syntes nu bara som mörka konturer. Han mindes hur han som barn hade gått ner i husets källare med några äldre pojkar och hur de sedan hade smitit ifrån honom utan att han lade märke till det. Plötsligt hörde han dem skratta på avstånd och när han vände sig om såg han dem flina borta vid källardörren. Han började springa mot dem, mot den krympande springan av ljus, storgråtande. Han var inte säker på om han fick en fot emellan eller hur det nu gick till men i nästa stund befann han sig i ljuset. Sedan dess, tyckte han, hade han försökt fly mörkret. Men nu hade det alltså fått fast honom. Plötsligt insåg han att han inte just ätit något på hela dan, så han steg upp och gick till köket för att koka en stor portion havregrynsgröt.
Janco Karlsson
